Hannah och Världen

Idag är det söndag och det någonting fick mig att gå in på blogg.se och känna att det var dags. Jag har verkligen lagt ner det här med att den här bloggen ska uppdateras enligt någon slags konsekvens, det blir helt enkelt bara när andan faller på. Och idag är en grå, nollgradig söndag dagen innan vårterminen börjar. Den vårterminen när alla åker på utbyte, jag kommer ha jättemycket föreläsningar kvar i Uppsala enligt ett schema med alldeles för få luckor passande för resor till Linköping.

Då och då raljerar ju folk över det här med modebloggerskor. Lite mer sällan skriver folk så pass insiktsfulla analyser kring ämnet som Linnea Johansson gör här. Att kvinnor väljer att engagera sig och satsa på en karriär inom mode är kanske inte så konstigt då det är i princip den enda branch där kvinnor inte blir ifrågasatta på grund av sitt kön. Även om modebranchen kan anses kvinnofientlig så avgudar den även kvinnan. Därmed inte sagt att det är önskvärt att så pass många kvinnor satsar på just en sådan karriär, men det är åtminstone en förklaring.
.
Och ja, nu är dagen här då jag har börjat jobba och därmed fyller mina dagar med att läsa alla möjliga sortes texter och bloggar och forum. Så en del åsikter dyker kanske upp framöver.

Okej. Jag tyckte att det räckte med att ha varit förkyld i ETT KVARTAL, men det tyckte inte min kropp. Nu är det krig. Jag vaknade med ögoninflammation idag, måttligt smickrande åkomma. Och ja, jag har fortfarande ont i halsen. Och känner mig matt. Men framförallt ser jag helt sned ut i ansiktet.

Efter ett dygn hemma i Stockholm är jag hemma i Uppsala igen. Det är ju lite konstigt det där, att två platser kan vara typ exakt lika mycket hemma. Här är hemma eftersom att jag ju bor här, jag har mina saker, mina böcker (nå några stycken i a f), symaskinen och de där 30 klänningarna som jag lovat mig själv att bli bättre på att använda igen i vår. Hemma i Stockholm har jag småsystrar, barndomshuset och fortfarande en stjärnhimmel i taket i mitt gamla flickrum där det numera står en bäddsoffa och ett gästskrivbord. Och även om båda platserna är hemma så är båda de ungefär precis lika mycket. Hundra procent här och hundra där, ungefär.

Mitt i tentaveckan är det dags för en av många pauser. Jag har märkt att jag nog är duktigare på att ta pauser från att plugga än att faktiskt plugga. Det är kanske inte så bra. Men jag tittar på Mad Men, jag lagar räkgryta, träffar vänner och jag försöker koppla av på olika sätt. Stressad över att inte vara tillräckligt stressad är ju mest bara konstigt. Och sådana där småsaker som egentligen inte är nåt blir stora och nojjiga och det är ju väldigt onödigt. Speciellt när allt man verkligen borde bry sig om just nu är förvaltningspolitik, internationella relationer, legalbyråkratiska modeller, komplex interdependens och professioners autonomi.

Ibland inser man att saker och ting förändras. Vad hände egentligen? Jag fattar ingenting, och visste ingenting och även om vi inte träffats på flera år, även om vi aldrig var bästa vänner så är det ju så surrealistiskt. Det är det ju alltid när människor bara upphör att existera. Men jag hoppas att du har det bättre nu. ♥

Jag hamnade på den rabiata, orakade flat-feministen Fannys blogg och läste intressanta texter och ditt och datt. En hel del såna där samhällsfenomen som en gång i tiden florerade även i denna blogg. Men jag har tänkt på det; sedan jag började plugga statsvetenskap på heltid så pallar jag liksom inte. Att skriva seriösa, argumenterande, välinsatta blogginlägg börjar påminna alltför mycket om att skriva PM. Och då försvann charmen liksom. Vilket ju är trist, verkligen, eftersom att det är sånt som jag vill ska finnas här, och det är ju sånt som jag egentligen bryr mig om. Men det är ju mindre prestationskrävande att slänga in en rad om att hej, idag har jag pluggat och ätit mat typ. Inte så kul att läsa, nej. Fast jag vill ju heller inte bara ha en massa långa arga texter (inte för att det känns som någon typ av risk just nu), men lite mer samhällsengagemang skulle jag ju kunna kosta på mig kanske. Typ skriva nåt om Sofia Arkelsten eller något argt efter att ha sett Taken igår. Jag menar, en film om trafficking gör ju vem som helst heligt förbannad. Men jag vet inte, jag kommer mig liksom inte för längre. Men jag ska försöka bättra mig lite. Och kanske ta ett kort nån gång då och då. Det vore ju fint.

