Fixarsöndag.
Imorse sov jag tills att jag vaknade (konstigt uttryck det där? Klart man sover tills man vaknar, det gör man ju jämt.). Gjorde lyxfrukost bestående av eggs in a basket med ost och svartpeppar, a-fil med bran flakes, linfrön, banan och kiwi, och kaffe förstås. Sjukt fin frukost. Nu spenderar jag dagen i tajts som storskjorta i färd med att tvätta, gå med återvinningen, skura golv (jag har intorkat snöslask i halva hallen), badrum och kök, plocka, betala räkningar, lyssna på syrrans spotify-tips och till och med städa kaffebryggaren. Ikväll kommer Karolina hit och äter middag, då ska jag laga fasters kyckling och sen kladdkaka med glass och granatäpple. Chillad söndag det här. Gött.
En lördag med 20 minus.
Lördagen inleddes med ett grymt skönt träningspass, och sedan väntade jag i en evighet i en massa minusgrader på pendeltåg och kom slutligen fram till stans bästa outlet. Där fyndade jag årets skönaste stickade tröja, en grå tröjklänning och en silkig Rules by Mary-klänning med spännande ryggskärning för mindre än vad bara den sistnämnda klänningen skulle ha kostat om jag inte fått den på rea (vilket den egentligen inte var). Kändes ju gött. På kvällen åkte jag sedan hem till den här killen. Han är inte alls lika oskyldig som han ser ut.
Den här tjejen var också där. Vi gjorde och åt tacos i mängder.
Myste med Hector som tyckte att det var väldigt roligt att vara med när vi dansade dansmatta. Det tyckte inte riktigt vi. Vi var rädda att hoppa på honom.
Resten av kvällen skapade vi kreativa nagellacksverk, åt godis och lyssnade på musik.
Det är nog precis såhär man ska spendera kvällar med 20 minus utanför fönstret.
I like to move it.
I fredags hängde jag med bland andra den här tjejen. Det var nice, hon höll dansworkshop för ungdomarna i kyrkan, och vi fick rulla runt på golvet och sånt. Gött.
Ett band från min fd gymnasieskola spelade. En del gammal hederlig Cornelis bland annat.
Sen fikade vi.
Den här något vansinnige mannen var dj. Det tyckte han gick bra.
En fin kväll med mycket svettig dans, bra musik och gött folk. Myspys.
Felanmälan.
Varför ser blogg.se helt fel ut? Jag förstår ingenting. Styr upp!
FREDAG.
Förutom att det inte ens är en kvart kvar av arbetsveckan så är detta det roligaste idag. Lätt.
En god medmänniska.
Ikväll har jag varit i kyrkan och lyssnat på Stefan Einhorn som pratade om medmänsklighet. Det var ett väldigt intressant, roligt och allmänt bra seminarium. Dock är jag lite för trött för att skriva alltför mycket om det, men jag tänkte att det var värt att plita ner ett par rader i alla fall.
Stefan pratade en hel del om vad gör oss till goda medmänniskor. Vad är en god medmänniska och varför ska vi vara en? Han pratade om hur man väljer att ställa upp för människor, vad man är beredd att offra och vilka saker som hindrar oss från att vara sådär goda medmänniskor som de flesta av oss vill. Väljer du att hålla upp dörren för den ca 92-åriga tanten med rullator eller att springa till bussen som står inne och går en gång i halvtimmen? Vad är det som avgör?
Han listade olika anledningar till som hindrar oss från att vara goda medmänniskor. Dessa var t.ex.
En annan intressant undersökning som gjorts var att man placerade ut mynt i telefonkiosker. I hälften av kioskerna hittade personen som gick in ett mynt de kunde ringa för, och i hälften gjorde de inte det. När de kom ut ramlade en skådespelerska och tappade ut sina papper. Av de som inte hade hittat något mynt att ringa för hjälpte ca 5% av dem henne med papprena. Av de som hittat ett mynt hjälpte 96% till.
Det, om något, säger ju hur mycket en generös handling kan göra. Hur godhet och medmänsklighet faktiskt sprider sig som ringar på vattnet. Väldigt konkreta bevis, faktiskt. Det tycker jag var inspirerande.
Stefan pratade en hel del om vad gör oss till goda medmänniskor. Vad är en god medmänniska och varför ska vi vara en? Han pratade om hur man väljer att ställa upp för människor, vad man är beredd att offra och vilka saker som hindrar oss från att vara sådär goda medmänniskor som de flesta av oss vill. Väljer du att hålla upp dörren för den ca 92-åriga tanten med rullator eller att springa till bussen som står inne och går en gång i halvtimmen? Vad är det som avgör?
Han listade olika anledningar till som hindrar oss från att vara goda medmänniskor. Dessa var t.ex.
- Tidsbrist
- Nånannanismen - bristande ansvarskänsla ("nån annan får göra...")
- Offermentalitet ("jag kan ju faktiskt inte göra nåt åt det här")
- Fördomar
- Lagar, normer och etik
- Förnuft och logik
- Empati
- Visdom
- de medmänniskor vi har runt omkring oss, att rådfråga
En annan intressant undersökning som gjorts var att man placerade ut mynt i telefonkiosker. I hälften av kioskerna hittade personen som gick in ett mynt de kunde ringa för, och i hälften gjorde de inte det. När de kom ut ramlade en skådespelerska och tappade ut sina papper. Av de som inte hade hittat något mynt att ringa för hjälpte ca 5% av dem henne med papprena. Av de som hittat ett mynt hjälpte 96% till.
Det, om något, säger ju hur mycket en generös handling kan göra. Hur godhet och medmänsklighet faktiskt sprider sig som ringar på vattnet. Väldigt konkreta bevis, faktiskt. Det tycker jag var inspirerande.
Rik på mat.
975 kronor fattigare men med välfyllda skafferier och frysboxar sitter jag nu och äter knäckebröd med lyxost och smörgåsgurka och dricker fläderchampagnete. Inte så pjåkigt. Fast det är ju förstås lite surt att behöva lägga nästan tusen pix på käk. Och det var ju inte som att jag överlyxade heller. Inga humrar här inte. Men men. Mat på bordet (och framförallt i magen) är ju lite av en förutsättning för att vara en något sånär kul person att ha att göra med. Så det är ju bra. Gav även bort mitt presentkort som jag inte förbukat och i rådande tider inte heller är så sugen på att förbuka, som bröllopsdagspresent till pappa och Catarina. Det blir nog en bättre upplevelse för dem än det hade blivit för mig. Så hejdå, värmlands herrgårdar! Vi ses kanske nåt annat år.
Nu ska jag trotsa ögontröttheten och dricka mitt te och kanske klämma sista avsnittet av Greys säsong 4. Jag börjar ju faktiskt inte förrän tolv imorgon.
Nu ska jag trotsa ögontröttheten och dricka mitt te och kanske klämma sista avsnittet av Greys säsong 4. Jag börjar ju faktiskt inte förrän tolv imorgon.
Och bitterhetens tid fortsätter.
Detta har varit en bitterhetens dag. Den började med att en kvinna från Landstinget önskade mig grattis på 23-årsdagen med att ta gräva fram cellprover från min livmodertapp. God morgon, liksom. Nåväl, det är ju en standardundersökning vars viktighet ej skall underskattas, och så särskilt plågsamt var det ju inte. Sen blev det jobb, jobb och jobb bland massor att göra, dörrar att öppna, otrevliga människor och stressande och irriterande telefonsamtal. Men jag hade i alla fall sällskap av vakten Patrik som var minst lika bitter som jag själv, så vi kunde åtminstone uppmuntra varandras bitterhet. Misery loves company. Det var rätt gött att få klaga högljudd faktiskt.
Efter jobbet åkte jag hem till familjen som alltid får mig på bättre humör. Alice kom och kramade mig och Amalia såg mest väldigt glad ut. Åt middag och sedan tittade vi på ett program om björnar. Väldigt fint. Alice, 3,5 år, kan nu skillnaden mellan brunbjörnen och svartbjörnen. Mer än vad jag vet. Därefter berättade hon om "det där repet som är svart och man hänger i en bil i taket och sen kommer en lyftkran och bär i biltaket, och så får man sin apa!" Bra att veta. Alices apfångarteknik är ju uppenbarligen över all förväntan.
Snart ska fadren och jag åka till Kvantum och storhandla. Jag och mina blivande matkassar kommer få bilstjuts hem. Det om något är lyx. Hurra!
Efter jobbet åkte jag hem till familjen som alltid får mig på bättre humör. Alice kom och kramade mig och Amalia såg mest väldigt glad ut. Åt middag och sedan tittade vi på ett program om björnar. Väldigt fint. Alice, 3,5 år, kan nu skillnaden mellan brunbjörnen och svartbjörnen. Mer än vad jag vet. Därefter berättade hon om "det där repet som är svart och man hänger i en bil i taket och sen kommer en lyftkran och bär i biltaket, och så får man sin apa!" Bra att veta. Alices apfångarteknik är ju uppenbarligen över all förväntan.
