Lite helg.
Fredag. Jag åkte hem till Josse och hade med mig muffins och film. Hon hade fått fina blommor av sin mor.
Lördag. Inleddes med lyxfrukost hos Josse och sedan lite second-handande på Stadsmissionen på vägen hem till dessa systrar. Lite fynd fick jag gjorda, och så fick jag dansa med Alice.
Därefter innefattade lördagen storhandling, middag med Kristin, melodifestival, film och ostbågar. En riktig innekväll blev det, med allt det där braiga.
Idag är det söndag och jag tog sovmorgon, sedan har jag sytt in min Filippa K-kjol jag köpte på Myrorna i torsdags. Känns alltid lite läskigt att sprätta och sy i designerplagg, men allt gick väl och nu sitter den bättre. Lunch, blogg, disk och lite sånt innan jag snart får fika-besök! Skön helg. Den hade gärna fått fortsätta, dock.
Långhelg, bara sådär.
Det ser ut som att jag får långhelg. Gött! De har inte ringt från jobbet idag, så istället har jag ätit långfrukost, gått och handlat i plusgraderna (!), ätit gojibär och cashewnötter, bakat fabulösa kolamuffins med vit och mörk chocklad och sytt om kjolen lite. Om ett tag ska jag ta med mig ett par muffins och åka hem till Josse på kvalitétshäng. Det blir mys. Äta lite mat, äta lite muffins, snacka lite skit och kanske klämma nån film. Välkommen, helgen. Jag har saknat dig.
Det var bättre förr.
Såhär såg det ut i min påse när jag kom hem från stan där jag jobbat samt fyndat lite på Myrorna. De har ju förresten gått och blivit fasligt dyra! Hur kan en H&M-topp kosta över 100 kr begagnat? Det är ju inte rimligt. Det var bättre förr, jag säger't. Visserligen kanske de i stan är dyrare än de ute i förorten pga hyra och sånt. Men ändå liksom. Och inte fick jag pruta när det saknades en knapp heller. Fast jag fick åtminstone en knapp med mig hem.
Det prickiga är värsta 80-talsblusen i nåt konstigt material, det gula är en väska och både det blåglittriga och det rosa (!) är kjolar. Allt för 186 kr. Känns helt okej trots allt. Gött med lite färg nu när det ska bli vår.
Har även inkasserat de omtalade gojibären idag! Ska kanske svänga förbi nere på ICA och köpa cashewnötter också. Sen blir det fixa lite, sy om lite på kjolen jag gjorde förra helgen, plocka lite och sånt. Bra bra.
Bättre och bättre dag för daaaag!
Idag tog det bara en timme till jobbet och jag kom nästan i tid. Gött! Fick åka finbuss till Rågsved och sedan tunnelbana hela vägen. Lyxigt värre. Sittplats till och med. Arbetsdagen spenderades på en ny arbetsplats, upplärningen gick bra, jag fick fin bra kritik och det verkar vara ett trevligt ställe. Känns också roligt att jag ska få vara chef över receptionen en dag när de är borta. Bossa lite.
Minus fem och strålande sol gjorde ju heller inte dagen sämre. Gick ut och käkade lunch med Christofer och Pontus, thai- och sushi- och glassbuffé. Galenskap. Jag borde inte äta buffé. Jag vet inte riktigt vad som händer, jag överskattar alltid min förmåga att äta och så mår jag dåligt i flera timmar efteråt. Kanske kan det vara snålheten som sätter in också, nu har jag ju ändå betalat och får äta hur mycket jag vill, liksom. Plus att det ju var vääldigt gott. Vi åt klockan tolv och klockan fem var jag fortfarande rejält mätt. Men gott och trevligt var det i alla fall. Så det var ju värt det.
Resten av dagen fortlöpte lika bra. Fick gå lite tidigare, slapp vänta i en evighet på pendeltåget och tog mig hem smärtfritt och smidigt. Sov en stund, läste lite och åt keso med banan och kiwi, mumma. Lite kyrkhäng på det och nu en asastor kopp grapefrukt- och ingefärste, pappas gigantiska fleecetröja och det senaste avsnittet av Greys. Life is good.
Minus fem och strålande sol gjorde ju heller inte dagen sämre. Gick ut och käkade lunch med Christofer och Pontus, thai- och sushi- och glassbuffé. Galenskap. Jag borde inte äta buffé. Jag vet inte riktigt vad som händer, jag överskattar alltid min förmåga att äta och så mår jag dåligt i flera timmar efteråt. Kanske kan det vara snålheten som sätter in också, nu har jag ju ändå betalat och får äta hur mycket jag vill, liksom. Plus att det ju var vääldigt gott. Vi åt klockan tolv och klockan fem var jag fortfarande rejält mätt. Men gott och trevligt var det i alla fall. Så det var ju värt det.
Resten av dagen fortlöpte lika bra. Fick gå lite tidigare, slapp vänta i en evighet på pendeltåget och tog mig hem smärtfritt och smidigt. Sov en stund, läste lite och åt keso med banan och kiwi, mumma. Lite kyrkhäng på det och nu en asastor kopp grapefrukt- och ingefärste, pappas gigantiska fleecetröja och det senaste avsnittet av Greys. Life is good.
När vardagen inte fungerar.
Imorse var frustrationen nästan lika stor som igår. Dock undvek jag totalt pendeltågen och gick direkt på bussen till Fruängen, vilket innebar en kvarts byte på vägen. Väl i Fruängen väntade jag jag 20 minuter till på en ersättningsbuss. När den väl kom visade det sig att stackarn vanligen körde i Kista och inte alls hittade till Telefonplan, och därmed skulle köra direkt till Liljeholmen. Jaha? tänkte jag. Men jag då? Hur ska jag då ta mig dit? Men tack vare hjälpsamma människor på bussen lyckades vi ta oss till Aspudden, och därifrån fick jag direktiv om hur jag skulle promenera till Telefonplan. Vilket teamwork! Så fram kom jag, och idag tog det faktiskt bara knappa två timmar istället för dryga. Det går åt rätt håll.
Men i alla fall. När jag stod och väntade på ersättningsbussen och frös och inte fick någon information och muttrade och tyckte att såhär kan det väl inte få fungera heller, så slog det mig att tänk om det skulle vara så här jämt. Och att det är det ju för vissa. Att vänta i en evighet på att kunna ta sig till jobbet, vara tvungen att ta omvägar, inte få någon gällande information. Ha tålamod, vänta, avvakta, frysa. Denna text från Haaretz bär vittnesbörd om det som varje dag händer i checkpoints på Västbanken. Det går självklart inte att jämföra Stockholms trafikkaos med ockupationen av de palestinska territorierna, men om du tänker dig din frustration över att det inte går att ta sig till jobbet så kanske du kommer lite närmare förståelsen av hur det är att alltid, varje dag, behöva genomlida det och väldigt, väldigt mycket mer därtill. Hur det är när själva vardagen inte fungerar.
