Hannah och Världen

Efter ungefär 2,5 månaders envis halv- och ibland helförkylning har jag den senaste tiden hetsat i mig pressade citroner, vitlökstabletter och ätit sjukt mycket kiwi. Försökt sova tillräckligt mycket, äta bra mat och sånt. Och nu. NU! Nu vågar jag nästan påstå att jag är frisk (PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ!!!). I söndags var jag på Friskis och körde ett medelgympapass, efter vilket jag har en galen träningsverk (det säger ju en del om när jag tränade sist). Och nu har jag laddat med keso och avokado och om en knapp timme sitter jag på en spinningcykel i Ekeby. Tänk när jag körde spinning 2-3 ggr i veckan. Vilken grej. Vilka muskler och vilken kondis jag faktiskt hade då. Det är ju så konstigt, det där att man aldrig riktigt lyckas fatta det och njuta av det när man är i det. I efterhand saknar man det ju lite mer än man kanske uppskattade det då. Fast jo, jag uppskattade den ju. Den där känslan av att vara stark. Att palla hela passet, ligga på gränsen, pressa lite till. Att behöva ha med sig en svetthandduk, faktiskt behöva torka av cykeln efteråt och fylla på med mängder vatten. Att känna att kroppen klarar det. Att den klarar mer och mer, blir starkare och starkare, inse att min kropp verkligen är det mest fantastiska jag någonsin kommer att äga. Och att den är värd att ta hand om. Det är ju svårare att känna så när ohälsan har intagit den och man känner sig otympligare än på länge. Men nu är jag så peppad. Nu ska jag träna bort vinterkylan, låta endorfinerna flöda och återerövra styrkan!

Idag är dagen då jag har bestämt att jag är frisk. Eller i alla fall tillräckligt frisk för att cykla genom stan, bli andfådd och ändå inte känna mig alldeles sjuklig, köpa vin inför kvällens middag hos Siri (hon har FF!), och sedan gå vidare till min nya fina nation och dansa natten lång till balkanmusik för 20 kronor. Jag är peppad. I väntan på att klockan ska bli så pass mycket som när det är dags att sätta på den peppigaste musiken, ha lite ensamdisco och byta om och sånt och sedan möta brudarna, bör jag ju läsa makro. Men det är ju fredag och jag vill hellre äta lite glass och titta på ett avsnitt Sopranos. Men det är ju bra att Makrokapitlena är så korta så att man kanske hinner med både och.

Och för den som inte riktigt fick nog förra gången finns en liten praktisk hjälpreda för att räkna på SD-vis.

Kortaste trippen till Gimogatan och tentasalarna evah. Idag har jag skrivit dugga i nationalekonomi, och jag slarvade till det lite gällande korspriselasticiteten. Hade jag inte gjort det så hade jag fått full pott. Det hade ju varit nåt det! Men det är ju inte som att jag klagar över 19/20 heller. Även om 20/20 hade sett snyggare ut. Slarvfel är ju störiga.

Alltså. Det är ju så roligt.

Efter två härliga månaders halvmesigt halsont var det visst dags. Jag är förkyld. På riktigt. Sådär snorigt, matt, hostigt, halvfebrigt förkyld. Bra då att man har förmånen att hålla sig inomhus och slippa de där jättemånga minusgraderna. Fast ikväll har Kalmar intagning till sin kör, det hade ju varit nåt. Vet dock inte riktigt om detta är en möjlighet just i kväll.

Mubarak avgår!!! Mabrouk al Masr!!

Efter en ungefärlig vecka med väldigt få personer man känner i föreläsningssalen så har vi nu fick tillbaka våra åringar. Det känns ju fint. Ikväll blir det lite häng och catching up som sig bör. Carolina fick sig ett besök idag också, inte för att det blev sådär väldigt mycket plugg, jag mest åt mat och drack kaffe tror jag. Vi kanske kan skylla på att jag faktiskt var och tränade igår? Det kanske är därför som jag är så hungrig? Klockan fyra hade jag ätit middag. Wtf, liksom.