Snart ska fadren och jag åka till Kvantum och storhandla. Jag och mina blivande matkassar kommer få bilstjuts hem. Det om något är lyx. Hurra!
Tomma skafferier.
Såhär mycket fantasi har jag just nu vad det gäller mat. En rejäl portion fiberrik havregrynsgröt och en leverpastejsmacka. Kan även bero på att jag blev attackhungrig på vägen hem från jobbet (fick snålstjuts av fadren, galet gött. Istället för 1,5 timmars kollektivåkande blev det 45 minuter i gott sällskap, jackpot!) och att jag tänkte iväg och träna strax och att jag verkligen behöver storhandla nu. Så. En värdig middag för en vanlig sketen tisdag. Finare var ju skaldjurspastan pappa bjöd mig på till lunch.
Och imorgon ska jag jobba. Hade hoppats på att slippa eftersom att jag har ett läkarbesök på morgonen och att jag därför skulle kunna börja jobba först rätt sent, men icke sa nicke eller snarare chefen som heter nåt helt annat. Det blir ingen shoppingrunda med ullstrumpbyxköp, second hand-butiksbesök och outletfyndande, vilket jag hade hoppats på att morgondagen skulle få bära med sig. Det blir att sitta i finkostymen och se seriös ut istället. Trååk.
Ikväll ska jag öppna upp och gräva i min old school-datorn. Har fått en nygammal dvd-brännare idag som ska få ersätta den självmördade.
Jag känner ett starkt dansbehov coming on. Lördag, anyone (typ nån av de få som fortfarande råkar bo i denna stad)?
Dagens.
Jag är så trött på denna evighetsvargavinter! Sitter med tights, jeans, kofta och kavaj på jobbet och huttrar. Snart ska dagen dock förgyllas med en lunch med min kära fader då jag arbetar i hans hoodz denna tisdag. Annars fördriver jag tiden med att läsa min nya favoritblogg BookofMiri typ från början till slut. Som en bok. Ikväll ska jag spinna om det inte tar en alltför lång evighet att ta sig från kontoret, och med lite tur få en ny cd-drive till datorn då min nuvarande tog livet av sig efter mitt senaste Greys Anatomy-maraton. Vilket öde. Vem ska nu underhålla och göra mig sällskap om kvällarna? Ack och ve.
Kyla
Israel hindrade på söndagen Belgiens utvecklingsminister Charles Michael att resa in i Gaza. Detta för att sådana besök "stärker Hamasregimen och får den att verka legitim". Om Israel tar ansvar för sådana saker så kan det ju tyckas att de kunde ta ansvar för annat också. Typ humanitära frågor som sjukvård, skolor, import, mediciner, etc. Men nä. Det tycker inte de. Uppenbarligen.
Annars då? Jag sitter och fryser och försöker värma mig med te på jobbet. Ikväll ska jag lyfta skrot.
Annars då? Jag sitter och fryser och försöker värma mig med te på jobbet. Ikväll ska jag lyfta skrot.
Äh, nu ska jag sova.
din ensamhet är så full av människor och ljud.
Jag vill inte jobba imorgon.
Idag åkte jag i alla fall till Kista och hängde med Anna och spelade Rock band. Det visade sig att jag var grym på trummor. Josse och Daniel kom också sen. Nu är jag hemma igen. Och lägenheten är lika tom som vanligt och imorgon ska jag jobba på ett av alla dessa 30 ställen där jag egentligen inte känner en människa. Jag börjar få nog av det här, tror jag. Baah.
Klagovisa.
Förra veckan var kaos på många rätt. Väldigt stirrig och flängig och så. Jag längtade till helgen, och nu är helgen här. Och snart förbi. Fredagen blev väldigt lyckad, jag både jobbade, fick tag i en ny kavaj i rätt storlek, hade folk över på middag och gick på bio. Det var gött. Igår tränade jag, åkte in och kollade betongkonst och drog sedan in och kramade systern vid centralen. Kvällen bar med sig ostbågar och Greys Anatomy-maraton, vilket var precis vad jag behövde.
Men idag är det söndag och imorgon är det måndag. Jag måste liksom göra roliga/givande/fina saker när jag är ledig eftersom att jobbet just ju känns mindre än måttligt inspirerande. Så, idag är det söndag och typ alla mina vänner bor i andra städer eller har en massa häftiga planer och här sitter jag. Det känns inte särskilt roligt. Och jag har hela 15 kronor på kontot så det finns ju inte särskilt stora ekonomiska möjligheter för dagen heller. Men ja. Jag försöker tänka att "det är ju bara ett halvår kvar tills att jag tänker börja plugga", men ett halvår är ju fortfarande ett halvår. Och jag tänker att jag borde söka annat, men det känns liksom inte värt besväret för en så pass relativt kort tid. Skulle man hitta nåt man trivs med, vilket ju liksom är syftet, skulle det ju bara kännas trist att behöva lämna. Och det är en sådan pärs att söka jobb. Men ett halvår är ju ändå ett halvår. Det är rätt lång tid. Särskilt när alla ens vänner är utflugna och upptagna. Eller, många av dem i alla fall.
Och jag vill hitta ett galleri/en lokal för min och moderns utställning! Allt är ju fullbokat hur länge som helst... Blä. Men jag kan se fram emot Berlin. Och Spanien. Och våren. Jag försöker i alla fall.
Men idag är det söndag och imorgon är det måndag. Jag måste liksom göra roliga/givande/fina saker när jag är ledig eftersom att jobbet just ju känns mindre än måttligt inspirerande. Så, idag är det söndag och typ alla mina vänner bor i andra städer eller har en massa häftiga planer och här sitter jag. Det känns inte särskilt roligt. Och jag har hela 15 kronor på kontot så det finns ju inte särskilt stora ekonomiska möjligheter för dagen heller. Men ja. Jag försöker tänka att "det är ju bara ett halvår kvar tills att jag tänker börja plugga", men ett halvår är ju fortfarande ett halvår. Och jag tänker att jag borde söka annat, men det känns liksom inte värt besväret för en så pass relativt kort tid. Skulle man hitta nåt man trivs med, vilket ju liksom är syftet, skulle det ju bara kännas trist att behöva lämna. Och det är en sådan pärs att söka jobb. Men ett halvår är ju ändå ett halvår. Det är rätt lång tid. Särskilt när alla ens vänner är utflugna och upptagna. Eller, många av dem i alla fall.
Och jag vill hitta ett galleri/en lokal för min och moderns utställning! Allt är ju fullbokat hur länge som helst... Blä. Men jag kan se fram emot Berlin. Och Spanien. Och våren. Jag försöker i alla fall.
Dagens outfit
Typ alla varma kläder jag äger, samtidigt.
Mest för att termometern sa -12 grader när jag skulle gå till spinningen imorse, fast den ljög nog lite. Men kallt var det, och jag var nöjd över min dagens outfit. Den höll mig varm hela vägen till och från träningen. Gött.
Mest för att termometern sa -12 grader när jag skulle gå till spinningen imorse, fast den ljög nog lite. Men kallt var det, och jag var nöjd över min dagens outfit. Den höll mig varm hela vägen till och från träningen. Gött.
Fish tank.
Igår kom Josefine, C(iv) och amerikanen hit på middag. Vi åt gott och spelade kort, och sedan åkte vi in till staden för att gå och se Fish Tank. En fantastisk och grymt tragisk film. Katie Jarvis i rollen som Mia var det mest hjärtknipande jag sett på länge. En helt galet vacker rolltolkning. Jag ville bara ta med henne hem och mata henne med kakor och berätta för henne hur mycket hon är värd. Och ge henne en pappa.
Den blomstertid nu kommer.
Min orkidé har fått en blomma. Den är väldigt fin. Jag tänker ta det som ett vårtecken.
Idag slutade jag tidigt på jobbet, och kanske ska jag gå och handla och sätta igång med något slags storslaget cupcakesbak. Vi får se. Gå och köpa vaniljessens för min sista pengar kanske.
Idag slutade jag tidigt på jobbet, och kanske ska jag gå och handla och sätta igång med något slags storslaget cupcakesbak. Vi får se. Gå och köpa vaniljessens för min sista pengar kanske.
Öppet brev till Benjamin Netanyahu.
The Right Honourable Benjamin Netanyahu
Prime Minister of Israel
Jerusalem, Israel
Dear Prime Minister,
We are writing on behalf of the World Association of Newspapers and News Publishers and the World Editors Forum, which represent 18,000 publications, 15,000 online sites and over 3,000 companies in more than 120 countries, to express our serious concern at the detention and proposed deportation of journalist Jared Malsin.