Man tänker ju att det hemskaste med krig och konfliktområden är att människor dör. Och ja, kanske är det det hemskaste. Men nästan lika hemskt är det faktiskt att alla dessa människor som fortfarande lever hela tiden hindras från att leva ett normalt liv. Allt detta i säkerhetens namn. Inte kunna ta sig till, och därmed behålla, jobbet, ta sig till specialsjukhus, få se de heliga platser som har en sådan central plats i din tro. Kunna träffa släkt och vänner på andra sidan muren. Allt detta som är livet tas ifrån dem.
The morning FROM HELL (which definatly is freezing over).
Klockan 06.45 ringde de från jobbet. Efter morgonfix och vetskapen att det var -23 grader utanför fönstret gick jag till tåget med insikten om att det antagligen skulle ta sin lilla tid att ta sig fram. Halv åtta är jag på stationen och inser att det är halvtimmestrafik (!) men att det "ska" gå ett tåg fem över halv. Yey! tänkte jag. Bra tajming liksom. På perrongen träffar jag dessutom Moa utan långkalsonger och vi står och fryser tillsammans. 07.35 blir 07.45 blir 07.55 och slutligen kommer tåget. Och en timmes väntande människor vill på. Det går inte. Tåget är ju redan överfullt när det kommer in på perrongen. Jag ringer jobbet och chefen säger att hon ska skicka en taxi. Efter en halvtimme till ringer hon tillbaka och säger att det inte finns några bilar. Så. Ersättningsbussar går från Huddinge, men inte via Stuvsta. Det kommer ännu ett tåg, samma sak. Jag börjar bli halvt gråtfärdig i kylan.
Efter att ha stått i minus 23 grader vid Stuvsta station i snart 1,5 timme så kommer en buss mot Fruängen. Den hoppar jag med glädje och stelfrusna tår på, och hinner nästan värmas upp under färden. Bara för att komma till Fruängen och inse att inga tunnelbanor går. Ställer mig i en kö till busshållsplatsen för ersättningsbussar och huttrar lite till. Snart kommer en buss och vi klämmer in oss och åker kringelikrok och tillslut kommer vi till Telefonplan där jag får ropa "JA TACK" när busschauffören frågar om någon vill gå av.
Så. Efter två dryga timmar kom jag slutligen fram till jobbet med stelfrusna tår och andan i halsen. Nu värmer jag mig med te och hoppas på att det ska gå lite, lite bättre att ta sig hem i eftermiddag.
Helgens skapelse och bravader.
Hon har gjort det igen! Knåpade ihop en kjol nu i helgen och invigde på dagens släktkalas. Dock undrar jag om jag ska sy in den lite till, den ser nästan lite galen ut. Men att sy in blir lite krångligt då den har fickor att ta hänsyn till och sånt. Och sedan var det ju kanske lite osmidigt att sätta en söm mitt på framsidan... Men i övrigt nöjd. Gött med kjolar med fickor.
Annars var kalaset hos Linda och Adem igår mycket trevligt. Trist med bortfall på folk, hade ju vart gött att träffa de där man inte sett på asalänge. Men jag klandrar dem inte med tanke på SNÖKAOSET. Vi åt en massa tårta och chips och drack vin och dansade dansmatta och lekte charader tills klockan passerat tre, och då började vi dra oss hemåt. Sen tunnelbana vilket nästan resulterade i missad nattbuss. Fast vi sprang och hann genstjuta den, och världens snällaste busschaufför (förutom Stefan då) stannade och gjorde vår kväll. Att sedan gå från bussen i all drivsnö var ju ganska komiskt (och jobbigt). Kändes ju som fjället.
Jag längtar ju som sagt till våren. Jag börjar få nog nu. Men en tanke har ju slagit mig, vart sjutton ska all snö ta vägen? Eller allt vatten kanske snarare, när det börjar töa. Jisses vad slaskigt det kommer bli. Om man tänker så kanske det är något mer uthärdligt att det är en meter snö utanför dörren.
Lördag.
Snökaoset till trots ska jag strax iväg på partaj. Gött ska det bli. Jag har målat naglarna och piffat och grejer. Linda och Adem har fyllt år och detta ska firas ikväll. Annars idag har jag hängt med Sanna och sytt en halv kjol med fickor. Klurigt värre, men det gick det med. Snart kommer stjutsen, skönt att slippa vänta på pendeltåg i evigheter. Fast på hemvägen lär det väl bli nåt sånt. Hmpf. Ha nu en fin lördagskväll kära ni!
Och det är faktiskt dags för fredagsmys. Faktiskt.
Igår blev jag ledig. Värsta go'a tajmingen, jag som kände mig lite halvkrasslig och hade ont i halsen och så. En dag med en massa glass, te och daytime television gjorde susen och idag mår jag mycket bättre. Det enda duktiga jag gjorde var att gå bort med återvinningen. Ibland tajmar de minsann in de jobbfria dagarna bra.
Det är fredag och helgen är på intåg än en gång. Den här veckan har gått fort, mycket pga semmelkalaset i tisdags, sovmorgonen i onsdags och ledigheten igår förstås. Kändes lite som helg mitt i veckan. Ikväll vankas hemmagjorda hamburgare och Sara och Let's Dance och myshäng i en fabulös blandning. Imorgon blir det chillad dag, kanske en tur till Myrorna, reseplanering och storslaget födelsedagskalas på kvällen. Det enda som drar ner stämningen en del är ju förstås denna eviga vargavinter som härskar utanför fönstret.
Det är fredag och helgen är på intåg än en gång. Den här veckan har gått fort, mycket pga semmelkalaset i tisdags, sovmorgonen i onsdags och ledigheten igår förstås. Kändes lite som helg mitt i veckan. Ikväll vankas hemmagjorda hamburgare och Sara och Let's Dance och myshäng i en fabulös blandning. Imorgon blir det chillad dag, kanske en tur till Myrorna, reseplanering och storslaget födelsedagskalas på kvällen. Det enda som drar ner stämningen en del är ju förstås denna eviga vargavinter som härskar utanför fönstret.
Askonsdagen.
