När vardagen inte fungerar.
Imorse var frustrationen nästan lika stor som igår. Dock undvek jag totalt pendeltågen och gick direkt på bussen till Fruängen, vilket innebar en kvarts byte på vägen. Väl i Fruängen väntade jag jag 20 minuter till på en ersättningsbuss. När den väl kom visade det sig att stackarn vanligen körde i Kista och inte alls hittade till Telefonplan, och därmed skulle köra direkt till Liljeholmen. Jaha? tänkte jag. Men jag då? Hur ska jag då ta mig dit? Men tack vare hjälpsamma människor på bussen lyckades vi ta oss till Aspudden, och därifrån fick jag direktiv om hur jag skulle promenera till Telefonplan. Vilket teamwork! Så fram kom jag, och idag tog det faktiskt bara knappa två timmar istället för dryga. Det går åt rätt håll.
Men i alla fall. När jag stod och väntade på ersättningsbussen och frös och inte fick någon information och muttrade och tyckte att såhär kan det väl inte få fungera heller, så slog det mig att tänk om det skulle vara så här jämt. Och att det är det ju för vissa. Att vänta i en evighet på att kunna ta sig till jobbet, vara tvungen att ta omvägar, inte få någon gällande information. Ha tålamod, vänta, avvakta, frysa. Denna text från Haaretz bär vittnesbörd om det som varje dag händer i checkpoints på Västbanken. Det går självklart inte att jämföra Stockholms trafikkaos med ockupationen av de palestinska territorierna, men om du tänker dig din frustration över att det inte går att ta sig till jobbet så kanske du kommer lite närmare förståelsen av hur det är att alltid, varje dag, behöva genomlida det och väldigt, väldigt mycket mer därtill. Hur det är när själva vardagen inte fungerar.
Man tänker ju att det hemskaste med krig och konfliktområden är att människor dör. Och ja, kanske är det det hemskaste. Men nästan lika hemskt är det faktiskt att alla dessa människor som fortfarande lever hela tiden hindras från att leva ett normalt liv. Allt detta i säkerhetens namn. Inte kunna ta sig till, och därmed behålla, jobbet, ta sig till specialsjukhus, få se de heliga platser som har en sådan central plats i din tro. Kunna träffa släkt och vänner på andra sidan muren. Allt detta som är livet tas ifrån dem.
