Hannah och Världen

När man just gått igenom x antal jobbiga alt riktigt traumatiska grejer och inte hunnit återhämta sig ordentligt efter någon av dem, är det dags för elbolagskrångel. Wahoo! Förlängde kontraktet på min lägenhet igår, så att jag alltså får bo kvar ett år till. Dock inkluderade det nya kontraktet inte elförbrukningen, vilket egentligen är helt rimligt. Dock betyder detta att jag måste styra upp ett elbolag och avtal och grejer. Suck. Hittade Telge Energi vilka verkar snälla, man kan ha endast vindkraft och de lottar ut en finfin cykel om man tecknar deras avtal. Så det tänkte jag göra. När jag pratar med kvinnan i kundtjänst inser jag dock att kyrkan, dvs förstahandshyresgästen, var tvungna att teckna ett avtal med Vattenfall, så nu är det inte jag som står som boende i lägenheten, alltså kanske inte mitt avtal går igenom. Bajs. Så nu måste jag ringa till Vattenfall och kolla hur det ser ut, be dem ringa till församlingsordförande om det är nåt krångel och hoppas på att de löser det innan det är för sent för mig att få mitt avtal tecknat till den första augusti. Samt hoppas på att vinna den finfina röda Kronan-cykeln. Jag vill verkligen ha en fin, röd damcykel. Och ett fungerande, snällt elavtal som jag slipper bry mig om så länge jag betalar räkningarna.

Allt på samma gång. Också ska jag göra matteläxan och städa och komma på vad jag ska laga till middag och prata rånerfarenheter med människor och bearbeta det faktum att jag i pricnip hade kunnat ligga på sjukhus alternativ varit död om det velat sig riktigt illa, samt komma ihåg allt nytt från jobbet idag, och gärna hinna få ta det lite lugnt också. Jag orkar seriöst inte med ännu ett projekt. Just det, måste fixa nytt filter till fläkten också.

Himla cp.

Rånet känns bra mycket jobbigare nu än det gjorde första dygnet. Har insett att det här med plastkniv antagligen hade och göra med att man är så övertygad om att nåt sånt aldrig skulle hända en själv, alltså är det bara ett dåligt skämt. Således plastkniv från Buttricks. Men Sanna var övertygad om att den var riktig, och jag har fått lära mig att det är rätt vanligt med knivar som inte är blanka, just av det syftet att de inte ska blänka och därmed synas. Den insikten får mig att få rejält ont i magen. Och inse att jag var helt och hållet dum i huvudet som gick emot honom och försökte ta tillbaka mina pengar. Men jag blev ju så förbannad när jag trodde att han helt enkelt försökte lura mig. Men tack och lov för att jag inte är skadad.

Det som stör mig allra mest är att han för 300 spänn rubbade min syn på mänskligheten. Jag vill utgå ifrån att människor inte vill mig och varandra något ont. Jag är inte säker på att jag kan göra det längre. Och det för 300 spänn.

Sanna och jag skulle gå ut till Mosebacke och njuta av den vackra sommarkvällen. Klätt upp oss, fixat håret och var på gott humör. Jag funderade på att ta ut pengar vid bankomaten där jag bor, men tänkte att äh, vi ser till att hinna med tåget så tar jag ut pengar inne i stan. Massor av folk ute, en lönehelg med vackert väder och det är fortfarande ljust ute när vi ställer oss i den ganska långa bankomatkön. Folk är glada och när jag står först i kön ser jag att det står en snubbe snett bakom mig och håller på med sin strumpa, plockar upp något ur den. Jag tänker att han kanske har sin plånbok i strumpan. Han kommer fram till bankomaten och jag tror att han försöker tränga sig i kön, blir smått irriterad fram tills att han helt enkelt tar mina pengar direkt ur bankomaten och säger "rån rån". När jag vänder mig om ser jag att det han viftar med var en kniv, jag tittar närmare och uppfattar det som att han seriöst håller på att råna mig med en plastkniv från typ Buttricks.

