Hannah och Världen

Jag har suttit och tittat på So you think you can dance ikväll. Och blivit så omåttligt inspirerad. Till att börja dansa igen, till att gå och titta på dans, till allt som har med musik och rytm och kropp att göra. Jag vill gå på Moderna Dansteatern. Det mest magiska jag någonsin sett på en scen var hos dem på Skeppsholmen när jag gick på gymnasiet. Man gick in och satte sig på stolarna, som stod nästan på scenen, och en helt annan värld öppnades. Dansare gjorde entré genom fönster, musiker släpades runt på golvet som rekvisita, stora svarta sopsäckar släpades in på scen och ut ur dem vällde vattenmassor. Helt och hållet fantastiskt var det, jag slutade inte hänföras och ville inte att föreställningen skulle ta slut.

Det är nåt med modern dans som berör min själ, eller åtminsone något där i närheten. Som när jag tittade på nån annan säsong av ovan nämnda tv-show och såg en modern koreografi av Mia Michaels med en säng som rekvisita. Det var helt sjukt, jag bara stannade upp, fastnade och började gråta. Det var så vackert och fragilt och starkt på samma gång. Helt fantastiskt. Nästan samma grej lyckades Sonya Tayeh med ikväll. Hennes koreografier är mer åt jazzhållet, men åh så fantastiska.

Baah! Den 19e februari flyttar Moderna Dansteatern in på sin gamla scen igen, och då minsann. Då ska jag med glädje och skyhöga förväntningar pallra mig dit och njuta.