Jag har lyckats programmera min tv! Som vanligt ringde jag till pappa i ren teknisk frustration, men han sa bara att Det där är ju jättesvårt över telefon. Jahapp, tänkte jag. Och började trycka på diverse olika knappar, och efter många om och men hade jag faktiskt lyckats få i alla fall de mest väsentliga kanalerna på rätt ställen! Hurra hurra, jag är inte helt och hållet teknisk invalid trots allt?

Igår var en fantastisk dag. Min vän Moa gifte sig med sin Thibaut i Vaxholms kyrka, och vigseln var så fin att jag trots att jag minsann inte trodde att jag skulle gråta ändå satt där med en liten tår i ögonvrån. Festligheterna ägde sedan rum på Tornvillan, det var snittar, det var champagne, det var fantastisk mat och rosé, det var tal, det var vackert väder, många vänner och dans halva natten. En fantastisk fest med fantastiska människor.

Jodå. Idag hade antagningsbeskedet kommit. Och jag var sanslöst nervös när jag loggade in, och tänkte att nu, äntligen! Nu får jag veta vart jag ska ta vägen om en dryg månad. Vilken stad jag ska spendera de kommande tre åren i. Men. Inte riktigt. För ja, jag blev reservplacerad i Uppsala. Första reserv, tror jag till och med!? För Res 1 i kolumnen HP borde väl innebära just detta? Det är ju så mycket förkortningar hela tiden, man blir ju helt förvirrad.

Det här är en väldigt dubbel dag i många avseenden. Det är lättnad, sorgsenhet och saknad. Skönt att denna något bisarra och väldigt påfrestande väntan äntligen har fått ett slut, men det är ju också då det hela blir helt definitivt, oåterkallerligt. Och det kommer ju att bli så tomt. Men samtidigt är jag ändå glad för hennes skull. Hennes väntan är över, idag fick hon gå hem igen.

Imorse när jag åt frukost lyssnade jag som jag ofta gör, på P3. Det var Morgonpasset Helg och de gästades av Julia Skott som driver bloggen Kroppsbilder. Den sidan är lite som en digital simhall ungefär. Där kan man se hur andra människor faktiskt ser ut, att de också har skavanker men är rätt fina ändå. Man kan även se hur lite siffor faktiskt säger om hur man ser ut, antal kilo och BMI-värden säger kanske inte så mycket egentligen. Ganska bra för vår självbild att få se lite annat än superretucherade bilder samt våra egna kroppar i spegeln. Hon Julia sa en väldig massa bra grejer också, t.ex. att de som lyckas gå ner i vikt och faktiskt stanna där är i klar minoritet. De flesta som bantar går upp all vikt igen inom 5 (tror jag hon sa?) år, och då ofta även mer vikt. Så varför hålla på och ångesta sig och plåga både kropp och själ när det ändå inte kommer att ge något? Tortyr helt i onödan liksom. Att lära sig att älska sin kropp med allt den är och allt den inte är är nog något av det svåraste i dagens samhälle, men också en av de saker som skulle ge oss mest. Fokusera på allt den kan göra istället för det man tycker ser fel ut.

Nu verkar jag inte lyckas få igång programmet, men här ska man tydligen kunna lyssna såhär i efterhand, om man är lite mer teknisk än undertecknad i skrivande stund. Här kan du annars läsa vad Julia själv har skrivit om Kroppsbilder och dess syfte. Gör't och vinn, vettja.

Imorse promenerade jag till jobbet i snö. Den 21a april, soon to be May. Det är fel på så många sätt. Usch och fy, varsågod nästa årstid tack.