De andra i kön backar bakåt eftersom de uppfattar att han har en riktig kniv som han viftar med, medan jag blir arg och frågar var han håller på med och försöker ta tillbaka pengarna. Vilket förstås halvt skrämmer livet ur Sanna då hon tror att killen hade en riktig kniv och att jag höll på att riskera att bli skuren för 300 spänn. Han viftade lite och sprang iväg nedför Fatburs brunnsgatan. En av tjejerna bakom mig i kön säger att vi måste ringa polisen, och jag säger att ja, det ska vi kanske göra. Hon ringer 112 och anmäler det hela, allt är väldigt förvirrad och känns overkligt, och sedan skiljs vi åt. Sanna och jag fortsätter att promenera mot Mosebacke, och ser två patrullerande poliser i Fatbursparken som vi går fram och pratar med. De var väldigt tillmötesgående och skickade ut larm med signalement (killen hade verkligen tänkt till och satt på sig sina mest diskreta kläder på morgonen, stor rastafarikeps och lila batikbyxor) och skulle leta. Formell anmälan gjorde jag över telefon imorse. En polis ringde upp mig på eftermiddagen och pratade med mig, sa att en förundersökning ska inledas, att det kanske finns videoövervakning på platsen och att jag ev kan få komma in och identifiera killen.

Det läskigaste är att det var mitt på stan, bland massor av människor då det fortfarande var ljust ute. Inga hämningar. Han var ju hög som ett hus också, så man vet ju inte vad som hade kunnat hända. Jag är otroligt glad att jag faktiskt bara blev av med 300 spänn och att ingen råkade illa ut. Jag uppfattade det som en leksakskniv, men såhär i efterhand är det svårt att vara säker. Det hela hade ju verkligen kunnat gå riktigt illa.

Och jag blir så förbannad på att han nödvändigtvis var tvungen att uppfylla alla fördomar man någonsin kan ha. Han var pundare, han var svart, han hade konstiga kläder. Självklart är det han man blir knivrånad av.

Jag har verkligen blivit personrånad med kniv, riktig eller ej spelar egentligen mindre roll. Det är en sjukt obehaglig tanke som inte riktigt känns verklig. Jag tror att jag mår bra, men jag vet inte riktigt. Chocken satt i ganska länge, och vi skämtade om det hela resten av kvällen, men egentligen är det ju inte roligt. Alls. Tack och lov för att det inte blev värre, men ändå. Det är ett påhopp av ett slag som är väldigt skrämmande. Trots att allt gick bra.

Men jag kanske har fyllt min kvot i alla fall. Rånad; check.

En sak som fascinerar mig och upprör mig på samma gång är när människor tar ställning politiskt för att sedan bara säga ja och amen till allt som hör den sidan till. Ett tydligt exempel på detta finns förstås i Israel-Palestina konflikten. Jag skulle, som ni säkerligen redan räknat ut, säga att jag stöttar det palestinska folket i deras kamp, och att jag tycker att organiserad orättvisa från statlig nivå är helt fel på alla sätt och vis (läs: Israel). Dock finns det många här ute på vänsterkanten som hävdar att eftersom Hamas är folkvalda så har de rätt att regera och bör inte kritiseras. Det vi glömmer i det resonemanget är ju dock att den israeliska regeringen också är folkvald, och dem kritiserar vi för allt vi är värda. Detta resonemang håller inte.

I mina ögon kan vi jämställa de två. Båda sidor är så otroligt måna om att sitt folk ska få det de vill ha, att de sträver efter detta på den andra sidans bekostnad. Hamas har ju även varit kända för att sträva efter detta på sitt eget folks bekostnad, särskilt om de är kristna eller röstade på Fatah. Hamas är inte demokratiska för fem öre, trots att de valdes genom ett demokratiskt val. Den israeliska staten är heller inte demokratisk, hur mycket de än hävdar det. Eller, jo förresten, är ju israelisk jude så är den ganska demokratisk. Dock glömmer den israeliska staten ofta bort sina 20% icke-judiska invånare. Därmed kämpar även de för sitt folks rättigheter på sina egna invånares bekostnad. Hmm. Demokrati? Jag hävdar att ett parti som inte kan respektera andra folks rätt att existera inte kan kalla sig demokratiska.

