Hannah och Världen

Imorse promenerade jag till jobbet i snö. Den 21a april, soon to be May. Det är fel på så många sätt. Usch och fy, varsågod nästa årstid tack.

Jag läste förresten den här artikeln på aftonbladets hemsida. Ganska så läskigt och sorgligt att det vanligaste livmålet enligt artikeln är att gå ner i vikt. Det är vanligare än att bli lycklig, vanligare än att resa jorden runt. Men på ett sätt kan jag tycker att sådana undersökningar kan sätta ett nytt ljus på allas våra kroppsnojjor. Jag menar, om det är det vanligaste målet i livet, att gå ner i vikt, så betyder ju det att ingen är nöjd. Och det är ju så lätt att gå runt och tro att man är den enda i världen som är missnöjd med sitt utseende, eftersom att alla andra är så mycket snyggare/smalare/vältränade/etc. Men uppenbarligen springer alla omkring och är onöjda. Och det känns ju som ett väldigt slöseri med tid, kraft och energi. På ett sätt så påminner den här informationen oss om att ingen är perfekt, och trots detta verkar alla sträva efter att just en själv ska vara det. Detta är ju ingenting man kräver av andra människor i sin omgivning, att den ska gå ner tre kg eller skaffa fastare lår, så varför är det så mycket enklare att kräva det av oss själva? Hur kommer det sig att det nästan är socialt oaccepterat att vara nöjd med sig själv? Hellre strävar vi efter att uppnå ett ideal som vi innerst inne vet att vi aldrig kommer att nå, eftersom att ju närmare vi kommer desto högre lägger vi ribban, än att sträva efter att bli nöjda med de kroppar vi har begåvats med.

Det var som när jag en väldigt kort tid arbetade i en klädbutik. Butiken var liten och sålde enbart damkläder. Det fanns ett provrum där spegeln var placerad utanför. Och jag skojar inte, 98% av de kvinnor och tjejer som kom in i butiken och provade ett plagg, oavsett hur de såg ut, ställde sig framför spegeln och såg sådär lagom missnöjda ut. I princip varenda en av dem. Drog in magen, sträckte på sig, slätade ut och rättade till. Även där fick jag den teorin bekräftad; att det spelar ingen roll hur vi ser ut, vår självkritik sitter i huvudet. Vilket ju leder till att om vi vill bli nöjdare med våra kroppar är det inte bantningskurer och hårdträning som är det ultimata svaret, utan arbete med vår självbild. Ödmjukhet mot oss själva. Vi kan bli hur smala som helst, men kommer ändå aldrig bli sådär lyckliga som vi tänker oss att vi skulle vara om vi inte jobbar aktivt med grillerna i våra huvuden. Lättare sagt än gjort kanske, men medvetenhet är ju första steget som man säger.

Sedan mår man självklart bättre av att ta hand om sin kropp, äta bra mat och träna och sånt. Men allt handlar om i vilket syfte man gör saker. Tränar du för att beach 2010 står för dörren och du vågar inte gå i bikini om inget drastiskt händer, eller tränar du för att må bra och känna dig stark och få glädjas i din kropp? Din kropp är det mest fantastiska du någonsin kommer att äga, så ta hand om den, älska den, njut av den. Den är ju en rätt otrolig skapelse, faktiskt.