Gårdagen innebar en nästan obscen förtäring av semlor, och traditionellt sätt är ju detta för att ladda upp inför fastan som börjar idag. Själv har jag funderat lite kring det där, att fasta innebär för mig, och för många andra tror jag, att man väljer bort något som tar fokus ifrån det som faktiskt är viktigt i livet. Jag känner många som till exempel fastar från facebook, godis, tv, etc. Jag tror att jag ska köra någon halvmesvariant av den versionen, nämligen att fasta ifrån nöjessurfning på fritiden. Jag menar, jag sitter ju ändå framför en dator på jobbet hela tiden, och då blir det mycket bloggläsning och sånt. Då behöver jag ju verkligen inte göra det när jag kommer hem på kvällarna. Och ändå är det relativt ofta man hamnar där ändå, just för att vanan ligger inne. Man måste ju hålla koll, liksom.
Så. Från och med idag och 40 dagar framåt blir det nöjessurfning enbart när jag ändå måste sitta framför en dator. Och kvällarna ska jag ägna åt mer givande saker så som att sy, umgås med vänner, läsa, träna och måla. Sånt där som faktiskt ger energi och inte bara tar. Häpp häpp.
För övrigt försöker jag ignorera ett eventuellt begynnande halsont. Jag har inte varit sjuk det minsta i år hittills, och hade hoppats på att det skulle få fortsätta så. Men ikväll blir det nog filt, film och glass eller så. Jag fastar ju inte från sötsaker liksom.
Semmelkalas.
Igår hade jag semmelkalas. Vi drack saft och kaffe och te, och åt minst två semlor per skalle. Vi pratade och spelade "Med andra ord" vilket var väldigt roligt och ganska så hysteriskt. Kul att se folk man inte sett på ett tag också. Som Sara. Semlorna blev goda och när jag skulle sova mådde jag lite, lite illa. Men det var det värt. Det kändes liksom som en fredag mitt på en tisdag. Och det blev ju inte sämre av att jag har sovmorgon idag. Helg mitt i veckan liksom. Finfint.
fettisdag.
Vaknade tungt ur en bisarr dröm som var både obehaglig och rätt go samtidigt. Fast mest konstig och obekväm tror jag. Stressig morgon, inställt tåg, men nästan i tid till ett i princip helt tomt kontor. Loggade in i programmen och sånt, blev lite sur och konfunderad, men bestämde mig för att försöka skita i att fortsätta vara det. Här ska jag nu sitta till klockan halv fem då jag ska hem och fixa semlor och sånt inför kvällen. Gött.
Igår kväll efter träningen (som kändes typ som döden, fast på ett bra sätt) fick jag städryck och tänkte att grannarna får stå ut med att jag dammsuger klockan 22.15, för såna här ryck skådas inte ofta vill jag lova. Skurade hela badrummet och hallgolvet och dammsög resten av lägenheten. Kändes fint att gå runt barfota sen. Inget Sahara i hallen, liksom. Lyxigt värre.
Jag hoppas lite på en semla till eftermiddagskaffet. Men om inte annat blir det storslagenheter på den vägen ikväll. Så jag ska väl klara mig ändå, tror jag. Göra motsatsen till att träna; lagra fettreserverna ordentligt. GÖTT.
Igår kväll efter träningen (som kändes typ som döden, fast på ett bra sätt) fick jag städryck och tänkte att grannarna får stå ut med att jag dammsuger klockan 22.15, för såna här ryck skådas inte ofta vill jag lova. Skurade hela badrummet och hallgolvet och dammsög resten av lägenheten. Kändes fint att gå runt barfota sen. Inget Sahara i hallen, liksom. Lyxigt värre.
Jag hoppas lite på en semla till eftermiddagskaffet. Men om inte annat blir det storslagenheter på den vägen ikväll. Så jag ska väl klara mig ändå, tror jag. Göra motsatsen till att träna; lagra fettreserverna ordentligt. GÖTT.
Pallra.
Nej, nu får det vara nog med det hära. Nu sticker jag och lyfter skrot istället för att laga leggings, äta kanelbullar och titta på Greys Anatomy. Härs!
Plötsligt begär (modebloggsvarning)
Jag vet inte vad som har hänt. Plötsligt sitter jag och finkammar nätet efter Chanels 2.55, som i runda slängar kanske kostar en 15-20.000. As if. På Tradera och Blocket kan man kommer över den för kanske 1500, fast då kan man väl räkna ut med lilltån hur äkta de är på en skala från ett till tio. Inte för att jag vanligtvis hade brytt mig, men gaah! Vad har hänt?!
Men den är ju så fin... Och klassisk. Och härligt tantig. Och säkert utomordentligt välsydd och sånt.
Och asa-svina-bautadyr.
Det är de små sakerna som gör't.
Det finns vissa små, till synes obetydliga saker som alltid gör mig lite extra glad. Jag tänkte att jag skulle lista upp dem här. En glad måndag, liksom.
- När människor som kan två språk flytande byter språk mitt i en mening.
- Folk som minar med i musiken de har i öronen på tunnelbanan eller pendeln.
- Att titta på såna här oerhört magiska bilder på Sandra Beijers blogg.
- När man hittar en ny fantastisk hobby, som min nya favorit symaskinen.
- Att ha tid och lust att baka och laga mat.
- När solen bryter igenom en annars jämngrå februarihimmel och gör alla tankar glada och spralliga.
- Fina, öppna, förtrogna samtal med goda vänner.
- Endorfinrushen på spinningen och att känna att träningen ger resultat.
- När jag hör folk prata arabiska och jag förstår vad de säger.
- Ella Fitzgerald på raspig inspelning.
- Människor med civilkurage.
- En kopp te när det är kallt och rått ute.
En riktig liten husmor (söndagkvällsgöra).
Jag spenderar min söndagskväll med att baka semlor och kanelbullar. Två degar på jäsning.
Utkavling av den deg som ska bli kanelbullar med min julklappskavel.
Väl utkavlat och upprullat fick alltihop jäsa lite till.
Sedan fick semlorna gräddas.
Färdiga (något osymmetriska) semmelbullar.
Färdiga (något osymmetriska) semmelbullar.
... och kanelbullar.
Och hela fejandet avslutas förstås med mjölk och nybakad kanelbulle. Finfint söndagsfika.
Hannas födelsedagskalas.
Jag åkte till Uppsala för att hälsa på hos Hanna och äta tårta och ha det trevligt. Exakt så blev det. Det blev ritviskleken, charader och häng. Tårta, kaffe och bål. Och som vanligt slutade kvällen med Twister. En trevlig sammankomst. Nu är jag hemma och bakar semlor och kanelbullar. Yesyes.
