Hannah och Världen

Fast imorgon, egentligen. För ikväll är det kvällen före tentan, den där kvällen som i mina ögon nästan alltid är lite helig. Det är då jag tänker att det som inte fastnat nu, det kommer inte att fastna. Det är då jag unnar mig att äta god middag och titta på dålig tv, lyssna på musik, blogga, ta en promenad. Allt det där som har blivit lite väl bortprioriterat i den senaste tidens tentapluggsbubbla. Men nu hoppas jag ändå att jag kan skifta mina IS och LM-kurvor ordentligt, att jag vet varför det på kort sikt finns ett negativt samband mellan arbetslöshet och inflation, varför penningpolitik inte är så särskilt effektivt vid fast växelkurs och vad som egentligen händer med lönebildningen när konjunkturen vänder. Med lite tur får jag rätt frågor på tentan, och i så fall. I så fall får jag sommarlov imorgon.

Nu har jag fått för mig att det är sommarlov. Det är det ju inte, jag har tenta nästa vecka, men igår så kändes det ju så. Det var sommargasque på Stockholms nation och alla var så fina och det var bra mat och gott sällskap och mycket dans (till kanske lite för dålig musik). Det var promenad till Rackarberget och efterfest tills solen hade gått upp och sovmorgon länge, om än inte i närheten av lika länge som sist. Jag kommer sakna Uppsala och alla fina när jag flyttar hem till Stockholm över sommaren om en dryg vecka. Herre min je, hur ska det gå utan att kunna cykla till alla, spontanhänga, dricka öl för 25 kronor på nation, dansa sig svettig med alla kompisarna mitt i veckan, äta lunch ute för 50 kronor, äta glass vid ån och hänga på balkonger? Som tur är så är det ju många av oss som kommer att befinna oss i Stockholm i sommar. Lhamdulillah. Annars skulle livet kännas rätt jobbigt alltså. När man har upplevt ett år i Uppsala är det faktiskt svårt att se en och en halv månad på kontor. Ack ack ack. Separationsångesten!

Klockan är 01.45 och jag har just ätit en lunchmacka eller vad man bör kalla det. Min frukost ägde rum kl 19.45 ungefär, 15 minuter efter att Malin oroad knackade på min dörr och frågade hur jag mådde eftersom hon inte sett mig på hela dagen. Inte så konstigt, då jag hade sovit. Hela dagen. I drygt 12 timmar. Gick och la mig strax efter sju och blir väckt strax efter sju. Chocken över denna sovmorgon har knappats lagt sig nu, drygt sex timmar senare. Eeeeeeh. Praktexempel på att vända på dygnet.

Rubriken känns lite som den senaste veckans tema. I måndags var vi ett gäng på Hijazz i Uppsala där nätverket Ingen människa är illegal hade evenemang. Banden Mankind och Isak Strand vs. TOE spelade, vi dansade och svettades, man fick information och kunde köpa böcker och det var allmänt fint. Och igår kändes det ännu lite bättre att man faktiskt hade stöttat nätverket. För igår kunde man läsa om att Bamse har gått och blivit paragrafryttare och svenskhetsivrare.
.
I Helsingborgs Dagblad kunde man läsa en krönika om detta. Egmont som alltså äger Bamse har i samarbete med Migrationsverket tagit fram en specialserie om att söka asyl i Sverige. Och om att få avslag, och det är kanske inte så farligt att behöva åka hem igen, för då får man ju träffa kusinerna och kompisarna där hemma, och allt verkar rättså happy happy. Det här ska alltså delas ut till asylsökande barn för att hjälpa dem att förstå processen, men det hela blir ganska klumpligt när man inte belyser problematiken i det hela. Alla är nöjda och glada vid middagbordet i familjen som ska deporteras, och man får lite känslan av att de kanske egentligen vill åka hem, för den ena föräldern har ju fått jobb i en kiosk nu.


Det blir ju lite obehagligt. Nog för att Bamse i alla tider har sysslat med politik; är man stark måste man vara snäll. Men just den här typen av politik i Bamse känns ju lite som ett helgerån. Och att Bamse ska lära barn att acceptera att bli tillbakaskickade till länder de tvingats fly ifrån känns lite som ett tappert försök att komma undan det totalt inhumana i det hela. Om barnen inte bråkar utan tycker att det ska bli kul att träffa kusinerna igen så kanske familjen heller inte bråkar lika mycket liksom. Det vore väl en sak om asylprocessen faktiskt såg ut så, att de som får avslag på asylansökan faktiskt får återvända till ett hem, ett land de kan leva i, men det är ju långt ifrån hela sanningen. I en perfekt värld hade väl inte den här Bamseserien gjort särskilt mycket skada, men när asylprocessen de facto ser ut som den gör idag så känns det väldigt snett och desperat och rätt fult.

Jag har lyckats halvt tjata till mig en tid på vårdcentralen idag. De vill ju inte att man kommer. Tror ju egentligen inte att de kommer att hitta något den här gången heller, men jag ska verkligen hetsa dem att ta så mycket prover det bara går. Det måste ju vara nån slags brist på något, det är ju inte normalt med ett sånt här mesigt immunförsvar. Låt oss nu hålla tummarna för att det är nån slags körtelfeber eller halsfluss eller nåt man kan få antibiotika mot. Eller att de hittar nån brist man kan få nån medicin mot. Och om det här är 170 kronor i sjön så har jag åtminstone försökt.

Halva min klass hängde på låset när Veronica Maggios senaste skiva släpptes på Spotiy. Dagen efter pratades det inte om annat än de bästa låtarna på skivan, Viktor gillade Mitt hjärta blöder men Siri tyckte inte att Vi kommer alltid ha Paris var särskilt bra. Malin å andra sidan var lite kär i Snälla bli min igen. Ganska länge väntade jag med att lyssna, det ska erkännas att det delvis var för att det kändes lite töntigt att lyssna på den bara för att också kunna vara med och prata om den. Men alltså, nu var det dags. Och jag måste faktiskt säga att Satan i gatan är riktigt bra. Och jag kan väl säga att jag gillar Välkommen in och är beredd att hålla med Viktor om Mitt hjärta blöder.

Såhär i post-Valborgstider (finalborg blev mest röstvila och Amelie från Montemartre, inte helt fel det heller) så är jag back in the game. Min igår helt och hållet döda röst har hittat tillbaka, än lite raspig men nu på ett sånt där rockstjärnesätt i alla fall. Coolt kanske. Och jag har insett att verkligheten är här, man kan inte sitta ute i solen dagarna i ända och dricka vin och prata med vänner och dansa och grilla. Funkar liksom inte när det helt plötsligt var dags för ny kurs som ska börjas, nya kapitel som ska förstås, nya faddergrupper att bli ett med (BÄSTA EVER, HURRA!), artiklar som ska skrivas, bilder som ska redigeras, champagnedränkta kläder som ska tvättas och kick-offer som ska åkas på. Fullt upp helt enkelt. Men med en liten lista till min hjälp ska det nog gå vägen. Jag känner ändå att jag har fått en bra rivstart på detta med föreläsning, korridorsstädning, lite plugg, hårdträning och matlådelagning. Nu kanske man kan unna sig lite tv?