Hannah och Världen

Detta har varit en bitterhetens dag. Den började med att en kvinna från Landstinget önskade mig grattis på 23-årsdagen med att ta gräva fram cellprover från min livmodertapp. God morgon, liksom. Nåväl, det är ju en standardundersökning vars viktighet ej skall underskattas, och så särskilt plågsamt var det ju inte. Sen blev det jobb, jobb och jobb bland massor att göra, dörrar att öppna, otrevliga människor och stressande och irriterande telefonsamtal. Men jag hade i alla fall sällskap av vakten Patrik som var minst lika bitter som jag själv, så vi kunde åtminstone uppmuntra varandras bitterhet. Misery loves company. Det var rätt gött att få klaga högljudd faktiskt.

Efter jobbet åkte jag hem till familjen som alltid får mig på bättre humör. Alice kom och kramade mig och Amalia såg mest väldigt glad ut. Åt middag och sedan tittade vi på ett program om björnar. Väldigt fint. Alice, 3,5 år, kan nu skillnaden mellan brunbjörnen och svartbjörnen. Mer än vad jag vet. Därefter berättade hon om "det där repet som är svart och man hänger i en bil i taket och sen kommer en lyftkran och bär i biltaket, och så får man sin apa!" Bra att veta. Alices apfångarteknik är ju uppenbarligen över all förväntan.

Snart ska fadren och jag åka till Kvantum och storhandla. Jag och mina blivande matkassar kommer få bilstjuts hem. Det om något är lyx. Hurra!