According to reports, Mr Malsin, editor-in-chief of the English-language section of the Bethlehem-based Ma’an News Agency and a US citizen, was returning to Israel from a trip to the Czech Republic when he was stopped by security services at Ben Gurion International Airport in Tel Aviv on 12 January. Mr Malsin was detained for “security reasons” and remains in custody pending a deportation hearing. The reasons cited for denying entry were “refusing to cooperate” and violating visa terms, although court documents showed that security services had compiled a dossier on his journalism “criticizing the State of Israel” and reports written “inside the [Palestinian] territories.”
Mr Malsin’s lawyer obtained an injunction preventing his planned expulsion on 14 January, and a hearing that was scheduled for 17 January was postponed.
We respectfully remind you that detaining and deporting Mr Malsin for carrying out his professional duties would constitute a clear breach of his right to freedom of expression, which is guaranteed by numerous international conventions, including the Universal Declaration of Human Rights. Article 19 of the Declaration states: “Everyone has the right to freedom of opinion and expression; this right includes the freedom to hold opinions without interference and to seek, receive and impart information and ideas through any media, regardless of frontiers.”
We respectfully call on you to ensure that Mr Malsin is immediately released and allowed to carry out his professional duties free from interference. We also urge you to take all necessary steps to ensure that in future your country fully respects international standards of free expression.
We look forward to hearing from you at your earliest convenience.
Yours sincerely,
Gavin O’Reilly
President
World Association of Newspapers and News Publishers
Xavier Vidal-Folch
President
World Editors Forum
WAN-IFRA is the global organization for the world’s newspapers and news publishers, with formal representative status at the United Nations, UNESCO and the Council of Europe. The organization represents 18,000 publications, 15,000 online sites and over 3,000 companies in more than 120 countries.
Källa.
Prime Minister of Israel
Jerusalem, Israel
Dear Prime Minister,
We are writing on behalf of the World Association of Newspapers and News Publishers and the World Editors Forum, which represent 18,000 publications, 15,000 online sites and over 3,000 companies in more than 120 countries, to express our serious concern at the detention and proposed deportation of journalist Jared Malsin.
According to reports, Mr Malsin, editor-in-chief of the English-language section of the Bethlehem-based Ma’an News Agency and a US citizen, was returning to Israel from a trip to the Czech Republic when he was stopped by security services at Ben Gurion International Airport in Tel Aviv on 12 January. Mr Malsin was detained for “security reasons” and remains in custody pending a deportation hearing. The reasons cited for denying entry were “refusing to cooperate” and violating visa terms, although court documents showed that security services had compiled a dossier on his journalism “criticizing the State of Israel” and reports written “inside the [Palestinian] territories.”
Mr Malsin’s lawyer obtained an injunction preventing his planned expulsion on 14 January, and a hearing that was scheduled for 17 January was postponed.
We respectfully remind you that detaining and deporting Mr Malsin for carrying out his professional duties would constitute a clear breach of his right to freedom of expression, which is guaranteed by numerous international conventions, including the Universal Declaration of Human Rights. Article 19 of the Declaration states: “Everyone has the right to freedom of opinion and expression; this right includes the freedom to hold opinions without interference and to seek, receive and impart information and ideas through any media, regardless of frontiers.”
We respectfully call on you to ensure that Mr Malsin is immediately released and allowed to carry out his professional duties free from interference. We also urge you to take all necessary steps to ensure that in future your country fully respects international standards of free expression.
We look forward to hearing from you at your earliest convenience.
Yours sincerely,
Gavin O’Reilly
President
World Association of Newspapers and News Publishers
Xavier Vidal-Folch
President
World Editors Forum
WAN-IFRA is the global organization for the world’s newspapers and news publishers, with formal representative status at the United Nations, UNESCO and the Council of Europe. The organization represents 18,000 publications, 15,000 online sites and over 3,000 companies in more than 120 countries.
Källa.
Idag:
Jared deporterad.
Okej. Jared sitter inte längre på Ben Gurion. Det är ju förstås något positivt. Dock sitter han istället på ett flyg till New York. Det är mindre positivt. Detta betyder alltså att han, efter 8 dygn i en cell på Ben Gurions flygplats, fått avslag på sitt försök att få deporteringsordern återkallad. Han har med andra ord blivit utvisad. Och inte till Prag, där Faith väntar på honom, utan till New York. Vilket ingen riktigt verkar veta varför. Tydligen skulle det "skapa problem" om han åkte till Prag. Det känns väl även som relativt sannolikt att han blivit svartlistad på köpet och alltså kommer att få problem om han någonsin försöker resa in i Israel igen.
Jag är väldigt frustrerad. Självklart är jag glad över att Jared har fått sin telefon tillbaka och är på väg hem till familj och vänner som kan ta hand om honom nu efter denna, antagligen ganska traumatiska, upplevelse. Jag menar, israelisk förhörsteknik är ju rätt världskänd. Men jag är frustrerad. Jag är väldigt frustrerad över att ingenting har skivits i svensk media om detta, över att trots att Jerusalem Post, den konservativa israeliska dagstidningen, skrivit om hans fall så gav det ingenting, jag är frustrerad över att detta land fortfarande har mage att kalla sig demokratiskt trots att de utvisar journalister för att ha "kritiserat staten Israel" och rapporterat innifrån de palestinska territorierna (vilka det är omöjligt att ta sig till utan att passera en israelisk gränskontroll).
Jag är även frustrerad över insikten att Jared är den fjärde personen som jag personligen träffat/känner som blivit deporterad från Israel av diverse relativt luddiga skäl. Alla dessa har på något sätt engagerat sig för de människor som råkar vara palestinier. Nu verkar det dessutom som att Israel har slutat att ge arbetstillstånd för människor som jobbar på olika hjälporganisationer i Östra Jerusalem och på Västbanken, t.ex. Röda Korset och Läkare utan Gränser.
Jag kan inte förstå hur man kan ha mage att fortsätta kalla sig för en demokratisk stat och behandla människor på det här viset. Att avskärma palestinierna så totalt, begränsa deras media, begränsa den humanitära hjälpen utifrån, begränsa land, begränsa import av förnödenheter (som i Gaza). Israel ockuperar de palestinska områdena. En ockupation är menad som en tillfällig lösning, nu har det gått över 40 år. En ockupationsmakt har inte rätt att flytta in sin egen civilbefolkning på området. Det flyttar in nya bosättare nära nog varje dag. En ockupationsmakt har en skyldighet att ta hand om den ockuperade folkgruppen och se till att de har tillgång till sjukvård, mat, etc. En demokrati är delvis byggd på tryckfrihet och yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Hur kan Israel fortsätta att bryta mot allt detta ovanstående, internationella lagar, humanitära lagar, demokratiskt grundläggande rättigheter utan att någonting händer!?
Jag är väldigt frustrerad. Självklart är jag glad över att Jared har fått sin telefon tillbaka och är på väg hem till familj och vänner som kan ta hand om honom nu efter denna, antagligen ganska traumatiska, upplevelse. Jag menar, israelisk förhörsteknik är ju rätt världskänd. Men jag är frustrerad. Jag är väldigt frustrerad över att ingenting har skivits i svensk media om detta, över att trots att Jerusalem Post, den konservativa israeliska dagstidningen, skrivit om hans fall så gav det ingenting, jag är frustrerad över att detta land fortfarande har mage att kalla sig demokratiskt trots att de utvisar journalister för att ha "kritiserat staten Israel" och rapporterat innifrån de palestinska territorierna (vilka det är omöjligt att ta sig till utan att passera en israelisk gränskontroll).
Jag är även frustrerad över insikten att Jared är den fjärde personen som jag personligen träffat/känner som blivit deporterad från Israel av diverse relativt luddiga skäl. Alla dessa har på något sätt engagerat sig för de människor som råkar vara palestinier. Nu verkar det dessutom som att Israel har slutat att ge arbetstillstånd för människor som jobbar på olika hjälporganisationer i Östra Jerusalem och på Västbanken, t.ex. Röda Korset och Läkare utan Gränser.
Jag kan inte förstå hur man kan ha mage att fortsätta kalla sig för en demokratisk stat och behandla människor på det här viset. Att avskärma palestinierna så totalt, begränsa deras media, begränsa den humanitära hjälpen utifrån, begränsa land, begränsa import av förnödenheter (som i Gaza). Israel ockuperar de palestinska områdena. En ockupation är menad som en tillfällig lösning, nu har det gått över 40 år. En ockupationsmakt har inte rätt att flytta in sin egen civilbefolkning på området. Det flyttar in nya bosättare nära nog varje dag. En ockupationsmakt har en skyldighet att ta hand om den ockuperade folkgruppen och se till att de har tillgång till sjukvård, mat, etc. En demokrati är delvis byggd på tryckfrihet och yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Hur kan Israel fortsätta att bryta mot allt detta ovanstående, internationella lagar, humanitära lagar, demokratiskt grundläggande rättigheter utan att någonting händer!?
Projekt: Bli stark som Karl-Alfred.