Helgbestyren.
En snabbloggning innan resten av helgen fortlöper. Igår efter jobbet drog jag och träffade Josse och så åkte vi hem till henne. Till hennes nya lya dårå. Grymt trevlig! Där mötte vi även upp Anne och så skålade vi i mousserande för nya lägenheten och åt lax-och pepparrotssnittar. Och middag. Och tittade på Let's Dance. Gött. Fredagsmys på hög nivå alltså.
Lördagar är för mig ofta dagar då jag känner mig rätt effektiv. Klockan är strax efter tolv och jag har redan hunnit med en halvtimmes promenad, en halvtimmes spinning, en halvtimmes core, inhandling av ett par sygrejer, dusch, matlagning och lunchätande. Snart ska jag iväg och handla inför semmelkalaset, och sedan bär det av mot Uppsala! Hanna har fyllt år (för lättså länge sen men ändå) och det ska firas med tårta och nysydd klänning i hennes korridor. Wee!
Så härs på er! Trevlig helg så hörs vi snart igen.
Lördagar är för mig ofta dagar då jag känner mig rätt effektiv. Klockan är strax efter tolv och jag har redan hunnit med en halvtimmes promenad, en halvtimmes spinning, en halvtimmes core, inhandling av ett par sygrejer, dusch, matlagning och lunchätande. Snart ska jag iväg och handla inför semmelkalaset, och sedan bär det av mot Uppsala! Hanna har fyllt år (för lättså länge sen men ändå) och det ska firas med tårta och nysydd klänning i hennes korridor. Wee!
Så härs på er! Trevlig helg så hörs vi snart igen.
Vad är privat?
På Svd finns idag en väldigt bra artikel om det franska förslaget om burkaförbud. Det råder väldigt delade meningar hos allmänheten i Franrike om detta förslag, vissa tycker att det minsann är på tiden att något görs åt de här fundamentaliskerna! och andra tycker att det är en provokation som bara kommer föra med sig fler bekymmer.
Jag tycker att det är en väldigt skrämmande utveckling att se att fler och fler länder tar upp sådana här grejer till förslag. Nyss var det minaretförbudet i Schweiz och nu förslag om burkaförbud. Att en sådan enorm islamofobi sprids i Europa, och dessutom är på väg att lagstiftas, är sjukt. Jag kan förstå att människor tycker att burka och niqab är oförståeligt och konstigt, men att tvinga någon att klä av sig kan inte vara rätt väg att bekämpa extremism. För då är vi tillbaka på det här med att män ska bestämma hur kvinnor ska klä sig, igen. Många utgår ju ifrån att kvinnan som bär burka gör det för att hennes man tvingar henne till det, men det blir ju inte bättre av att det är staten som tvingar henne till att inte bära den. Vad en kvinna väljer att ha på sig och inte ha på sig måste få vara hennes eget val. Och jo, det finns kvinnor som av egen fri vilja och religiös övertygelse väljer att bära burka, även om det är en klädsel som absolut finns till på grund av män. Liksom korta kjolar, högklackade skor och tajta jeans. För hur bekväma är egentligen dessa kläder som vi västerländska kvinnor envisas med att gå runt i? Om det inte vore för att männen skulle tycka att vi såg bra ut i dessa kläder, skulle vi verkligen använda dem då? Samma sak är det ju med burkan och niqaben; om det inte vore för att männen tycker att kvinnan är presentabel och respektabel i klädseln skulle den inte finnas. Vad är det egentligen som säger att de kvinnor som väljer att spatsera omkring i stilettklackar och push-up är mer frigjorda än kvinnan som täcker ansiktet?
Det jag försöker komma till är att förbud inte är vägen att gå. Om vi ska börja förbjuda burka så är det inte långt till att man skulle kunna försvara ett förbud av hijab (slöja). And it's a slippery slope from there. Vi lever i ett samhälle där vi övervakas allt mer och kontrollen över enskilda personers privatliv blir mer och mer av allmänhetens ensak. Att förbjuda människor att göra egna val inom sina egna privata sfärer är inte saker som staten bör syssla med. Vi måste få tydligare gränser mellan vad som är privat och vad som är offentligt. Vi måste få ha kvar något av vår integritet, och att kvinna en kvinna som valt burka som sin offentliga klädsel är samma integritetskränkning som att tvinga en tjej i jeans och t-shirt att gå i bikini på stan.
Jag tycker att det är en väldigt skrämmande utveckling att se att fler och fler länder tar upp sådana här grejer till förslag. Nyss var det minaretförbudet i Schweiz och nu förslag om burkaförbud. Att en sådan enorm islamofobi sprids i Europa, och dessutom är på väg att lagstiftas, är sjukt. Jag kan förstå att människor tycker att burka och niqab är oförståeligt och konstigt, men att tvinga någon att klä av sig kan inte vara rätt väg att bekämpa extremism. För då är vi tillbaka på det här med att män ska bestämma hur kvinnor ska klä sig, igen. Många utgår ju ifrån att kvinnan som bär burka gör det för att hennes man tvingar henne till det, men det blir ju inte bättre av att det är staten som tvingar henne till att inte bära den. Vad en kvinna väljer att ha på sig och inte ha på sig måste få vara hennes eget val. Och jo, det finns kvinnor som av egen fri vilja och religiös övertygelse väljer att bära burka, även om det är en klädsel som absolut finns till på grund av män. Liksom korta kjolar, högklackade skor och tajta jeans. För hur bekväma är egentligen dessa kläder som vi västerländska kvinnor envisas med att gå runt i? Om det inte vore för att männen skulle tycka att vi såg bra ut i dessa kläder, skulle vi verkligen använda dem då? Samma sak är det ju med burkan och niqaben; om det inte vore för att männen tycker att kvinnan är presentabel och respektabel i klädseln skulle den inte finnas. Vad är det egentligen som säger att de kvinnor som väljer att spatsera omkring i stilettklackar och push-up är mer frigjorda än kvinnan som täcker ansiktet?
Det jag försöker komma till är att förbud inte är vägen att gå. Om vi ska börja förbjuda burka så är det inte långt till att man skulle kunna försvara ett förbud av hijab (slöja). And it's a slippery slope from there. Vi lever i ett samhälle där vi övervakas allt mer och kontrollen över enskilda personers privatliv blir mer och mer av allmänhetens ensak. Att förbjuda människor att göra egna val inom sina egna privata sfärer är inte saker som staten bör syssla med. Vi måste få tydligare gränser mellan vad som är privat och vad som är offentligt. Vi måste få ha kvar något av vår integritet, och att kvinna en kvinna som valt burka som sin offentliga klädsel är samma integritetskränkning som att tvinga en tjej i jeans och t-shirt att gå i bikini på stan.
