Hannah och Världen

Alltså. Jag hade nästan glömt hur fantastiskt underbart det är att träna. Nyss hemkommen från årets första spinning-core pass (utan Disturbia den här terminen! Wahoo!) och jag var lyrisk, lyrisk under tiden/efteråt/fortfarande. Endorfinerna flödade vill jag lova, och det var inte riktigt lika tungt som jag hade väntat mig, och mjölksyran kom precis lagom sådär i sista låten. Perfekt, helt enkelt. Även coren var finfin och ny och heller inte riktigt lika tung som väntat. Trots julen finns magmusklerna kvar där någonstans. :)

Så svettig och lycklig klädde jag på mig alla mina hundra lager kläder och promenerade hemåt. Och varenda träd var helt vitt, varje liten yttepyttegren. Och allting glittrade. Och jag frös inte ens, för jag hade träningsbyxor och knästrumpor och långkalsonger och jeans och topp och sportjacka och kofta och fleecetröja och mössa och halsduk och vantar och den galna-katt-tantskappan. Och allt var så tyst och vitt och glittrigt och fint och det var helt och hållet underbart.