Efter måndagens styrkepass och gårdagens spinningpass kan jag meddela att dagens träningsvärk inte är att leka med. Musklerna, varenda en av dem, vet minsann att de lever. Nu blir det lite vilotid på träningsfronten ett par dar, på't igen på lördag (eller imorgon om jag får nåt konstigt ryck).
Present.
När jag kom hem från jobbet idag låg det här paketet och väntade bland räkningarna. Älska bokmärket.
Det var från Sanna. Jag blev väldigt glad. Presenter flera dagar efter den riktiga födelsedagen! det är som att jag fyllt år sedan i lördags. Fantastiskt.
Kaosdygn.
Det tog en halvtimme att ta sig mellan Karlberg och Centralen med pendeltåget igår. Det var mycket frustrerande. Väl framme gick jag till ICA och fick inte köpa min mat eftersom jag på något underligt sätt överskridit mitt konto. Surt. Bara att promenera hem, föra över middagspengar och gå tillbaka med svansen mellan benen. Nog för att det kan hända den bästa att ha lite dålig koll på sina finansiella tillgångar, men pinsamt är det ju ändå när man står där i kön. Men väl hemma hade jag fått ett kort i brevlådan, en grattishälsning med ett presentkort på hötorgshallen av Karolina. Det förgyllde min annars rätt kassa eftermiddag. Sedan drog jag iväg och styrketränade. Tungt och väldigt roligt och peppande. Ska försöka gå mycket på de passen, styrka och balans i ett. Bra kombo.
Jag tror att det kanske kan få bli nästa projekt. Att biffa till mig lite. Bli stark på riktigt. Särskilt fokusera på armar och axlar, då jag mest kör spinning och core annars. Vore ju lite kul.
Imorse fick jag agera springpojke nästan helt i onödan. Stressade halvt ihjäl mig för att åka över halva stan för att hämta mackor på ett café och leverera till ett företag jag aldrig varit på förut. När jag väl kom fram visade det sig att de inte ens visste att jag skulle komma, att de "hade kunnat ordna det ändå" (cafét låg typ två minuter från företaget, någon hade kunnat springa ner och hämta) och att det inte alls var så bråttom som jag hade fått höra. De skulle inte äta mackorna förrän en timme senare. Kändes ju lagom roligt. Hej, slavkontrakt.
Så, dålig start på dagen, hann inte ens få i mig kaffet innan jag åkte hemifrån. Två koppar och en macka senare börjar jag bli människa igen, känns ju som ett steg i rätt riktning i alla fall. Ikväll drar jag med mamma på Spinning-Core, hoppas Moa hakar också.
För den som vill hänga med på vad som händer med Jared (som fortfarande sitter på Ben Gurion, nu är det en vecka som han suttit där med sporadisk möjlighet till kontakt med anhöriga) kan läsa här eller gå med i den här facebookgruppen. Just nu verkar det som att de inte vill låta honom gå på sitt eget eventuella förhör/hearing eftersom att det skulle betyda en förändring i hans visumstatus, då han behöver lämna flygplatsområdet. Vilket ju känns som ett hjärnsprängande dåligt argument.
Jag tror att det kanske kan få bli nästa projekt. Att biffa till mig lite. Bli stark på riktigt. Särskilt fokusera på armar och axlar, då jag mest kör spinning och core annars. Vore ju lite kul.
Imorse fick jag agera springpojke nästan helt i onödan. Stressade halvt ihjäl mig för att åka över halva stan för att hämta mackor på ett café och leverera till ett företag jag aldrig varit på förut. När jag väl kom fram visade det sig att de inte ens visste att jag skulle komma, att de "hade kunnat ordna det ändå" (cafét låg typ två minuter från företaget, någon hade kunnat springa ner och hämta) och att det inte alls var så bråttom som jag hade fått höra. De skulle inte äta mackorna förrän en timme senare. Kändes ju lagom roligt. Hej, slavkontrakt.
Så, dålig start på dagen, hann inte ens få i mig kaffet innan jag åkte hemifrån. Två koppar och en macka senare börjar jag bli människa igen, känns ju som ett steg i rätt riktning i alla fall. Ikväll drar jag med mamma på Spinning-Core, hoppas Moa hakar också.
För den som vill hänga med på vad som händer med Jared (som fortfarande sitter på Ben Gurion, nu är det en vecka som han suttit där med sporadisk möjlighet till kontakt med anhöriga) kan läsa här eller gå med i den här facebookgruppen. Just nu verkar det som att de inte vill låta honom gå på sitt eget eventuella förhör/hearing eftersom att det skulle betyda en förändring i hans visumstatus, då han behöver lämna flygplatsområdet. Vilket ju känns som ett hjärnsprängande dåligt argument.
Lästips om sexistiska maktstrukturer.
Jag skrev tidigare om män som tar sig friheter gentemot kvinnor, och hur vanligt det är. Sprang just på en väldigt bra text i ämnet på My dad read Kierkegaard. Tipsa, tipsa. Bra blogg i övrigt också.
Berlinbiljetter.
OMG. Ibland hatar jag Ryan Air och ibland älskar jag dem. Idag älskar jag dem. Jag har precis köpt biljetter till Berlin i mars. Jag och Sofie ska åka och hälsa på Fabian. Och vi betalar 220 kr per person, tur och retur. Det är ju pengar man tappar varje dag! Som hittat, fantastiskt. Jag är glad! Det är bra med små ljuspunkter att se fram emot i dessa mörka vintertider.
Så jag ska se till att skriva ut Sandra Beijers lilla Berlinguide och möta våren i den enligt uppgiften spännande och härligt subkulturella staden. Weeeee!
Så jag ska se till att skriva ut Sandra Beijers lilla Berlinguide och möta våren i den enligt uppgiften spännande och härligt subkulturella staden. Weeeee!
Uppdateringar angående Jared och Faith.
Den här artikeln från The American Chronicle är väldigt, väldigt bra, tydlig och informativ. Den handlar om vad som hände och fortfarande händer med Faith och Jared i Tel Aviv. Läs den och ha den demokratiska grundpelaren tryckfrihet i bakhuvudet. Artikeln må vara lång, men det är värt besväret, jag lovar.
Det har enligt Faiths uppdateringar på Facebook inte hänt så mycket ännu. Jared skulle få en sk "hearing", om jag förstår det rätt är det som en enklare rättegång, igår, men det blev uppstjutet. Domaren har fått både Jareds jurists utlåtande samt åklagarens, och tydligen är det upp till honom (domaren alltså) att antingen bara ta ett beslut eller kalla till ett offentligt förhör med Jared. Vi hoppas på det sistnämnda. Än så länge sitter han i en cell i Tel Aviv och Faith befinner sig i Prag om Jared skulle bli utvisad dit.
Det har enligt Faiths uppdateringar på Facebook inte hänt så mycket ännu. Jared skulle få en sk "hearing", om jag förstår det rätt är det som en enklare rättegång, igår, men det blev uppstjutet. Domaren har fått både Jareds jurists utlåtande samt åklagarens, och tydligen är det upp till honom (domaren alltså) att antingen bara ta ett beslut eller kalla till ett offentligt förhör med Jared. Vi hoppas på det sistnämnda. Än så länge sitter han i en cell i Tel Aviv och Faith befinner sig i Prag om Jared skulle bli utvisad dit.
Middag på självaste födelsedagen.
Idag var det ju min riktiga födelsedag, så jag bjöd hem familjen på middag.
Det blev fetaostfyllda köttfärsbiffar med ugnsstekta rotsaker och sås.
Till dessert hade jag gjort vanilj-och limepanacotta. Den blev finfin.
En trevlig födelsedag, trots att ingen sjöng för mig när jag vaknade. Men jag drack mitt te och åt mina mackor i godan ro, så det var faktiskt väldigt mysigt ändå. Och sedan vankades ju denna fina middag också. Jag fick presenter med, en massa Björn Borg-trosor och en kinesisk och lite svårhanterlig mp4-spelare. Och en tulpan och ett par örhängen. Jag blev så glad, så glad. Nu blir det nya tesorten och ladda in musik!
Mitt födelsedagskalas.
Är det kalas så är det. Jag köpte ballonger.
Och bakade världens finaste och godaste morotskakscupcakes.
Daniel och Anna kom och var fina och glada.
Christoffer och Josse var också där.
JP och Linda.
Viktor och jag.
Det blev en väldigt trevlig kväll. Vi åt cupcakes och popcorn drack vin och pratade och lyssnade på bra musik och rökte vattenpipa och dansade lite. Jag fick fina blommor också, och ingefärs-och grapefrukt-te i en fin burk, och underkläder och ett presentkort på Panduro. Bra kväll i goda vänners lag.
UNESCO begär Jared Malsins omedelbara frigivning.
Länk finns här.
I övrigt idag försöker jag hålla mig uppdaterad angående vad som händer i den här soppan. Det verkar inte hända så mycket än så länge, men facebookgrupper har startats och lobbyister i USA och Jerusalem är igång och jobbar på det hela. Så saker är i rörelse i alla fall, vilket är positivt.