Nu vill jag dock poängtera att även jag starkt kritiserar sättet som Israel blev en stat på. Oräkneliga oegentligen skedde 1948 i och med statens bildande och Al Nakba, Katastrofen. Frasen "Ett folk utan land till ett land utan folk" var helt enkelt inte sann. Det bodde människor där, människor som tvingades att fly. Men, like it or not, den israeliska staten existerar idag, med allt vad detta innebär. Detta betyder dock inte att de har rätt att agera hur som helst. Men att vägra erkänna den, så som Hamas gör, är att vara en tjurig treåring i en sandlåda. Yisrael Beineinu sitter i samma sandlåda när de vägrar att tala med Hamas förrän Hamas erkänner Israels rätt att existera. Now what? Härifrån kommer vi ingenstans.

Det är antagligen nu ni vill att jag kommer med någon slags bra idé om hur vi ska lösa det här. Det värsta med den här situationen är att den är så låst, det finns extremer på bägge sidor och så fort situationen ändras lite, lite i ena eller andra riktningen så är det någon på någon sida som får nog. Näven i bordet. Att Fatah pratar med Israel och med USA tycker många är föräderi. Jag tycker att det är den enda rimliga vägen. Utan kommunikation kommer situationen fortsätta vara låst i all oändlighet, och alla kommer behöva kompromissa. Dock har palestinierna redan varit tvugna att kompromissa bort i princip allt de en gång hade, så jag tycker faktiskt att det är Israels tur nu. Det räcker inte med att andas orden "palestinsk" och "stat" i samma mening, Netanyahu.



Nä, nu ska jag baka sockerkaka och dra ut i nån park i det fantastiskt vackra vädret med min kära vän JP.

Någon som vet vart man kan köpa ett nytt kolfilter till en köksfläkt, förresten? Jag försökte tvätta mitt igår, men det slutade med att det föll i bitar... Välanvänt. Nå?

Ta hand om er. :)

Känner ett behov av att tycka något. Att printa ner det såhär i bloggen, uttrycka mina starka och övertygade åsikter om något bra och viktigt ämne. Analysera ordentligt. Jag har många sådana åsikter om många sådana ämnen, men just idag vill det sig inte. Just idag har jag ingen inspiration till någonting, just idag fick det bli omelett till middag eftersom jag inte kom på nåt bättre. Och det blev inte ens en god omelett.

Det är lätt att tro att man vet hur saker och ting ska och bör vara. Ena sekunden är valet lätt, vägen till det enda rätta alternativet är tydlig. Andra sekunden är valet lika lätt, men vägen visar åt helt andra hållet. Hur ska man då veta vad som är bäst och det rätta? Varför känns det tråkigaste alternativet alltid som det man borde välja? Ibland kan jag undra om jag är för vuxen och ansvarstagande för mitt eget bästa. Kunde man inte bara få skita i alla konsekvenser för ett tag, få bete sig på det där sättet som ingen skulle förvänta sig, leka och bara njuta? Varför ska jag vara skapt som världens mest analyserande människa? (Fast ibland är det ju bra också, förstås.) Kan man få ha en andra tonårsrevolt när man är 22?

Men jag som alltid är så ansvarsfull, kan inte jag också få släppa det lite någon gång?

Matten verkar gå bättre än väntat i alla fall. Tycker till och med att det är ganska roligt, hör och häpna! I alla fall när jag gör rätt och spöar skiten ur boken, som Josefine uttryckte saken. Det känns bra att få lära sig något igen. Man blir ju alldeles intellektuellt förslöad av att bara jobba och inte plugga någonting alls på det här viset. Så det är bra.

Slog på P3 när jag kom hem från jobbet idag, och då sände de P3 Planet. En kille berättade om Jerusalem, Jeriko och Döda havet, hur han hade varit på demostration mot muren i Ni'lin, med bakgrundsljud och allting. Jag höjde volymen och bara stod där, lyssnade, tog in. Minareterna, skramlet från bazaarerna, kyrkklockorna från Den heliga gravens kyrka. Jag längtar tillbaka så otroligt mycket. Trots att hela platsen är så sorglig och hopplös, men det är en vacker vemodighet på något sätt. Lyssnade på den här låten i en mörk buss på väg från Ramallah till Jersusalem och kan riktigt känna värmen och den ojämna asfalten och se butiker och öken skymtar förbi när jag hör den.

