Att bli nedgraderad till ett objekt.
Sitter som vanligt och läser fantastiska Sandra Beijers blogg. Just idag snubblade jag över hennes text om en 45 minuters bussresa i London. Jag tycker verkligen att ni ska läsa den. Dels för att den är, som alla hennes texter, fantastiskt skriven, och dels för att den handlar om de där små och fruktansvärda sakerna som alltför många pojkar, män och gubbar tycker att de har rätt att göra bara för att de är män och vi är kvinnor.
Vi tror gärna att vi lever i världens mest jämställda land. Vi tycker ju förstås att det låter som ett bra land att leva i. Och kanske är det sant, även om det nu sägs att både Norge och Finland har gått om oss i rankningen. Men att det fortfarande, mest hela tiden, händer saker som den som Sandra skriver om är ett tecken på att det inte är tillräckligt. Inte på långa vägar. Om man dessutom står ut med att läsa alla kommentarerna på inlägget så får man kanske lite en bild av hur vanligt det är.
För ja, det är vanligt. Jag tror att det kanske är svårt att förstå det som man, hur vanligt det faktiskt är. Särskilt om du är en av de där vettiga männen, ni som aldrig sa hora, som aldrig gör sådana här saker. Men jag har varit med om det oräkneliga gånger, och nära nog alla mina kvinnliga vänner likaså. Och det kanske inte verkar vara så mycket. Någon visslar, någon ropar. Någon kommenterar ens ben. Något fyllo börjar taffsa på en på tunnelbanan när man är 14 och på väg hem från skolan. Man är ute en kväll och någon tycker att det är helt okej att ta en på rumpan. Man är på en överfull klubb i Spanien och det är händer överallt. Man möter en mans blick på pendeltåget och inser att han tittar på en och sitter och tar på sig själv.
Det är inte en våldtäkt. Det är det inte, men det är samma princip fast längre ner på skalan. Det handlar om makt, det handlar om att den här pojken, mannen, gubben tycker sig vara värd så mycket mer än jag, han tycker att mitt värde ligger i att han ska få utlopp för sina lustar. Och nej, det är inte en komplimang att bli taffsad på. Det är inte okej. Du har ingen rätt att objektifiera mig på det sättet, degradera mig till en bit kött. Men du anser att du har den makten. Du tar den makten. Och när du tagit den ifrån mig har jag den inte kvar.
Och vad gör man? Vad gör man när någon just tagit en på rumpan och står och dumflinar mot en? Man blir ju så ställd. För fortfarande vill jag inte tro att det är så här det funkar, att det är såhär världen ser ut. Så jag står där och vet inte vad jag ska göra, svara, säga. Det har hänt att jag har örfilat fanskapet, men det är inte ofta jag vågar det. För i fel sammanhang skulle det bara göra allt värre. Så vad gör man? Man biter ihop, försöker tänka på nåt annat. Gå därifrån.
Men det räcker inte. Framförallt duger det inte att, som i Sandra Beijers text, en hel buss med folk sitter och låtsas att se inte ser utan att göra något. Inte ett skit. Vi måste gå och skaffa oss lite civilkurage. För jag vill ändå tro att vi är ganska många som inte tycker att det här är okej. Så när vi ser sånt här hända så måste vi våga stå upp för den som blir utsatt, för någon har precis tagit all makt och auktoritet ifrån henne. Vi måste ta sånt här på allvar. För det är verkligen inte okej.
Vi tror gärna att vi lever i världens mest jämställda land. Vi tycker ju förstås att det låter som ett bra land att leva i. Och kanske är det sant, även om det nu sägs att både Norge och Finland har gått om oss i rankningen. Men att det fortfarande, mest hela tiden, händer saker som den som Sandra skriver om är ett tecken på att det inte är tillräckligt. Inte på långa vägar. Om man dessutom står ut med att läsa alla kommentarerna på inlägget så får man kanske lite en bild av hur vanligt det är.
För ja, det är vanligt. Jag tror att det kanske är svårt att förstå det som man, hur vanligt det faktiskt är. Särskilt om du är en av de där vettiga männen, ni som aldrig sa hora, som aldrig gör sådana här saker. Men jag har varit med om det oräkneliga gånger, och nära nog alla mina kvinnliga vänner likaså. Och det kanske inte verkar vara så mycket. Någon visslar, någon ropar. Någon kommenterar ens ben. Något fyllo börjar taffsa på en på tunnelbanan när man är 14 och på väg hem från skolan. Man är ute en kväll och någon tycker att det är helt okej att ta en på rumpan. Man är på en överfull klubb i Spanien och det är händer överallt. Man möter en mans blick på pendeltåget och inser att han tittar på en och sitter och tar på sig själv.
Det är inte en våldtäkt. Det är det inte, men det är samma princip fast längre ner på skalan. Det handlar om makt, det handlar om att den här pojken, mannen, gubben tycker sig vara värd så mycket mer än jag, han tycker att mitt värde ligger i att han ska få utlopp för sina lustar. Och nej, det är inte en komplimang att bli taffsad på. Det är inte okej. Du har ingen rätt att objektifiera mig på det sättet, degradera mig till en bit kött. Men du anser att du har den makten. Du tar den makten. Och när du tagit den ifrån mig har jag den inte kvar.
Och vad gör man? Vad gör man när någon just tagit en på rumpan och står och dumflinar mot en? Man blir ju så ställd. För fortfarande vill jag inte tro att det är så här det funkar, att det är såhär världen ser ut. Så jag står där och vet inte vad jag ska göra, svara, säga. Det har hänt att jag har örfilat fanskapet, men det är inte ofta jag vågar det. För i fel sammanhang skulle det bara göra allt värre. Så vad gör man? Man biter ihop, försöker tänka på nåt annat. Gå därifrån.
Men det räcker inte. Framförallt duger det inte att, som i Sandra Beijers text, en hel buss med folk sitter och låtsas att se inte ser utan att göra något. Inte ett skit. Vi måste gå och skaffa oss lite civilkurage. För jag vill ändå tro att vi är ganska många som inte tycker att det här är okej. Så när vi ser sånt här hända så måste vi våga stå upp för den som blir utsatt, för någon har precis tagit all makt och auktoritet ifrån henne. Vi måste ta sånt här på allvar. För det är verkligen inte okej.
Kommentarer
Trackback