Jag läste förresten den här artikeln på aftonbladets hemsida. Ganska så läskigt och sorgligt att det vanligaste livmålet enligt artikeln är att gå ner i vikt. Det är vanligare än att bli lycklig, vanligare än att resa jorden runt. Men på ett sätt kan jag tycker att sådana undersökningar kan sätta ett nytt ljus på allas våra kroppsnojjor. Jag menar, om det är det vanligaste målet i livet, att gå ner i vikt, så betyder ju det att ingen är nöjd. Och det är ju så lätt att gå runt och tro att man är den enda i världen som är missnöjd med sitt utseende, eftersom att alla andra är så mycket snyggare/smalare/vältränade/etc. Men uppenbarligen springer alla omkring och är onöjda. Och det känns ju som ett väldigt slöseri med tid, kraft och energi. På ett sätt så påminner den här informationen oss om att ingen är perfekt, och trots detta verkar alla sträva efter att just en själv ska vara det. Detta är ju ingenting man kräver av andra människor i sin omgivning, att den ska gå ner tre kg eller skaffa fastare lår, så varför är det så mycket enklare att kräva det av oss själva? Hur kommer det sig att det nästan är socialt oaccepterat att vara nöjd med sig själv? Hellre strävar vi efter att uppnå ett ideal som vi innerst inne vet att vi aldrig kommer att nå, eftersom att ju närmare vi kommer desto högre lägger vi ribban, än att sträva efter att bli nöjda med de kroppar vi har begåvats med.

Det var som när jag en väldigt kort tid arbetade i en klädbutik. Butiken var liten och sålde enbart damkläder. Det fanns ett provrum där spegeln var placerad utanför. Och jag skojar inte, 98% av de kvinnor och tjejer som kom in i butiken och provade ett plagg, oavsett hur de såg ut, ställde sig framför spegeln och såg sådär lagom missnöjda ut. I princip varenda en av dem. Drog in magen, sträckte på sig, slätade ut och rättade till. Även där fick jag den teorin bekräftad; att det spelar ingen roll hur vi ser ut, vår självkritik sitter i huvudet. Vilket ju leder till att om vi vill bli nöjdare med våra kroppar är det inte bantningskurer och hårdträning som är det ultimata svaret, utan arbete med vår självbild. Ödmjukhet mot oss själva. Vi kan bli hur smala som helst, men kommer ändå aldrig bli sådär lyckliga som vi tänker oss att vi skulle vara om vi inte jobbar aktivt med grillerna i våra huvuden. Lättare sagt än gjort kanske, men medvetenhet är ju första steget som man säger.

Sedan mår man självklart bättre av att ta hand om sin kropp, äta bra mat och träna och sånt. Men allt handlar om i vilket syfte man gör saker. Tränar du för att beach 2010 står för dörren och du vågar inte gå i bikini om inget drastiskt händer, eller tränar du för att må bra och känna dig stark och få glädjas i din kropp? Din kropp är det mest fantastiska du någonsin kommer att äga, så ta hand om den, älska den, njut av den. Den är ju en rätt otrolig skapelse, faktiskt.

Efter mitt ändå förvånade höga antal rätt på högskoleprovet har jag börjat fundera. För från allra första början tänkte jag ju söka till Uppsala, men insåg ganska snabbt att jag inte skulle komma in där på mina betyg. Så då bestämde jag mig för Lund istället. Men nu när mitt HP-snitt antagligen lär landa på typ 1,5 och lägsta intagna förra året var 1,6 så kanske man ska göra ett försök ändå? Uppsala lär ju vara minst lika bra som Lund, och dessutom är det ju bra mycket närmare hem. Fast tanken är ju bara så ovan nu, eftersom jag ställt in mig på Lund och verkligen börjat hoppas på det. Det är ju liksom ingen idé att söka Uppsala bara för att se om det går att komma in, bara för att sedan inse att man hellre gått på andrahandsvalet... Ack, what to do, what to do? Tre dagar har jag på mig att bestämma.

Jag krasslar och går i söka-universitet-tankar. Det förstnämnda känns tråkigt och det sistnämnda kul men rätt svårt. Har nu i alla fall kommit så pass långt att jag skapat ett användarkonto samt kollat upp att och vart jag ska skicka mitt Matte C-betyg. Framsteg. Men bryderierna kommer ju fram när jag faktiskt ska börja söka.