Annars var jag hemma hos Josse igår och åt tacos och spelade Singstar och Wii med henne, Anne och Christoffer. Finfin kväll. Det var intressant att kliva upp på den där Wii-brädan 377 dagar efter att jag senast stått på den. Vi kan ju säga att förändringen var markant. -7,7 kg. Hjälpars. Well, jag var nästan lika bra på backhoppning fortfarande i alla fall.
Idag ska jag feja och fixa och städa och baka och sånt. Kanske ska jag till och med slå på stort och gå och köpa ballonger. Det är ju ändå bara födelsedagskalas en gång om året, faktiskt (i alla fall ens egna).
I övrigt idag försöker jag hålla mig uppdaterad angående vad som händer i den här soppan. Det verkar inte hända så mycket än så länge, men facebookgrupper har startats och lobbyister i USA och Jerusalem är igång och jobbar på det hela. Så saker är i rörelse i alla fall, vilket är positivt.
Annars var jag hemma hos Josse igår och åt tacos och spelade Singstar och Wii med henne, Anne och Christoffer. Finfin kväll. Det var intressant att kliva upp på den där Wii-brädan 377 dagar efter att jag senast stått på den. Vi kan ju säga att förändringen var markant. -7,7 kg. Hjälpars. Well, jag var nästan lika bra på backhoppning fortfarande i alla fall.
Idag ska jag feja och fixa och städa och baka och sånt. Kanske ska jag till och med slå på stort och gå och köpa ballonger. Det är ju ändå bara födelsedagskalas en gång om året, faktiskt (i alla fall ens egna).
En tackfilm.
Min gamla vän Amy gjorde denna film om Jared, Världens hjälte.
(Man kan ju kanske bortse från slutklämmen om TV-avgift, för i rådande situation är det som Jared har gjort och gör så väldigt mycket viktigare. Men tänker man bort den fåniga slutklämmen så tycker jag att det är rätt rörande.)
(Man kan ju kanske bortse från slutklämmen om TV-avgift, för i rådande situation är det som Jared har gjort och gör så väldigt mycket viktigare. Men tänker man bort den fåniga slutklämmen så tycker jag att det är rätt rörande.)
Heligt förbannad!
Det här är Faith Rowold och Jared Malsin. Flera av er, mina svenska vänner, känner dem, eller kanske främst Faith. Jag lärde känna dem när jag bodde i Betlehem, Faith var volontär på lutherska kyrkan i Jerusalem och har nu varit det i 2 år. Idag fick jag precis veta hon har blivit deporterad tillsammans med Jared som är journalist och fotograf för Ma'an News, en palestinsk nyhetsbyrå lokaliserad i Betlehem. De kom tillsammans tillbaka från Prag på tisdagseftermiddagen och blev hållna på Ben Gurion på grund av så kallade "suspekta tecken" gällande Jared. Faith förhördes i åtta timmar, blev inte erbjuden att kontakta ett juridiskt ombud, fick sin mobiltelefon beslagtagen och blev slutligen tillbakaskickad till Prag. Man vet inte om detta kommer innebära att hon blir svartlistad och därmed inte kommer kunna besöka landet någonsin igen. Jared befinner sig fortfarande på Ben Gurion och hålls kvar tills på söndag då förhör och beslut ska tas. Båda två är amerikanska medborgare.
Låt mig åter än en gång påpeka att staten som gör detta kallar sig själv för "den enda demokratiska staten i regionen". Vad är det för typ av demokrati som utvisar journalister? Vad hände med tryckfriheten? Yttrandefriheten? Det här är ju i praktiken censur. När man börjar deportera journalister och fotografer hoppas jag i alla fall att det innebär att folk börjar vakna och se att det här inte är en demokrati på långa vägar egentligen.
Här kan du läsa BBCs story om det hela.
En av de, annars ganska fruktansvärda, kommentarerna till Jerusalem Post-artikeln lyder såhär:
"According to interrogation transcripts obtained by Ma'an, interrogators had gathered online research into the journalist's writing history, and deemed him a security risk based on his having written articles "criticizing the State of Israel," and reporting from inside the territories. Security risk, or political threat?
Al - (01/14/2010 10:02)"
Hade inte kunnat säga det bättre själv.
Hade inte kunnat säga det bättre själv.
Skicka arga brev, tänd ljus, be, blogga, starta facebook-grupper, tipsa Aftonbladet, gör något! Jag är så jäkla förbannad just nu. Vi måste göra något.
En promenad.
Endorfinerna är tillbaka (lhamdulillah)!
Alltså. Jag hade nästan glömt hur fantastiskt underbart det är att träna. Nyss hemkommen från årets första spinning-core pass (utan Disturbia den här terminen! Wahoo!) och jag var lyrisk, lyrisk under tiden/efteråt/fortfarande. Endorfinerna flödade vill jag lova, och det var inte riktigt lika tungt som jag hade väntat mig, och mjölksyran kom precis lagom sådär i sista låten. Perfekt, helt enkelt. Även coren var finfin och ny och heller inte riktigt lika tung som väntat. Trots julen finns magmusklerna kvar där någonstans. :)
Så svettig och lycklig klädde jag på mig alla mina hundra lager kläder och promenerade hemåt. Och varenda träd var helt vitt, varje liten yttepyttegren. Och allting glittrade. Och jag frös inte ens, för jag hade träningsbyxor och knästrumpor och långkalsonger och jeans och topp och sportjacka och kofta och fleecetröja och mössa och halsduk och vantar och den galna-katt-tantskappan. Och allt var så tyst och vitt och glittrigt och fint och det var helt och hållet underbart.
Så svettig och lycklig klädde jag på mig alla mina hundra lager kläder och promenerade hemåt. Och varenda träd var helt vitt, varje liten yttepyttegren. Och allting glittrade. Och jag frös inte ens, för jag hade träningsbyxor och knästrumpor och långkalsonger och jeans och topp och sportjacka och kofta och fleecetröja och mössa och halsduk och vantar och den galna-katt-tantskappan. Och allt var så tyst och vitt och glittrigt och fint och det var helt och hållet underbart.
Nutidens projekt.
Igår kväll bjöd jag in mig på fiskgratäng hos pappa med familj. Det var fint, jag har saknat Alice. Och Alice är bäst i världen. Hon konstaterade att vi hade "samma hår, fast jag har lite ljust och du har lite brunt". Precis, så korrekt så. På vägen dit köpte jag btw tyg på Emmanus. Kanske 6 meter finfint tyg med solfjädrar på för 60 riksdaler vilket kan beskådas ovan. Jag planerar att förvandla det till en fabulös sommarklänning med hjälp av nya symaskinen som jag ännu inte provat mig på. Sy kan jag ju inte direkt heller, men skam den som ger sig. Så har jag en fin klänning sedan när våren kommer.
Har just nu flera kreativa projekt på g.
- ovan nämnda klänning-projektet
- tavlorna till vernissagen (som vi fortfarande försöker få tag i rätt människor för att styra upp)
- lära mig mer om min fina systemkamera och leka runt med roliga inställningar
Bra grejer, som dock kräver koncentration, tid och ett visst mått av tålamod. Det sistnämnda är det oftast rätt snålt om på min front. Därav att jag skiter i att sy provklänning utan går rakt på godsakerna. Hejja.
Att bli nedgraderad till ett objekt.
Sitter som vanligt och läser fantastiska Sandra Beijers blogg. Just idag snubblade jag över hennes text om en 45 minuters bussresa i London. Jag tycker verkligen att ni ska läsa den. Dels för att den är, som alla hennes texter, fantastiskt skriven, och dels för att den handlar om de där små och fruktansvärda sakerna som alltför många pojkar, män och gubbar tycker att de har rätt att göra bara för att de är män och vi är kvinnor.
Vi tror gärna att vi lever i världens mest jämställda land. Vi tycker ju förstås att det låter som ett bra land att leva i. Och kanske är det sant, även om det nu sägs att både Norge och Finland har gått om oss i rankningen. Men att det fortfarande, mest hela tiden, händer saker som den som Sandra skriver om är ett tecken på att det inte är tillräckligt. Inte på långa vägar. Om man dessutom står ut med att läsa alla kommentarerna på inlägget så får man kanske lite en bild av hur vanligt det är.
För ja, det är vanligt. Jag tror att det kanske är svårt att förstå det som man, hur vanligt det faktiskt är. Särskilt om du är en av de där vettiga männen, ni som aldrig sa hora, som aldrig gör sådana här saker. Men jag har varit med om det oräkneliga gånger, och nära nog alla mina kvinnliga vänner likaså. Och det kanske inte verkar vara så mycket. Någon visslar, någon ropar. Någon kommenterar ens ben. Något fyllo börjar taffsa på en på tunnelbanan när man är 14 och på väg hem från skolan. Man är ute en kväll och någon tycker att det är helt okej att ta en på rumpan. Man är på en överfull klubb i Spanien och det är händer överallt. Man möter en mans blick på pendeltåget och inser att han tittar på en och sitter och tar på sig själv.
