Hannah och Världen

Förra veckan var kaos på många rätt. Väldigt stirrig och flängig och så. Jag längtade till helgen, och nu är helgen här. Och snart förbi. Fredagen blev väldigt lyckad, jag både jobbade, fick tag i en ny kavaj i rätt storlek, hade folk över på middag och gick på bio. Det var gött. Igår tränade jag, åkte in och kollade betongkonst och drog sedan in och kramade systern vid centralen. Kvällen bar med sig ostbågar och Greys Anatomy-maraton, vilket var precis vad jag behövde.

Men idag är det söndag och imorgon är det måndag. Jag måste liksom göra roliga/givande/fina saker när jag är ledig eftersom att jobbet just ju känns mindre än måttligt inspirerande. Så, idag är det söndag och typ alla mina vänner bor i andra städer eller har en massa häftiga planer och här sitter jag. Det känns inte särskilt roligt. Och jag har hela 15 kronor på kontot så det finns ju inte särskilt stora ekonomiska möjligheter för dagen heller. Men ja. Jag försöker tänka att "det är ju bara ett halvår kvar tills att jag tänker börja plugga", men ett halvår är ju fortfarande ett halvår. Och jag tänker att jag borde söka annat, men det känns liksom inte värt besväret för en så pass relativt kort tid. Skulle man hitta nåt man trivs med, vilket ju liksom är syftet, skulle det ju bara kännas trist att behöva lämna. Och det är en sådan pärs att söka jobb. Men ett halvår är ju ändå ett halvår. Det är rätt lång tid. Särskilt när alla ens vänner är utflugna och upptagna. Eller, många av dem i alla fall.

Och jag vill hitta ett galleri/en lokal för min och moderns utställning! Allt är ju fullbokat hur länge som helst... Blä. Men jag kan se fram emot Berlin. Och Spanien. Och våren. Jag försöker i alla fall.