Quarter life crises.
Hittade denna klockrena text här. Touché!
Imagine a day in the life of a couple you probably know. He’s 27 years old, and she’s 26. They wake up beside each other in his downtown bachelor apartment and have sex that neither of them particularly enjoys. They’ve been sort-of dating for a while now, but they’re not willing to commit to each other: he likes her, but doesn’t know if he always will. She can’t decide if she likes him more or less than the other two guys she’s sleeping with.
He bikes to work at an advertising agency, where he uses his master’s in English to proofread ad copy, and spends several hours reading music blogs and watching movie trailers, periodically Twittering updates about his workday to his 74 followers. He doesn’t really hate his job, but feels as if his skin is crawling with vermin most of the time that he’s there, so he has a plan to move to Thailand, or to maybe write a book. Or go to law school.
At her government job, she instant messages her friends and mostly ignores the report she’s drafting because she’s planning on quitting anyway — and has been planning to quit for about a year now. She spends her lunch hour buying boots that cost slightly more than her rent, then immediately regrets it.
He listlessly works through lunch, then goes to the bar after work to meet up with some university friends, where they talk about their jobs and make ironic jokes about other people. Back at home, he wonders why he feels so gross and empty after spending time with them, but it’s mostly better than being alone.
She walks to the house that she shares with three friends and spends a few more hours on celebrity gossip websites, then clicking through the Facebook photos of girls she knew in high school posing with their husbands and babies, simultaneously judging them and feeling a deep pit of jealousy, and a strange kind of loss. “When did this happen for them?” she wonders.
They both eventually fall asleep, late and alone, each of them wondering what it is that’s wrong with them that they can’t quite seem to understand.
This phenomenon, known as the “Quarterlife Crisis,” is as ubiquitous as it is intangible. Unrelenting indecision, isolation, confusion and anxiety about working, relationships and direction is reported by people in their mid-twenties to early thirties who are usually urban, middle class and well-educated; those who should be able to capitalize on their youth, unparalleled freedom and free-for-all individuation. They can’t make any decisions, because they don’t know what they want, and they don’t know what they want because they don’t know who they are, and they don’t know who they are because they’re allowed to be anyone they want.
When a contemporary 25-year-old’s parents were 25, they weren’t concerned with keeping their options open: they were purposefully buying houses, making babies and making partner. Now, who we are and what we do is up to us, unbound to existing communities, families and class structures that offer leisure and self-determination to just a few. Boomer and post-boom parents with more money and autonomy than their predecessors has resulted in benignly self-indulgent children who were sold on their own uniqueness, place in the world and right to fulfillment in a way no previous generation has felt entitled to, and an increasingly entrepreneurial, self-driven creation myth based on personal branding, social networking and untethered lifestyle spending is now responsible for our identities.
Imagine a day in the life of a couple you probably know. He’s 27 years old, and she’s 26. They wake up beside each other in his downtown bachelor apartment and have sex that neither of them particularly enjoys. They’ve been sort-of dating for a while now, but they’re not willing to commit to each other: he likes her, but doesn’t know if he always will. She can’t decide if she likes him more or less than the other two guys she’s sleeping with.
He bikes to work at an advertising agency, where he uses his master’s in English to proofread ad copy, and spends several hours reading music blogs and watching movie trailers, periodically Twittering updates about his workday to his 74 followers. He doesn’t really hate his job, but feels as if his skin is crawling with vermin most of the time that he’s there, so he has a plan to move to Thailand, or to maybe write a book. Or go to law school.
At her government job, she instant messages her friends and mostly ignores the report she’s drafting because she’s planning on quitting anyway — and has been planning to quit for about a year now. She spends her lunch hour buying boots that cost slightly more than her rent, then immediately regrets it.
He listlessly works through lunch, then goes to the bar after work to meet up with some university friends, where they talk about their jobs and make ironic jokes about other people. Back at home, he wonders why he feels so gross and empty after spending time with them, but it’s mostly better than being alone.
She walks to the house that she shares with three friends and spends a few more hours on celebrity gossip websites, then clicking through the Facebook photos of girls she knew in high school posing with their husbands and babies, simultaneously judging them and feeling a deep pit of jealousy, and a strange kind of loss. “When did this happen for them?” she wonders.
They both eventually fall asleep, late and alone, each of them wondering what it is that’s wrong with them that they can’t quite seem to understand.
This phenomenon, known as the “Quarterlife Crisis,” is as ubiquitous as it is intangible. Unrelenting indecision, isolation, confusion and anxiety about working, relationships and direction is reported by people in their mid-twenties to early thirties who are usually urban, middle class and well-educated; those who should be able to capitalize on their youth, unparalleled freedom and free-for-all individuation. They can’t make any decisions, because they don’t know what they want, and they don’t know what they want because they don’t know who they are, and they don’t know who they are because they’re allowed to be anyone they want.
When a contemporary 25-year-old’s parents were 25, they weren’t concerned with keeping their options open: they were purposefully buying houses, making babies and making partner. Now, who we are and what we do is up to us, unbound to existing communities, families and class structures that offer leisure and self-determination to just a few. Boomer and post-boom parents with more money and autonomy than their predecessors has resulted in benignly self-indulgent children who were sold on their own uniqueness, place in the world and right to fulfillment in a way no previous generation has felt entitled to, and an increasingly entrepreneurial, self-driven creation myth based on personal branding, social networking and untethered lifestyle spending is now responsible for our identities.
Högskoleprovschock!
Satt och gled runt lite på LUs hemsida, och läste om min förhoppningsvis blivande utbildning. Där läste jag att "Universitetet har beslutat att från och med VT2010 använda giltigt högskoleprovsresultat som skiljekriterium vid lika meriter i urvalsgrupperna BF och BG." Och det låter ju helt okej. Bara det att jag som inte gjort högskoleprovet eftersom jag ändå inte lär få högre resultat på det än jag redan har i betyg och därmed ansett att det vore slöseri med tid, kraft och pengar, lite grann inser att det bara pga detta kanske vore en bra idé ändå. Just för att mina betyg ligger relativt nära gränsen för förra årets lägsta intagna, och ett giltigt högskoleprovsresultat skulle kunna vara det som avgör. Och för att jag kommer på mig själv med att så fasligt gärna vilja komma in just i Lund.