Det är inte en våldtäkt. Det är det inte, men det är samma princip fast längre ner på skalan. Det handlar om makt, det handlar om att den här pojken, mannen, gubben tycker sig vara värd så mycket mer än jag, han tycker att mitt värde ligger i att han ska få utlopp för sina lustar. Och nej, det är inte en komplimang att bli taffsad på. Det är inte okej. Du har ingen rätt att objektifiera mig på det sättet, degradera mig till en bit kött. Men du anser att du har den makten. Du tar den makten. Och när du tagit den ifrån mig har jag den inte kvar.
Och vad gör man? Vad gör man när någon just tagit en på rumpan och står och dumflinar mot en? Man blir ju så ställd. För fortfarande vill jag inte tro att det är så här det funkar, att det är såhär världen ser ut. Så jag står där och vet inte vad jag ska göra, svara, säga. Det har hänt att jag har örfilat fanskapet, men det är inte ofta jag vågar det. För i fel sammanhang skulle det bara göra allt värre. Så vad gör man? Man biter ihop, försöker tänka på nåt annat. Gå därifrån.
Men det räcker inte. Framförallt duger det inte att, som i Sandra Beijers text, en hel buss med folk sitter och låtsas att se inte ser utan att göra något. Inte ett skit. Vi måste gå och skaffa oss lite civilkurage. För jag vill ändå tro att vi är ganska många som inte tycker att det här är okej. Så när vi ser sånt här hända så måste vi våga stå upp för den som blir utsatt, för någon har precis tagit all makt och auktoritet ifrån henne. Vi måste ta sånt här på allvar. För det är verkligen inte okej.
Vi tror gärna att vi lever i världens mest jämställda land. Vi tycker ju förstås att det låter som ett bra land att leva i. Och kanske är det sant, även om det nu sägs att både Norge och Finland har gått om oss i rankningen. Men att det fortfarande, mest hela tiden, händer saker som den som Sandra skriver om är ett tecken på att det inte är tillräckligt. Inte på långa vägar. Om man dessutom står ut med att läsa alla kommentarerna på inlägget så får man kanske lite en bild av hur vanligt det är.
För ja, det är vanligt. Jag tror att det kanske är svårt att förstå det som man, hur vanligt det faktiskt är. Särskilt om du är en av de där vettiga männen, ni som aldrig sa hora, som aldrig gör sådana här saker. Men jag har varit med om det oräkneliga gånger, och nära nog alla mina kvinnliga vänner likaså. Och det kanske inte verkar vara så mycket. Någon visslar, någon ropar. Någon kommenterar ens ben. Något fyllo börjar taffsa på en på tunnelbanan när man är 14 och på väg hem från skolan. Man är ute en kväll och någon tycker att det är helt okej att ta en på rumpan. Man är på en överfull klubb i Spanien och det är händer överallt. Man möter en mans blick på pendeltåget och inser att han tittar på en och sitter och tar på sig själv.
Det är inte en våldtäkt. Det är det inte, men det är samma princip fast längre ner på skalan. Det handlar om makt, det handlar om att den här pojken, mannen, gubben tycker sig vara värd så mycket mer än jag, han tycker att mitt värde ligger i att han ska få utlopp för sina lustar. Och nej, det är inte en komplimang att bli taffsad på. Det är inte okej. Du har ingen rätt att objektifiera mig på det sättet, degradera mig till en bit kött. Men du anser att du har den makten. Du tar den makten. Och när du tagit den ifrån mig har jag den inte kvar.
Och vad gör man? Vad gör man när någon just tagit en på rumpan och står och dumflinar mot en? Man blir ju så ställd. För fortfarande vill jag inte tro att det är så här det funkar, att det är såhär världen ser ut. Så jag står där och vet inte vad jag ska göra, svara, säga. Det har hänt att jag har örfilat fanskapet, men det är inte ofta jag vågar det. För i fel sammanhang skulle det bara göra allt värre. Så vad gör man? Man biter ihop, försöker tänka på nåt annat. Gå därifrån.
Men det räcker inte. Framförallt duger det inte att, som i Sandra Beijers text, en hel buss med folk sitter och låtsas att se inte ser utan att göra något. Inte ett skit. Vi måste gå och skaffa oss lite civilkurage. För jag vill ändå tro att vi är ganska många som inte tycker att det här är okej. Så när vi ser sånt här hända så måste vi våga stå upp för den som blir utsatt, för någon har precis tagit all makt och auktoritet ifrån henne. Vi måste ta sånt här på allvar. För det är verkligen inte okej.
Murar och ordförbud.
Vissa muslimska grupper i Malaysia vill förbjuda icke-muslimer att använda ordet Allah, vilket bokstavligen betyder Gud, eller guden. Arabiskan har använt ordet Allah för gud i alla abrahemitiska religionerna, även innan islams uppkomst. Att dessutom förbjuda människor att uttala ett visst ord är ju helt befängt. Vad ska de då kalla sin gud om de inte får kalla honom för Gud? Sedan när kan man ta patent på ett ord, att få uttala det och använda sig av det? Nu har högsta domstolen tagit beslut om att man inte kan förbjuda bruket av ordet för icke-muslimer, men detta beslut överklagas. Läs mer om dessa galna händelser på DN.
Dessutom tänkte jag skriva ett par rader om att Israel nu beslutat att bygga ännu en mur (hurra!), denna gång mot Egypten. Skälet uppges vara att hindra afrikanska flyktingar att fly till Israel. När jag hörde detta på radion imorse blev jag helt paff och ändå inte alls förvånad. Vart ska detta sluta? Ska Israel bygga in sig helt och hållet, omgivet av "fiendestater"? För det känns ju väldigt mycket som ett ställningstagande att bygga en hög mur av cement, eller vad denna mur kan tänkas vara byggt av. Dessutom vill jag mig minnas att jag någonstans läste att muren även ska gå ner x antal meter ner i marken, i alla fall vid gränsen till Gaza för att stoppa tunnlarna där det smugglas in mat, byggmaterial, mediciner och vapen. Allt för att isolera ännu mer.
Alltså. Vi lärde oss verkligen ingenting under Berlinmurens tid. Hur tänker man när man bestämmer sig för att stänga in ett helt folk i ett enda gigantiskt fängelse? Nog för att Gaza inte längre är ockuperat enligt konstens alla regler utan har en egen regering, men denna regering har ju inte en susning av en chans att styra landet på annat sätt än de gör nu även om de skulle vilja. De har ingen möjlighet att importera varor, mediciner och byggmaterial för att bygga upp efter kriget. Människor har ingen möjlighet att flytta, plugga någon annanstans, skapa ett annat liv. Israel kanske inte befinner sig inne i Gaza längre, men de bevakar landsgränsen, havsgränsen och luftrummet. Vad är det för typ av självständighet? Det är ett hån.
Dessutom tänkte jag skriva ett par rader om att Israel nu beslutat att bygga ännu en mur (hurra!), denna gång mot Egypten. Skälet uppges vara att hindra afrikanska flyktingar att fly till Israel. När jag hörde detta på radion imorse blev jag helt paff och ändå inte alls förvånad. Vart ska detta sluta? Ska Israel bygga in sig helt och hållet, omgivet av "fiendestater"? För det känns ju väldigt mycket som ett ställningstagande att bygga en hög mur av cement, eller vad denna mur kan tänkas vara byggt av. Dessutom vill jag mig minnas att jag någonstans läste att muren även ska gå ner x antal meter ner i marken, i alla fall vid gränsen till Gaza för att stoppa tunnlarna där det smugglas in mat, byggmaterial, mediciner och vapen. Allt för att isolera ännu mer.
Alltså. Vi lärde oss verkligen ingenting under Berlinmurens tid. Hur tänker man när man bestämmer sig för att stänga in ett helt folk i ett enda gigantiskt fängelse? Nog för att Gaza inte längre är ockuperat enligt konstens alla regler utan har en egen regering, men denna regering har ju inte en susning av en chans att styra landet på annat sätt än de gör nu även om de skulle vilja. De har ingen möjlighet att importera varor, mediciner och byggmaterial för att bygga upp efter kriget. Människor har ingen möjlighet att flytta, plugga någon annanstans, skapa ett annat liv. Israel kanske inte befinner sig inne i Gaza längre, men de bevakar landsgränsen, havsgränsen och luftrummet. Vad är det för typ av självständighet? Det är ett hån.
and now I even have to scratch my back myself.
