and now I even have to scratch my back myself.
Det märks att julen och helgerna börjar lida mot sina slut nu. Igår kramades jag hejdå med Marie som flög iväg till Spanien imorse för att börja en ny period i sitt liv, och idag fikade jag hejdå med Sanna som åker upp till Umeå igen imorgon. Sofie sticker tillbaka till Västerås och här sitter jag i en tom lägenhet med Greys Anatomy som enda sällskap. Det är mörkt och kallt ute och om en vecka fyller jag år och kommer för första gången i mitt liv antagligen få vakna alldeles själv, utan någon som sjunger och kommer med kaffe på sängen och kramar mig grattis på födelsedagen. Jag är egentligen inte alls så miserabel som jag låter just nu. Det är bara det att alla stack samtidigt. Men många är ju kvar också. Josefine är kvar, och hon flyttar till egen lägenhet snart och då kan vi bo ensamma tillsammans. Typ laga mat ihop då och då. JP är kvar, och Karolina och Emelie. Och snart drar träningen igång igen på riktigt, och tonår. Och jag ska ju faktiskt både ha ett litet födelsedagskalas och middag med familjen. Så det är egentligen inte alls lika synd om mig som jag råkar tycka just nu. Men precis just nu så är det söndag kväll och en lång vecka fylld av att arbeta ensam mitt ibland en massa andra människor väntar. Och det kan få vem som helst att känna sig lite eländig.
Kommentarer
Trackback