Med denna insikt fick jag lite andra insikter på köpet. Typ som att sista anmälningsdag är på måndag. Som i nu på måndag. Och att själva provet är den 10e april, vilket är en dag då jag hade tänkt befinna mig hos Marie i Cadiz, Espania. Men förhoppningsvis kan jag rodda om lite så att allt går vägen ändå, typ åka onsdag till onsdag. Det vore kanske till och med bättre på flera plan, dels att jag faktiskt skulle vara på plats för påskfestligheterna, och dels för att biljetterna blir billigare om man åker mitt i veckan. Så. Det tråkiga är ju att jag måste åka själv, men Sanna kommer ner senare så får vi mötas upp där istället. Blir nog gött i vilket fall.
Idag ska jag gå och köpa mig ett asadyrt läppstift och sedan äta sushi och städa i kyrkan. Häpp!
Med denna insikt fick jag lite andra insikter på köpet. Typ som att sista anmälningsdag är på måndag. Som i nu på måndag. Och att själva provet är den 10e april, vilket är en dag då jag hade tänkt befinna mig hos Marie i Cadiz, Espania. Men förhoppningsvis kan jag rodda om lite så att allt går vägen ändå, typ åka onsdag till onsdag. Det vore kanske till och med bättre på flera plan, dels att jag faktiskt skulle vara på plats för påskfestligheterna, och dels för att biljetterna blir billigare om man åker mitt i veckan. Så. Det tråkiga är ju att jag måste åka själv, men Sanna kommer ner senare så får vi mötas upp där istället. Blir nog gött i vilket fall.
Idag ska jag gå och köpa mig ett asadyrt läppstift och sedan äta sushi och städa i kyrkan. Häpp!
Fäääärdiiiiiig!
Ujujuj vad jag är stolt. Denna lilla kreation har jag och kompisen på bordet där slängt ihop lite på en höft. Sammanlagda timmar kanske är en tio eller så. Började i lördags och har höftat vilt, gissat, pillat dit ett blixtlås, nålat och sytt in typ hundra gånger. Tillslut satt den, klänningen. Utan mönster, direkt ur huvet liksom. Känns rätt gött måste jag säga. Har varit på vippen att gå och leta i second hand butiker efter roliga vintageklänningar i roliga tyger, men det suget är som bortblåst nu. Sy själv är ju mycket bättre, för då blir det ju som man vill ha det (förhoppningsvis).
Men jag har typ fem meter kvar av tyget. Jag tänker mig en kjol med fickor som nästa projekt, men then what? Gardiner? Bordsduk? Kostym? Vore väl käckt? Idéer?
Hoppsan.
Idag har jag visst råkat sett till att de på regeringskansliet inte har kunnat jobba ordentligt under förmiddagen. Jag skyller på bristande information, jag hade helt missat vem jag skulle ringa för att skynda på det hela. Det känns ju lite... dåligt. Men nu ska det vara åtgärdat. Sveriges politiker kan återgå till sitt utomordentligt viktiga arbete. Men, ja. Herre jissanes då.
Dagens länktips.
Lisa Magnusson skriver ofta väldigt bra och raka pang-på-artiklar om aktuella ämnen. Idag läser jag när hon skriver om internet, Miljöpartiet och SWIFT-lagen. Läs och begrunda, vänner. Och håll gärna med, för det gör jag.
Modebloggsträsket.
Jag känner att det finns en rätt så överhängande risk att den här bloggen sakta börjar smyga sig mot modebloggsträsket. Det är ingenting jag vill eller strävar efter, inte alls, men just nu är jag bara så sugen på kläder. Kanske kan skylla på min nya hobby sömnaden lite, men det gäller även annat. Sitter och smyginspireras av Miri och Sandra och även lite mer ordenliga designerbloggar i smyg. Kommer på mig själv med att vilja ha breda midjeskärp, nagellack i galna färger och fina kjolar, halsband och mönstrade stumpbyxor. Sånt där som jag hade tänkt att inte skriva om i den här bloggen, såna dära ytligheter. Men just nu så förgyller de februarimörkret lite. Nåt roligt ska man ju ha, liksom. Och jag tycker mig se en hel del kreativitet i dessa grejer också, och sånt ska ju uppmuntras liksom.
Idag jobbar jag. Ikväll tränar jag. Imorgon jobbar jag. På kvällen har jag tonåringar. När jag ska ha tid med nästa dejt med min nya kärlek symaskinen? Måste ju få klar klänningen till helgens festligheter ju. JAG VILL SY!
Idag jobbar jag. Ikväll tränar jag. Imorgon jobbar jag. På kvällen har jag tonåringar. När jag ska ha tid med nästa dejt med min nya kärlek symaskinen? Måste ju få klar klänningen till helgens festligheter ju. JAG VILL SY!
Varning för ras.
De här saftiga istapparna hängde utanför mitt fönster igår. Imorse också. Men nu har de antingen rasat ner på nån stackare eller blivit nedrasade med flit. Lika bra kanske, för de ser ju rätt farliga ut. Men fina och imponerande var de!
Idag har jag hunnit sova ut, jobba, sprätta lite på klänningen, laga och äta lasagne, se ett avsnitt Greys Anatomy, styrketränat och duschat. Nu dricker jag te och ska väl snart call it a day. Tänk om alla arbetsdagar bara hade fyra timmar, vad mycket man skulle hinna med.
Sy, sy, sy, sy
Helgens stora projekt med klänningen har hittills gått över all förväntan. Satt 4 timmar i sträck igår och samma idag och bara sydde, sydde, sydde. Det som är kvar nu är att snygga till slitsen bak, fålla nedtill och göra om axelbandet tror jag. Mitt taffliga försök till halterneckband blev sådär, så jag ska göra ett nytt, lite rejälare försök. Älskar när jag blir såhär helt och hållet uppslutad av ett projekt så man glömmer allt annant. Nu ska jag se till att få den färdig i veckan så jag kan ha den på Hannas kalas nästa helg! Då bär det av till Uppsala.
Spelkvällen igår blev för övrigt mycket lyckad, förutom att jag missade att sushin stängde åtta så jag fick äta pizza istället. Lite av en besvikelse, men det var ju också gott förstås. Vi spelade Alfapet, nåt konstigt rollspel som jag knappt förstod ett jota av, Twister och Rappakalja tills klockan blev över ett och gästerna var tvungna att hinna med sista pendeln. Sällskapsspel är underskattat. Snart igen!
