En helt ny karriär
Jag är från och med måndag anställd hos Uniflex som ambulerande tjänsteman, eller konsult. Jag har en svart kostym hängandes i min garderob tillsammans med ett par nyinkasserade vita blusar. Jag kommer att ha en inkomst och något att göra om dagarna. Jag är fett nöjd.
En av de bästa grejerna med det nya jobbet (förutom det uppenbara med inkomst och sysselsättning) är att jag slipper jobba kvällar och helger. 8-17 måndag till fredag. Fantastiskt. Jag kommer att kunna ha ett liv! Dessutom gillar jag det faktum att jag ska ha kostym på de allra flesta av mina arbetsplatser. Kommer att befinna mig i receptionen på ett antal olika företag runt om i stan, och på måndag börjar min två veckor långa upplärning på fem olika ställen. Sjukt peppad.
Så, till alla er, för i dagens läge är ni nog ganska många, som är arbetslösa; testa bemanningsföretag. I dagens ekonomiska läge är det ju få som vågar anställa, så de hyr hellre in personal. Detta leder ju då till att bemanningsföretagen får större efterfrågan på personal, och vips så behöver de anställa folk.
Orättvisor och den insikt de medför
Den här veckan är det Kyrkornas Globala Vecka, och just igår kväll innebar det ett globalt café i Stuvstakyrkan med rättvisemärkt fika och föreläsning om Guatemala. 4 elever från Lidingö folkhögskola och MUL-kursen (Mission, Utveckling, Lärande står det för, kommer dock att byta namn till Möten, Utveckling, Lärande till nästa höst) kom och berättade. De har nyligen kommit hem från en 5 veckor lång resa i Centralamerika och pratade just den här kvällen om Guatemala.
Jag fick lära mig att det under 1900-talet har skett ett folkmord i Guatemala. 200 000 människor dödades, och den korrupta regeringen låg bakom 90% av brotten som ägde rum. Jag fick lära mig att Chiquita (fruktföretaget) var en av de största bovarna i dramat angående att få igång inbördeskriget och därmed våldsrörelsen i hela Centralamerika. Så, köp inte blodsbananer, även om de är KRAV-märkta är Chiquita inte mycket att hänga i ett träd. Appropå bananer fick jag även lära mig att 200 000 plantagearbetare i Costa Rica har blivit sterila av gifterna man använder, att man får ca 1600 SEK i månaden i lön och arbetar 10-12 timmar per dag. Lite kuriosa när vi ändå är inne på bananämnet är att det finns 300 sorter av denn ört och att den ursprungligen kommer ifrån Asien.
Vi fick höra en mans berättelse från när militären kom och brände, mördade och arresterade människor av ursprungsbefolkning på band. Fruktansvärda historier om människor som blir huggna i huvudet med machete, barn som blir utskurna ur sina blivande mödrars mage, långvarig tortyr och flykt. Att människor kan göra sådana fruktansvärda saker mot andra människor kommer jag förhoppningsvis aldrig att kunna förstå. När våra föreläsare sedan berättade att trots allt detta han upplevt, sett och hört ändå var den i sällskapet som skrattade mest, hade snällast ögon och log kom jag att tänka på en man jag träffade i Lifta, Jerusalem.
Den här mannen växte upp i en by vid namn Lifta. Den låg i vad som nu är en del av Jerusalem. 1948 var han och alla andra invånare i byn tvugna att fly i och med Israels bildande och Al Nakba (vilket ska poängteras att det inte är samma sak, många tror att det är själva bildande av staten Israel som araberna benämner som "katastrofen", men detta stämmer inte. Det är det faktum att statens bildande ledde till att 531 palestinska byar förstördes/övergavs och att människor fick fly som benämns som Al Nakba). Nu är byn bara ruiner. 
Han guidade oss genom denna dal med ruiner, den dal som varit hans barndomshem. Han visade oss var hans familjs hus låg, var moskén fanns och vart han gick i skola. Husen hade hål i väggar och tak efter bombningar och skogsdungen i botten av dalen var förfallen och igenvuxen. Nu används platsen som ett hangout för folk med drogproblem och liknande, och trots de unga bosättargrabbarna som var på plats när vi var där såg man inget hat i vår guides ögon. Han har sett så mycket vilket har lett till att han har insett att hat inte leder någonvart. Det är stort.
En arbetslös dag
Denna arbetslösa dag började med att kämpa sig upp klockan åtta imorse (ja, jag vet, men jag har ju vänt på dygnet, alltså är åtta på morgonen omänskligt tidigt) för att medverka på arbetsförmedlingens basinformationsmöte. Det var åtminstonne kortare än jag trodde att det skulle vara, men där slutar också de uppmuntrande överraskningarna. "Sök nu, för nu börjar vi gå in i en lågkonjuktur, så det kommer bara bli svårare och svårare att få jobb framöver". Kul. Så jag cyklade hem, satte igång och tvättade och har nu sökt kanske 30 jobb bara idag. Har inga jättehöga förväntningar på att få något av dem, men jag har åtminstonne gjort vad jag kunnat. Det är hårda bud.
Jag har dessutom insett att jag antagligen inte är ersättningsberättigad, eftersom jag inte arbetat på vanligt vis 6 månader det senaste kalenderåret. Volontärsarbete utomlands är tveksamt om det räknas, men det är ju värt ett försök åtminstonne. Har iallafall skickat in anmälan och arbetsgivarintyg till Alfa-kassan nu, så får vi se vad de säger. Men allra helst skulle jag ju vilja ha ett jobb, att gå sysslolös om dagarna gör mig galen. Jag försöker ju se till att göra lite nytta varje dag, söka lite jobb, tvätta, städa, diska. Men i det långa loppet håller det liksom inte. Och det betalar framförallt inte hyran. Anställ mig?
De bästa nyheterna är i alla fall att Wiebke kommer och hälsar på i början av december. :D
En stor dag
Det är ju onekligen spännande. För första gången en svart presidentkandidat, och det känns dessutom som att han har en chans (peppar, peppar, ta i trä). Insh'allah. Det första jag har hört är att i Hart's Location och Dixville Notch New Hamshire har Obama vunnit. Woho! Tänk bara hur mycket en seger för Obama skulle betyda för USA, världen och, jaa, mänskligheten i stort. Jag hade en teori om att hela världen skulle få rösta i det amerikanska valet, då faktiskt hela världen påverkas av resultatet på ett ganska påtagligt sätt. Dock skulle det hela ju vara en organisatorisk mardröm av stora mått.
Sedan måste jag ju faktiskt nämna en av gårdagens lustigaste händelser. Jag cyklade iväg till Arbetsförmedlingen, denna fantastiskt uppmuntrande plats, och satte mig i kö och väntade. Länge. Tillslut blev det min tur, jag fick träffa en handläggare och när hon såg att jag arbetat på vad i folkmun kallas Helvetescafét var hennes första reaktion "jaha, fick du betalt?". Tydligen har de satt i system att låta folk provjobba gratis, och jag är inte alls förvånad. När jag sa att jag faktiskt fått betalt, men sagt upp mig efter en månad pga att jag vantrivdes, tyckte hon att jag gjort helt rätt. När till och med arbetsförmedlingen tycker att man gjorde rätt i att säga upp sig från jobbet vet man att det var en dålig arbetsplats.
Nu ska jag sätta mig och skriva om ett palestinskt barn i sagoform till en gudstjänst. En utmaning, jag vet inte alls hur det ska gå. Men insh'allah.
Over and out