I första hand kommer jag söka Pol-Kand-programmet i Lund. Och jag vill, vill, vill verkligen komma in just där. Men poängen förra hösten låg rätt nära mina betygspoäng och även om jag ska göra högskoleprovet nu så vet man ju aldrig hur mer går. Så jag måste ju söka något i andra hand. Och där börjar jag fundera; ska jag söka pol-kand-utbildningen i en annan stad som säkert också är jättebra men som jag inte känt lika starkt för, eller ska jag söka intressanta kurser i Lund? Egentligen vill jag ju inte slösa bort CSN på enstaka kurser, och frågan är om det är enklare att komma in på utbildningen ett år sedare ändå. Så det lutar ju emot att söka programmet i någon annan stad i andra hand. Men då återstår ju frågan; vilken? Jag har ju inte den blekaste om vart man ska söka då. Har funderat på Linköping, där kommer jag in och där känner jag dessutom lite folk, men jag har fått känslan av att det mer är en teknisk universitetsstad och då är frågan hur man som statsvetenskaplig inriktare kommer in i känslan liksom. Jag gillar ju det där med att Lund är ett så pass anrikt universitet med traditioner och sånt, och pol kand-utbildningen i Linköping är ganska ny och så. Annars finns ju utbildningen i andra stader. Karlstad? Också ett ungt universitet, men ändock? De har ju en mer akademisk och samhällsvetenskaplig profil. Bah, jag vet inte hur jag ska tänka.

Förhoppningsvis kommer inte andrahandsvalet ha någon betydelse eftersom jag kommer komma in i Lund. Håll tummar, kära ni!

Med tanke på hur landet norrut ligger så känns det ju lite konstigt att det är idag som jag ska åka till Berlin. Jag har sett väldigt mycket fram emot resan, så åka tänker jag ju. Och det är ju egentligen inte som att jag kan göra så mycket åt tragiken om jag skulle stanna hemma heller. Så jag tänker åka, och jag tänker ha roligt. Har dessutom fått prata lite med farmor i telefon idag, det var skönt. Hon verkade i alla fall lugn och så. Bra.

Berlin alltså. Jag jobbar under dagen och åker direkt till Tyskland sedan. Utan glasögon, för dem glömde jag hemma. Visserligen använder jag mest dem mellan badrummet och sängen, så jag kanske klarar mig trots allt. Men ändå liksom. Störigt.

--- update ---

Det verkar finnas ljus i tunneln! Även om detta kanske inte är en 180 gradig omvändning så kanske 90. Bönesvar? Helt plötsligt kändes det hela väldigt mycket lättare och bättre och jag kanske till och med lyckas slappna av och njuta av semester. Skönt! Tack för varma tankar, ord och böner. Det kanske hjälpte. :D

Ibland kastas livet verkligen i ansiktet på en. Mitt under lunchen, bara sådär. Och det här är en sån där dag då man vill använda klyschor som lev livet som om varje dag vore den sista. För ibland så är de det. Om du vill får du gärna hålla en tumme, be en bön eller skicka en varm tanke och hoppas på att det hjälper.

Vissa tycker att internationella kvinnodagen har spelat ut sin roll. Det tycker inte jag. Man kan t.ex läsa Elsa Billgrens text för dagen så kan man förstå varför. De där små sakerna som handlar om makt och förnedring och som de allra flesta kvinnor och tjejer jag känner känner igen. Och det finns ju tusen andra exempel. Det kan vara ganska lätt för oss i Sverige idag att tycka att vi minsann inte behöver en kvinnodag, att vi ju faktiskt lever i ett av världens mest jämställda länder. Men det är ju faktiskt den internationella kvinnodagen, och om man nu tycker att vi svenska kvinnor inte behövs kämpas för kan man ju ägna en tanke åt de som i andra länder kanske inte har det riktigt lika lätt. Även om det enligt min övertygelse finns en hel del att uppmärksamma även här i vårt Svea rike.

Annars idag. Färskpressad apelsinjuice och rågbröd på jobbet, sol ute, träningsåterkomst, nedräkning till Berlin, och gratulationer till alla mina medsystrar här i världen. Låtom oss samarbeta!