Äh. Ett glas vin och Lauryn Hill unplugged på Spotify. En bra aktivitet för en måndagkväll.

Idag grät jag för första gången på jobbet. Jag hade av någon anledning fått för mig att saker borde vara enklare än de är. Vissa saker har man hört för många gånger, de har blivit klyschor som gör att man inte inser hur är det på riktigt. Man har hört att det gör ont tusen gånger, okej, jag fattar, liksom. Men sedan står man där och måste handskas med skiten själv, i sig själv. Då är det helt plötsligt inte så jävla lätt längre. Men jag tror att det är bra att gråta. Jag är en stark förespråkare av att gråta (kanske inte på jobbet, dock). Om man blir starkare av att gråta kommer jag snart vara sjukt stark.

Två steg fram, ett steg tillbaka. 

Men när vänner erbjuder te och omelett, varma kramar och lyssnande öron, promenader och stöttande ord, då känns det faktiskt som att jag kommer ta mig igenom det här trots allt. Ni är värda er vikt i guld.

Tid är bra grejer.

(Men har jag verkligen rätt att känna såhär?)

Definitivt dagens låt.

Den, och den här.

Jag har tidigare i bloggen skrivit om bojkott av bland annat Veolia, som bygger israelisk järnväg på den ockuperade Västbanken, och hör och häpna, positiva resultat! Tji fick de som trodde att ekonomisk bojkott inte är ett effektivt/bra sätt att påverka saker och ting.

http://www.maannews.net/en/index.php?opr=ShowDetails&ID=38406

Delvis pga att Veolia förlorade kontraktet på Stockholms tunnelbana har de bestämt sig för att dra sig tillbaka från Östra Jerusalem och antagligen sälja de delar som är färdigbyggda. Tack alla ni som skrev på uppropet! Det här är ett bevis på att vi faktiskt kan göra skillnad, även härifrån vårt lilla stillsamma land i norr. Bara på Stockholmskontraktet förlorade företaget 4,5 miljarder dollar, och förhoppningsvis insåg de att man kanske borde välja sina avtal med större omsorg om etik och moral. Wahoo! Visserligen kommer väl järnvägen fortfarande att finnas kvar, köpas upp av Egged eller något annat bolag som redan står för kollektivtrafiken i Israel, men det känns ju fortfarande som ett steg i rätt riktning att ett företag backar och tar avstånd från den fortsatta ockuperingen och skapandet av "facts on the ground". Brott mot internationella lagar ska man inte tjäna pengar på.

Babysteps. :)

Precis såhär i början av bloggandet (igen) betyder det verkligen guld när ens egen favoritbloggare säger snälla saker om en. Som här. Sådant är riktigt inspirerande för att fortsätta!



Annikas fantastiska blogg hittar ni på http://blogg.aftonbladet.se/beautifulones. Läs och inspireras!

Nu är jag rädd på riktigt.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article5177254.ab

Okej, nu är det dags. Dags att släppa lite på pressen att alltid skriva om politiska, väl genomtänka, väl researchade ämnen i den här bloggen. Som ni kanske märkt leder den självpålagda pressen mestadels till att jag inte skriver. Alls. Så. Nu blir det skärpning. Över till lite mer vardagliga, om än inte ointressanta ämnen. (Fast det kommer nog fortfarande att bli ganska så politiskt på ett eller annat sätt.)

Idag har jag röstat. Det hoppas jag att du också har, alternativt att du var bra mycket mer välplanerad än undertecknad och har gjort det för länge sedan. För att inte rösta är att rösta för diktatur (speciellt i EU-valet, eftersom det är så byråkratiskt ändå). Här i Sverige kanske vi tycker att det inte spelar någon roll om jag röstar eller inte, vi är ändå så långt ifrån diktatur. Vilket kanske är sant, men egentligen helt oväsentligt. Det är en principsak att rösta. Även om du tycker att alla partier som ställer upp är skit, så rösta blankt. Det är det faktum att du använder din röst (ok, inte bara) som räknas. Då visar du i alla fall att du värdesätter vår rätt att tycka till i vårt samhälle. Och det är minsann något att värdesätta. Punkt.