Det märks att julen och helgerna börjar lida mot sina slut nu. Igår kramades jag hejdå med Marie som flög iväg till Spanien imorse för att börja en ny period i sitt liv, och idag fikade jag hejdå med Sanna som åker upp till Umeå igen imorgon. Sofie sticker tillbaka till Västerås och här sitter jag i en tom lägenhet med Greys Anatomy som enda sällskap. Det är mörkt och kallt ute och om en vecka fyller jag år och kommer för första gången i mitt liv antagligen få vakna alldeles själv, utan någon som sjunger och kommer med kaffe på sängen och kramar mig grattis på födelsedagen. Jag är egentligen inte alls så miserabel som jag låter just nu. Det är bara det att alla stack samtidigt. Men många är ju kvar också. Josefine är kvar, och hon flyttar till egen lägenhet snart och då kan vi bo ensamma tillsammans. Typ laga mat ihop då och då. JP är kvar, och Karolina och Emelie. Och snart drar träningen igång igen på riktigt, och tonår. Och jag ska ju faktiskt både ha ett litet födelsedagskalas och middag med familjen. Så det är egentligen inte alls lika synd om mig som jag råkar tycka just nu. Men precis just nu så är det söndag kväll och en lång vecka fylld av att arbeta ensam mitt ibland en massa andra människor väntar. Och det kan få vem som helst att känna sig lite eländig.
Synden straffar sig själv.
Ursäkta min franska, men det var då ett helvete att få bort de där lösnaglarna helt och hållet! Köpte nån typ av remover och har suttit med fingrarna i något som känns lite som syra i en halvtimme per hand i två omgångar, och ändå sitter det lim och bös kvar på nageln. Maah! Hädanefter får jag nog nöja mig med de egna naglarna, alternativt låta lösisarna växa ut. Dödssynden (fåfänga, that it) straffar sig själv.
Det är lördag och sol och jag har gått med återvinningen och promenerat och kommit hem och diskat och druckit kaffe och hållt på med ovan nämnda projekt. Om några timmar ska jag gå och kramas med Marie som flyttar till Spanien imorgon bitti. Jag kommer ju sakna dig! Massor. Vem ska jag nu ta långa promenader och spinna med? Jo, Moa. Men ändå. Dock är planen att åka och hälsa på över påsk, yao. Good stuff.
Det är lördag och sol och jag har gått med återvinningen och promenerat och kommit hem och diskat och druckit kaffe och hållt på med ovan nämnda projekt. Om några timmar ska jag gå och kramas med Marie som flyttar till Spanien imorgon bitti. Jag kommer ju sakna dig! Massor. Vem ska jag nu ta långa promenader och spinna med? Jo, Moa. Men ändå. Dock är planen att åka och hälsa på över påsk, yao. Good stuff.
It's real!
Fredagsnöje.
Skulle ha åkt in till Söder och tagit en öl med brudarna ikväll innan de alla försvinner åt varsitt håll igen. Men halsont, trötthet och 15 minusgrader håller mig hemma. Känns lite trist men ganska välbehövt. Det blir te, mjukisbyxor och Let's Dance istället (ska bli kul att se Gudruns jämställda dans!). Samt en tidig läggning för min del.
Hej, jag är gammal och grå.
Hej, jag är gammal och grå.
!
Biobesök i schyssta glajjer.
Jag skyllde på begynnande halsont igår och struntade i att träna. Istället gick jag med Sofie, Sanna och Linda på bio och såg Avatar i 3D. Och det var ett väldigt bra beslut.
Jag ville inte att det skulle ta slut! Jag vill också ljudlöst hoppa omkring på trädstammar, rida på drakar och ha fräknar som är som en hel stjärnhimmel. Jag vill också att mossan lyser upp när jag går på den, att små manetliknande frön simmar förbi i luften och vara omgiven av hundra färggranna växter i alla möjliga och omöjliga utföranden. Jag vill också vara ett med naturen och sova i hängmattor och bli ett med vilda djur.
Jag vill med andra ord se filmen igen. NU.
Bosättarattack i At-tawaani.
"FOR IMMEDIATE RELEASE
Israeli soldiers attack Palestinian shepherds, CPTers, and arrest Tuwani resident
by CPT At-Tuwani Team
This morning, Thursday 7 January, 2010, Israeli soldiers attacked and injured Palestinian shepherds from the Musa Raba’i family, as they grazed their sheep in Humra valley, near the village of At-Tuwani in the South Hebron Hills. The soldiers also attacked the two CPTers accompanying the shepherds and broke a video camera. Before leaving the area the soldiers arrested one of the shepherds, Musab Musa Raba’i.
At around 10:30am Palestinian shepherds were grazing their sheep on privately owned Palestinian land when they saw Israeli settlers observing them from the outpost of Havat Ma’on. A short time later an Israeli army jeep came to the area. After stopping to speak with one of the settlers, three Israeli soldiers approached the shepherds and ordered them to leave the area. The shepherds explained that it was their land, but agreed to move further down into the valley. The soldiers followed them and grabbed at one of the shepherds, so they all tried to quickly leave the area with their sheep. A second army jeep came to the area and a further three soldiers joined in the attack escalating the violence. Soldiers hit the shepherds with their rifle butts, pushed them and while some soldiers forcibly held them to the ground others kicked them.
Other members of the family came to the area, and the women tried to intervene, hoping to deescalate the situation. However, the women were also forcefully pushed to the ground. CPTers trying to video tape the violent attack were roughly pushed and a soldier grabbed at and broke one of the video cameras.
Other villagers came to the area and tried to calm the situation by talking with the soldiers, but the soldiers ignored all pleas for calm and instead fired percussion grenades and tear gas into the small group of women and children gathered nearby on the hillside.
Israeli police reported to the scene after receiving numerous calls from internationals, but arrived as the soldiers were leaving the area. The police told CPTers that there would be a military investigation into the actions of the soldiers.
During the incident a spokeperson from an Israeli Human Right Organization called the local Israeli Army Brigade Operations Room and the Israeli Army Coordination Office to find out what was happening. She told CPT “I called several time and they had no information and no idea that something was going on in At Tuwani.”
Additional information: At the time of writing Moussab Mussa Raba’i is still detained at Kiryat Arba police station. One elderly woman, Umm Juma’ Raba’i, and a young woman, Umm Ribhi Raba’i, who is 2 months pregnant, had to be taken to hospital, suffering from the effects of tear gas inhalation. Three of the shepherds, Kamaal Raba’i, Majde Raba’i and Juma’ Raba’i were hospitalized for their injuries, and a young boy, Ramze Jamaal Raba’i, had his tooth broken."
Jag har varit i och sett den här byn. Hela byn, som består av kanske ett tjugotal stenhus som är ett par hundra år gamla, har rivningsordrar på sig eftersom de saknar papper på att husen är byggda med tillstånd av staten Israel. Som bildades för drygt 60 år sedan. Uppenbarligen en omöjlighet, men det spelar uppenbarligen mindre roll. På den kulle som ligger precis i närheten finns en radikal bosättning som tvingat CPT (Christian Peacemaker Teams) att ha en ständig närvaro i byn och följa barnen till skolan eftersom att bosättarna kastar sten på dem annars.
Nu har alltså, som ni kan läsa i artikeln ovan, bosättarna i kombination med militären gått på fåraherdar som var ute och vallade sina får och tvingat dem avlägsna sig från sin privatägda mark. Moussab Mussa Raba'i sitter häktad i Kiryat Arba, vilket är den stora bosättningen mitt inne i Hebron och flera ligger på sjukhus.
Poäng: DET HÄR ÄR HELT SJUKT.
Israeli soldiers attack Palestinian shepherds, CPTers, and arrest Tuwani resident
by CPT At-Tuwani Team
This morning, Thursday 7 January, 2010, Israeli soldiers attacked and injured Palestinian shepherds from the Musa Raba’i family, as they grazed their sheep in Humra valley, near the village of At-Tuwani in the South Hebron Hills. The soldiers also attacked the two CPTers accompanying the shepherds and broke a video camera. Before leaving the area the soldiers arrested one of the shepherds, Musab Musa Raba’i.
At around 10:30am Palestinian shepherds were grazing their sheep on privately owned Palestinian land when they saw Israeli settlers observing them from the outpost of Havat Ma’on. A short time later an Israeli army jeep came to the area. After stopping to speak with one of the settlers, three Israeli soldiers approached the shepherds and ordered them to leave the area. The shepherds explained that it was their land, but agreed to move further down into the valley. The soldiers followed them and grabbed at one of the shepherds, so they all tried to quickly leave the area with their sheep. A second army jeep came to the area and a further three soldiers joined in the attack escalating the violence. Soldiers hit the shepherds with their rifle butts, pushed them and while some soldiers forcibly held them to the ground others kicked them.
Other members of the family came to the area, and the women tried to intervene, hoping to deescalate the situation. However, the women were also forcefully pushed to the ground. CPTers trying to video tape the violent attack were roughly pushed and a soldier grabbed at and broke one of the video cameras.
Other villagers came to the area and tried to calm the situation by talking with the soldiers, but the soldiers ignored all pleas for calm and instead fired percussion grenades and tear gas into the small group of women and children gathered nearby on the hillside.
