Hannah och Världen

Om de två veckorna i princip var from hell så måste jag ändå säga att denna vecka har börjat bra mycket bättre (peppar, peppar ta i trä). Både igår och idag har jag haft så fasligt roligt på jobbet. Jag har skrattat så att jag nästan gråtit, och det, mina vänner, är inte varje dag vill jag lova. Det är ju förstås tråkigt att inte veta när jag kommer att få komma dit och jobba igen, med tanke på att de jag jobbar med där är så fasligt sköna typer, men det är ju ändå ett av de där återkommande uppdragen. Och de gillar mig på plats, så jag hoppas på det bästa. Det känns ju dock lite elakt att hoppas på att den ordinarie receptionisten ska vara sjuk mycket. Det är ju faktiskt inte så jag menar.

Nu har jag potatisen på spisen och fisken i ugnen. Funderade på att spinna idag, men med tanke på att jag slutade lite för sent för att slippa stressa halvt ihjäl mig och att jag har tränat tre ggr i veckan i en månad nu så kändes det helt befogat att hoppa över det ikväll. Kände för en kväll med dålig tv och kanske den där biten kladdkaka som blev över från när Karolina var här i söndags. Det får helt enkelt bli två gånger den här veckan istället.

Töntigt nog så är jag lite irriterad över att statistikfunktionen på bloggen verkar mystiskt ha försvunnit. Jag har ju ingen aning om hur många ni är! Töntigt? Väldigt. Irriterande ändå? Ja.

Dessutom har jag insett att jag känner rätt människor för att bli ett av de coola barnen som får gå förbi köer och slippa betala inträde på hippa klubbar kring Stureplan. Det kanske vore roligt att testa den världen lite, mest på skoj? Skaka rumpa och skratta åt brats? När det ändå kan bli gratis och stå-och-köa-ute-i-kylan-fritt liksom. Och man kan ta med sig sina inneskor i en käck liten påse och lämna in vinterpjucksen i garderoben, har jag lärt mig av initierade källor.