Annars då? Annars har jag bestämt mig för att börja tycka lite mer igen. Mitt alldeles för presentabla jobb har gjort mig lite för trevlig att ha i möblerade rum på sistone har jag känt. Skärpning även på den fronten. Planerar att bli lite arg på saker igen, det var länge sedan sist. Exempelvis detta.

Härom kvällen drack jag te på en väns balkong, och vi pratade om sexualiseringen i olika samhällen. Hon har nyligen kommit hem från en resa till Syrien, en resa som fokuserade på hur det är att vara kristen och kvinna i ett muslimskt samhälle. Hon sa att det var sjukt bra och sjukt jobbigt, och jag tror henne. Vi började prata om hur ingen kultur verkar kunna undvika att göra kvinnan till ett sexobjekt, i ena eller andra delen av skalan. I Syrien, Palestina och, gissar jag, andra österländska kulturer, är kvinnokroppen så sexuellt laddad så man blir tvungen att skyla den. Sex är någonting mellan man och hustru, och för att det ska kunna fortsätta vara det så måste man förebygga att en sexuell attraktion uppstår utanför äktenskapet. Alltså blir det kvinnan som får skyla sig, eftersom det är hennes kropp som är så sexuellt laddad. Hon är sexig vare sig hon vill eller inte, och detta faktum måste döljas.

Hos oss har vi egentligen samma problem, fast tvärtom. I västvärlden blir vi hela tiden matade med att sex är allt. Vi ser det i mode, musik, film, media, överallt. I tjejtidningar får man ovärdeliga tips om hur man blir bäst i sängen. "Så får du honom att be efter mer." För bra i sängen = en bra, fri och lycklig människa. Sex är något man ska ha, som alla självklart har, tycker om och ägnar sig åt, oavsett om man har en partner eller inte. Sex är något som ska vara häftigt. Flest antal orgasmer vinner, ungefär. I vår kultur är det inte okej att inte vara sexig. Vi har hamnat i den andra delen av skalan, vi har varit så måna om att vara frigjorda och självbejakande så att vi kanske har börjat lura oss själva. Vad händer när vi kanske börjar inse att all det här fria sexet inte gör oss lyckligare? Vägen som samhället visat mig är den rätta till lyckan kanske är ett villospår? Någon sa att "man får ju något av varje person man har sex med." Kan det betyda att man även ger något av sig själv till varje person? En konsekvens att den sexuella frigörelsen har blivit att vi har blivit fångar igen, fast på andra sidan. Vi har lika mycket krav att leva upp till, men de handlar om motsatta saker. Det som handlade om revolt och en positiv frigörelse har resulterat i en egentligen lika trångsynt norm som den vi ville slippa.

Jag är inte den som vill döma andra. Jag tycker att det är upp till var och en att välja sin egen väg och leva på det sätt den mår bäst av. Men jag tror att vårt översexualiserade samhälle innebär en risk för att det blir svårt att faktiskt inse vad man mår bäst av. Kalla det grupptryck eller vad du vill, men det är som med reklam. Vi blir nog mer påverkade av den gängse åsikten än vi vill tro.

Det är som en annan vän till mig tog upp i och med aktionen Bara Bröst som säkert flera av er hört om. Ett gäng tjejer bestämde sig för att bada barbröstade på badhus, vilket självklart ledde till många starka reaktioner. Men jag tycker att de har en bra poäng. Varför måste mina bröst, bara för att jag är kvinna, alltid vara sexiga? En mans bara överkropp kan också vara sexig, men inte nödvändigtvis jämt. En man får bestämma själv när han vill vara sexig eller inte. Vi kvinnor är alltid sexiga, våra kroppar handlar alltid om sex, vare sig vi vill eller inte. Det känns inte helt ok.

Jahapp, så bra gick det att inte vara politisk. :P