Spelkvällen igår blev för övrigt mycket lyckad, förutom att jag missade att sushin stängde åtta så jag fick äta pizza istället. Lite av en besvikelse, men det var ju också gott förstås. Vi spelade Alfapet, nåt konstigt rollspel som jag knappt förstod ett jota av, Twister och Rappakalja tills klockan blev över ett och gästerna var tvungna att hinna med sista pendeln. Sällskapsspel är underskattat. Snart igen!
Projektdag.
Efter träningen idag bestämde jag mig för att lära känna den här lite bättre. Denna fina fick jag i julklapp, och för rätt så länge sedan köpte jag tyg för att få mig en klänning. Sedan har jag inte funnit tid eller ro till att sätta igång, men idag så. Idag gick jag ner till Gullvi i sybutiken och köpte tråd, knappnålar, sprättare och dragkedja, och så satte jag igång. Jag satt och sydde i vad jag tror var tre eller fyra timmar i sträck och glömde bort att äta och så. Swept away! Jag hade ju heller inga mönster eller så, bara en någorlunda tydlig bild av hur jag vill att klänningen ska se ut när den är klar. Så det var lite pyssel med att prova, mäta och framförallt gissa. Inte klar än, men jag är i princip färdig med framstycket. Nu ska baksidan göras klar, blixtlåset sys i och hela kalaset sättas ihop. Kanske tar morgondagen till det. När jag väl har kört igång med ett sånt här projekt måste jag göra klart det relativt omgående, annars blir det bara liggande. Ikväll kommer folk hit på pizza/sushi och sällskapsspel, så nu ska jag dammsuga och diska!
Här har vi en smygtitt på början på skapelsen. Än finns ingen rygg,
och den har inga sprund i framsidan heller. Den ser alltså lite formlös ut.
Men när jag får ihop det, då kommer det bli snygg-snyggt!
Helgens intåg.
Igår åkte jag hem till den här tjejen på efterrätt och häng.
Galet chillad kväll.
En vanlig dag på 50-talet.
Alltså. Denna icke-nyhet med att Birgitta Olsson är gravid. Jag förstår inte grejen. Vi lever i Sverige, det är 2010 och hon ska bli EU-minister. Det första jag kommer att tänka på är att "om hon hade varit man hade ingen sagt något". Delvis för att han behöver inte bära på barnet. Och det är klart att det kan vara rätt slitigt på kroppen och så där. Men. Som hon själv skriver på sin blogg så är hon inte gift med en dinosaur utan med en man med vett i skallen. De ska alltså dela på föräldraledigheten, vilket ju rimligtvis borde betyda att allt är frid och fröjd. Jag menar, ska man inte få ta ut sin föräldraledighet alls om man är politiker? Hennes föräldraledighet kommer dessutom infalla under sommaren, då de flesta har semester. Det är ju fantastiskt bra timat måste man ju säga. Så folk borde ju faktiskt inte ha något att klaga på.
För grejen är ju denna. Vad sjutton har vi att göra med Birgitta Olssons privatliv? Det är varje människas ensak om de skaffar familj och barn eller ej, och det är ju faktiskt olagligt att avskeda en kvinna/inte ge henne jobb för att hon är gravid. Folk tycker att det är oansvarigt av henne, att hon borde sätta barnet i första hand. Såklart. Och det kommer hon ju göra den första tiden. Sedan kommer barnets pappa ta hand om det. Jag menar, varför ska Birgitta måsta välja mellan en politisk karriär och att bli förälder? Det har ju aldrig papporna behövt göra.
För grejen är ju denna. Vad sjutton har vi att göra med Birgitta Olssons privatliv? Det är varje människas ensak om de skaffar familj och barn eller ej, och det är ju faktiskt olagligt att avskeda en kvinna/inte ge henne jobb för att hon är gravid. Folk tycker att det är oansvarigt av henne, att hon borde sätta barnet i första hand. Såklart. Och det kommer hon ju göra den första tiden. Sedan kommer barnets pappa ta hand om det. Jag menar, varför ska Birgitta måsta välja mellan en politisk karriär och att bli förälder? Det har ju aldrig papporna behövt göra.
Varför sharia och Sverige inte går ihop.
Den här artikeln på Svd tycker jag var helt fantastiskt bra. Verkligen mitt i prick. Läs vettja.
I en föreläsningssal i Uppsala har Mosa Sayed försvarat sin doktorsavhandling Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige. Själva grundtesen är att man ska kunna använda sig av sharialagar inom t.ex arvsrätt om den avlidne tros ha velat det. Detta då grundat på att Sverige ändå är ett mångkulturellt land där olika religioner ska kunna utövas fritt. Att införa arvrätt enligt sharia skulle dock innebära att kvinnor ärver mindre än män.
Jag kan många gånger utse mig till första försvarare av religionsfrihet och rätten att utöva sin egen personliga övertygelse. Men. Det står faktiskt inskrivet i Sveriges grundlag att alla människor, oavsett kön, ålder, hudfärg eller sexuell läggning har samma värde. Att använda sig av sharialagar och därmed låta män ärva mer än kvinnor just för att de råkade födas som män är alltså att direkt bryta mot grundlagen. Som Dilsa Demirbag-Sten skriver i artikeln ovan; man ska se till individens rätt, inte till gruppens normer.
För en demokrati skjuter ju sig själv lite i foten om man i demokratins och religionsfrihetens namn är beredd att inkräkta på just de demokratiska rättigheter som gav en religions- och uttrycksfrihet från första början.
I en föreläsningssal i Uppsala har Mosa Sayed försvarat sin doktorsavhandling Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige. Själva grundtesen är att man ska kunna använda sig av sharialagar inom t.ex arvsrätt om den avlidne tros ha velat det. Detta då grundat på att Sverige ändå är ett mångkulturellt land där olika religioner ska kunna utövas fritt. Att införa arvrätt enligt sharia skulle dock innebära att kvinnor ärver mindre än män.
Jag kan många gånger utse mig till första försvarare av religionsfrihet och rätten att utöva sin egen personliga övertygelse. Men. Det står faktiskt inskrivet i Sveriges grundlag att alla människor, oavsett kön, ålder, hudfärg eller sexuell läggning har samma värde. Att använda sig av sharialagar och därmed låta män ärva mer än kvinnor just för att de råkade födas som män är alltså att direkt bryta mot grundlagen. Som Dilsa Demirbag-Sten skriver i artikeln ovan; man ska se till individens rätt, inte till gruppens normer.