Israeli police reported to the scene after receiving numerous calls from internationals, but arrived as the soldiers were leaving the area. The police told CPTers that there would be a military investigation into the actions of the soldiers.
During the incident a spokeperson from an Israeli Human Right Organization called the local Israeli Army Brigade Operations Room and the Israeli Army Coordination Office to find out what was happening. She told CPT “I called several time and they had no information and no idea that something was going on in At Tuwani.”
Additional information: At the time of writing Moussab Mussa Raba’i is still detained at Kiryat Arba police station. One elderly woman, Umm Juma’ Raba’i, and a young woman, Umm Ribhi Raba’i, who is 2 months pregnant, had to be taken to hospital, suffering from the effects of tear gas inhalation. Three of the shepherds, Kamaal Raba’i, Majde Raba’i and Juma’ Raba’i were hospitalized for their injuries, and a young boy, Ramze Jamaal Raba’i, had his tooth broken."
Jag har varit i och sett den här byn. Hela byn, som består av kanske ett tjugotal stenhus som är ett par hundra år gamla, har rivningsordrar på sig eftersom de saknar papper på att husen är byggda med tillstånd av staten Israel. Som bildades för drygt 60 år sedan. Uppenbarligen en omöjlighet, men det spelar uppenbarligen mindre roll. På den kulle som ligger precis i närheten finns en radikal bosättning som tvingat CPT (Christian Peacemaker Teams) att ha en ständig närvaro i byn och följa barnen till skolan eftersom att bosättarna kastar sten på dem annars.
Nu har alltså, som ni kan läsa i artikeln ovan, bosättarna i kombination med militären gått på fåraherdar som var ute och vallade sina får och tvingat dem avlägsna sig från sin privatägda mark. Moussab Mussa Raba'i sitter häktad i Kiryat Arba, vilket är den stora bosättningen mitt inne i Hebron och flera ligger på sjukhus.
Poäng: DET HÄR ÄR HELT SJUKT.
Obama vs antivåldsrörelsen
Jag läser Eric Stoners “A Lesson on Nonviolence for the President” som är ett ytterst läsvärt inlägg i debatten kring att Omaba fick Nobels fredspris.
Att fred har med ickevåld att göra tror jag att vi alla kan skriva under på. Att Obama i sitt tal först citerade både Gandhi och Martin Luther King för att sedan säga att "For make no mistake: Evil does exist in the world. A nonviolent movement could not have halted Hitler's armies. Negotiations cannot convince al-Qaeda's leaders to lay down their arms. To say that force may sometimes be necessary is not a call to cynicism — it is a recognition of history; the imperfections of man and the limits of reason." känns inte helt bra.
För hur ska vi kunna få fred genom våld? Hur rättfärdigat det än är? Oavsett hur nobla målen är så skjuter man ju sig själv i foten när man utöver våld i fredens och demokratins namn. Om inte annat ser man ju ut lite som en hycklare. Som A.J Muste sa, "Det finns ingen väg till fred; fred är vägen."
En annan intressant sak i Erics artikel är det han skriver om självmordsbombningar. Robert Pape, professor på Chicago Universitet har skrivit en bok som heter Dying to Win: The Strategic Logic of Suicide Terrorism och i vilken han listat alla självmordsbombningar från 1984 till 2004. Han kom fram till att det som fick människor att utföra en självmordsbombning främst inte var fundamental religiositet, utan snarare att tvinga en demokratisk regering att reträttera från vad de ansåg vara sitt hemland. Ta Irak, Afganistan och Palestina till exempel.
Om detta stämmer betyder det förstås att krig/ockupation/angrepp leder till fler självmodsattacker. Med andra ord blir det väldigt kontraproduktivt att kriga mot terrorismen. Det här med att föregå med gott exempel vore ju kanske en bra idé. Behandla andra så som du själv vill bli behandlad, liksom. Vända andra kinden till.
Jag är ungefär såhär nöjd med nya frisyren.
För att håret ju måste matcha det nya året, liksom.
Dubbelbokning, helst inte.
Bajs. Imorgon var jag inbokad på halvdag eftersom jag jobbar på ett kontor som har det dag före helgdag, så det kändes ju gött. Planen var att åka hem och storstäda innan gästerna kommer på kvällen. Ta det lugnt och lite så. Men tror ni inte att de ringer från jobbet och säger att jag måste åka till ett annat kontor på eftermiddagen!? Bajs. JAG VILL INTE DET. Man blir helt slut av det flängandet fram och tillbaka, att efter en arbetsdag påbörja direkt nästa, och dessutom ger det ju inget mer klirr i kassan pga mitt avtal med garantilön. Och eftersom att jag inte städade igår så vete gudarna när jag ska hinna med det nu. Får väl bli efter jobbet, klippningen, middagslagandet och ätandet ikväll då kanske. Sova gott sedan?
Nej, usch, det här fick veckan att bli mycket jobbigare. Bitterhet. Att man aldrig har något att säga till om! Sepe. Tack och lov ser jag nog ljuset i tunneln snart.
Nej, usch, det här fick veckan att bli mycket jobbigare. Bitterhet. Att man aldrig har något att säga till om! Sepe. Tack och lov ser jag nog ljuset i tunneln snart.
Nytt år, ny frisyr.
Jag har insett att detta nya år kräver en ny frisyr. Eller, en frisyr, rätt och slätt. Min nuvarande är lång, formlös och utvuxen, så man kan nog egentligen inte påstå att det är en frisyr över huvud taget. Så efter diverse kringspanande efter inspiration har jag nog hittat vad jag söker. Blir nog lugg faktiskt, och lite kortare (obviously) och uppklippt. Tiden är bokad efter jobbet idag. Ska bli skönt.
Inom en relativt snar framtid ska jag dessutom
- Storstäda
- Ha återföreningskväll med brudarna hemma hos mig
- Ta blodprov och kolla om jag gått och blivit allergisk på gamla dar
- Styra upp blodtryckscheckning
- Göra klart tavlan jag påbörjade igår
- Köpa fler dukar så att jag kan fortsätta producera till den förhoppningsvis kommande vernissagen
- Snacka med modern angående uppstyrning av den förhoppningsvis kommande vernissagen
- Hålla mig till nyårslöftet: Tandtråd. (än så länge har det gått bra)
Yes yes. Nytt år, nya tag.
My preciuos...
Okej, lite våldsamt och vinklat kanske, men det finns ju en poäng...
Söndagsgöra.
Efter gudstjänsten och kyrkkaffet idag hade jag planerat att städa. Varför är det alltid då jag blir som mest kreativ? När jag borde göra något tråkigt? När jag läste Matte C och behövde plugga till ett prov satte jag igång och pimpade min taklampa med decoupage. Det blev asbra. Idag när jag tänkte städa (vilket behövs) fick jag en idé till en tavla och var tvungen att sätta igång med en gång. Så istället för att det blev renare drog jag fram alla penslar och färger och lack och lim och papper och sånt och drog igång. Inte en särskild lyckad storstädning. Hmpf. Men tavlan blev nog rätt bra ändå. Det är ju i och för sig kul att det blir bra grejer vid sådana tillfällen, men om det fortsätter såhär kommer det ju bli äckligt.
Äh. På tisdag jobbar jag halvdag, då hinner jag städa innan jag får besök på kvällen. Lite återträff med brudarna innan alla sprids för vinden igen. Bra grejer.
Äh. På tisdag jobbar jag halvdag, då hinner jag städa innan jag får besök på kvällen. Lite återträff med brudarna innan alla sprids för vinden igen. Bra grejer.
Lördagsgöra
Det blir visst varken middag med familjen eller Greys Anatomy hemma i soffan ikväll. Jag blev spontanmedbjuden på middag hos en väninna som bor inom gångavstånd istället. Så nu går jag strax dit och äter vegetarisk lasagne med Karolina, Charlotta, Jenny och Hanna. Adjö!
Walking in a winter wonderland.
Idag tog Marie och jag en promenad ute i snön och solen. Vi var ute och gick i en och en halv timme och kylan bet oss i kinderna. När jag kom hem bakade jag kolakakor till kyrkkaffet imorgon. Nu är klockan fyra och det är kolsvart ute. Usch. Ikväll vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Antingen stannar jag hemma och tittar på Greys Anatomy eller så åker jag och äter middag hos familjen. Vi får se vad som känns mest lockande.
Årets sista natt.
Nyårsaftonen spenderades hemma hos den här donnan. Vi hade knytis och Marie var uppstyrande.
Hanna var där.
Och Linn.
Vi åt fabulös knytismat av alla de slag. Mumma!
Lotta hugger in på en av efterrätterna.
Karolina och Lotta.
Vi åt mat, efterrätt och pratade och sjöng Sing Star och gick tipspromenad och var ute och tittade på fyrverkerier och dansade fuldans och sånt. En värdig avslutning på året och en finfin start på det nya.