För en demokrati skjuter ju sig själv lite i foten om man i demokratins och religionsfrihetens namn är beredd att inkräkta på just de demokratiska rättigheter som gav en religions- och uttrycksfrihet från första början.
Snökaos och köldchock.
Jag har relativt stor insikt i varför det blir så kallat SNÖKAOS i pendeltågstrafiken när det, ja, snöar. Att det inte riktigt är så att SL varje år ba "Va!? SNÖ? I år igen? Det trodde vi faktiskt inte..." Jag vet vad ett växelfel är och att det faktiskt redan sitter värmeslingor i växlarna som ska smälta bort isen som gör att växlarna fryser fast och helt enkelt inte kan växla. Jag förstår att när det är -15 och stora isklumpar ramlar ner på spåret så hinner liksom inte de små stackars värmeslingorna med riktigt, och då måste några raska personer ut och resna för hand, och de vill helst inte bli överkörda av extrainsatta tåg. MEN. Det är fortfarande irriterande att behöva åka till jobbet i morgonrusningen och pressa sig in i en redan överfull vagn på ett tåg som är x antal minuter sent och antagligen kommer att bli ännu senare då ännu fler människor ska trycka sig in och få plats på tåget eftersom att de ju har en tid att passa. Det är ett litet mirakel varje dag man faktiskt kommer fram till jobbet i tid. Och det går ju heller inte riktigt att ta ett tidigare tåg, eftersom man inte vet när tågen går. Ersättningsbussar, någon? Vore kanske en idé, med tanke på att kvartstrafik under rusningen uppenbarligen varken är ultimat eller tillräckligt.
Well. Jag ska inte klaga på tågen (bara lite) utan snarare på att mitt projekt "Vår i februari" känns som att det är på god väg att misslyckas. Känns ju surt. Jag vet inte riktigt vad som gick snett, blommiga kjolar och korallfärgade naglar kanske inte är helt tillräckligt.
Well. Jag ska inte klaga på tågen (bara lite) utan snarare på att mitt projekt "Vår i februari" känns som att det är på god väg att misslyckas. Känns ju surt. Jag vet inte riktigt vad som gick snett, blommiga kjolar och korallfärgade naglar kanske inte är helt tillräckligt.
Yes, I think you can dance.
Jag har suttit och tittat på So you think you can dance ikväll. Och blivit så omåttligt inspirerad. Till att börja dansa igen, till att gå och titta på dans, till allt som har med musik och rytm och kropp att göra. Jag vill gå på Moderna Dansteatern. Det mest magiska jag någonsin sett på en scen var hos dem på Skeppsholmen när jag gick på gymnasiet. Man gick in och satte sig på stolarna, som stod nästan på scenen, och en helt annan värld öppnades. Dansare gjorde entré genom fönster, musiker släpades runt på golvet som rekvisita, stora svarta sopsäckar släpades in på scen och ut ur dem vällde vattenmassor. Helt och hållet fantastiskt var det, jag slutade inte hänföras och ville inte att föreställningen skulle ta slut.
Baah! Den 19e februari flyttar Moderna Dansteatern in på sin gamla scen igen, och då minsann. Då ska jag med glädje och skyhöga förväntningar pallra mig dit och njuta.
Baah! Den 19e februari flyttar Moderna Dansteatern in på sin gamla scen igen, och då minsann. Då ska jag med glädje och skyhöga förväntningar pallra mig dit och njuta.
Vi värdesätter det här med att ha roligt på jobbet.
Om de två veckorna i princip var from hell så måste jag ändå säga att denna vecka har börjat bra mycket bättre (peppar, peppar ta i trä). Både igår och idag har jag haft så fasligt roligt på jobbet. Jag har skrattat så att jag nästan gråtit, och det, mina vänner, är inte varje dag vill jag lova. Det är ju förstås tråkigt att inte veta när jag kommer att få komma dit och jobba igen, med tanke på att de jag jobbar med där är så fasligt sköna typer, men det är ju ändå ett av de där återkommande uppdragen. Och de gillar mig på plats, så jag hoppas på det bästa. Det känns ju dock lite elakt att hoppas på att den ordinarie receptionisten ska vara sjuk mycket. Det är ju faktiskt inte så jag menar.
Nu har jag potatisen på spisen och fisken i ugnen. Funderade på att spinna idag, men med tanke på att jag slutade lite för sent för att slippa stressa halvt ihjäl mig och att jag har tränat tre ggr i veckan i en månad nu så kändes det helt befogat att hoppa över det ikväll. Kände för en kväll med dålig tv och kanske den där biten kladdkaka som blev över från när Karolina var här i söndags. Det får helt enkelt bli två gånger den här veckan istället.
Töntigt nog så är jag lite irriterad över att statistikfunktionen på bloggen verkar mystiskt ha försvunnit. Jag har ju ingen aning om hur många ni är! Töntigt? Väldigt. Irriterande ändå? Ja.
Dessutom har jag insett att jag känner rätt människor för att bli ett av de coola barnen som får gå förbi köer och slippa betala inträde på hippa klubbar kring Stureplan. Det kanske vore roligt att testa den världen lite, mest på skoj? Skaka rumpa och skratta åt brats? När det ändå kan bli gratis och stå-och-köa-ute-i-kylan-fritt liksom. Och man kan ta med sig sina inneskor i en käck liten påse och lämna in vinterpjucksen i garderoben, har jag lärt mig av initierade källor.
Nu har jag potatisen på spisen och fisken i ugnen. Funderade på att spinna idag, men med tanke på att jag slutade lite för sent för att slippa stressa halvt ihjäl mig och att jag har tränat tre ggr i veckan i en månad nu så kändes det helt befogat att hoppa över det ikväll. Kände för en kväll med dålig tv och kanske den där biten kladdkaka som blev över från när Karolina var här i söndags. Det får helt enkelt bli två gånger den här veckan istället.
Töntigt nog så är jag lite irriterad över att statistikfunktionen på bloggen verkar mystiskt ha försvunnit. Jag har ju ingen aning om hur många ni är! Töntigt? Väldigt. Irriterande ändå? Ja.
Dessutom har jag insett att jag känner rätt människor för att bli ett av de coola barnen som får gå förbi köer och slippa betala inträde på hippa klubbar kring Stureplan. Det kanske vore roligt att testa den världen lite, mest på skoj? Skaka rumpa och skratta åt brats? När det ändå kan bli gratis och stå-och-köa-ute-i-kylan-fritt liksom. Och man kan ta med sig sina inneskor i en käck liten påse och lämna in vinterpjucksen i garderoben, har jag lärt mig av initierade källor.
