söndagar.
Men jag vet ju att det kommer kännas bättre sedan imorgon. För imorgon har jag någonting konkret att göra under dagen, jag ska få bossa på ett av jobben, och på kvällen ska jag träna igen. Lhamdulilla! Jag har inte tränat på två veckor pga det envisa halsontet, men nu är det borta sedan några dagar och det ska bli så fantastiskt skönt att få göra av med lite energi igen. Den här latheten som hotar med att infinna sig när man börjar lära sig vad som går på tv på kvällarna när man annars brukar träna, måste väck. Nu. Jag har ju mitt projekt att tänka på också. Dags att börja deffa kanske. Och jag vet inte riktigt, saker får väl bli som de blir liksom. Skönt att det inte känns så major. Bra tecken på nåt sätt.
Modebloggsträsket.
Idag jobbar jag. Ikväll tränar jag. Imorgon jobbar jag. På kvällen har jag tonåringar. När jag ska ha tid med nästa dejt med min nya kärlek symaskinen? Måste ju få klar klänningen till helgens festligheter ju. JAG VILL SY!
Snökaos och köldchock.
Well. Jag ska inte klaga på tågen (bara lite) utan snarare på att mitt projekt "Vår i februari" känns som att det är på god väg att misslyckas. Känns ju surt. Jag vet inte riktigt vad som gick snett, blommiga kjolar och korallfärgade naglar kanske inte är helt tillräckligt.
En god medmänniska.
Stefan pratade en hel del om vad gör oss till goda medmänniskor. Vad är en god medmänniska och varför ska vi vara en? Han pratade om hur man väljer att ställa upp för människor, vad man är beredd att offra och vilka saker som hindrar oss från att vara sådär goda medmänniskor som de flesta av oss vill. Väljer du att hålla upp dörren för den ca 92-åriga tanten med rullator eller att springa till bussen som står inne och går en gång i halvtimmen? Vad är det som avgör?
Han listade olika anledningar till som hindrar oss från att vara goda medmänniskor. Dessa var t.ex.
- Tidsbrist
- Nånannanismen - bristande ansvarskänsla ("nån annan får göra...")
- Offermentalitet ("jag kan ju faktiskt inte göra nåt åt det här")
- Fördomar
- Lagar, normer och etik
- Förnuft och logik
- Empati
- Visdom
- de medmänniskor vi har runt omkring oss, att rådfråga
En annan intressant undersökning som gjorts var att man placerade ut mynt i telefonkiosker. I hälften av kioskerna hittade personen som gick in ett mynt de kunde ringa för, och i hälften gjorde de inte det. När de kom ut ramlade en skådespelerska och tappade ut sina papper. Av de som inte hade hittat något mynt att ringa för hjälpte ca 5% av dem henne med papprena. Av de som hittat ett mynt hjälpte 96% till.
Det, om något, säger ju hur mycket en generös handling kan göra. Hur godhet och medmänsklighet faktiskt sprider sig som ringar på vattnet. Väldigt konkreta bevis, faktiskt. Det tycker jag var inspirerande.
Klagovisa.
Men idag är det söndag och imorgon är det måndag. Jag måste liksom göra roliga/givande/fina saker när jag är ledig eftersom att jobbet just ju känns mindre än måttligt inspirerande. Så, idag är det söndag och typ alla mina vänner bor i andra städer eller har en massa häftiga planer och här sitter jag. Det känns inte särskilt roligt. Och jag har hela 15 kronor på kontot så det finns ju inte särskilt stora ekonomiska möjligheter för dagen heller. Men ja. Jag försöker tänka att "det är ju bara ett halvår kvar tills att jag tänker börja plugga", men ett halvår är ju fortfarande ett halvår. Och jag tänker att jag borde söka annat, men det känns liksom inte värt besväret för en så pass relativt kort tid. Skulle man hitta nåt man trivs med, vilket ju liksom är syftet, skulle det ju bara kännas trist att behöva lämna. Och det är en sådan pärs att söka jobb. Men ett halvår är ju ändå ett halvår. Det är rätt lång tid. Särskilt när alla ens vänner är utflugna och upptagna. Eller, många av dem i alla fall.
Och jag vill hitta ett galleri/en lokal för min och moderns utställning! Allt är ju fullbokat hur länge som helst... Blä. Men jag kan se fram emot Berlin. Och Spanien. Och våren. Jag försöker i alla fall.
Att bli nedgraderad till ett objekt.
Vi tror gärna att vi lever i världens mest jämställda land. Vi tycker ju förstås att det låter som ett bra land att leva i. Och kanske är det sant, även om det nu sägs att både Norge och Finland har gått om oss i rankningen. Men att det fortfarande, mest hela tiden, händer saker som den som Sandra skriver om är ett tecken på att det inte är tillräckligt. Inte på långa vägar. Om man dessutom står ut med att läsa alla kommentarerna på inlägget så får man kanske lite en bild av hur vanligt det är.
För ja, det är vanligt. Jag tror att det kanske är svårt att förstå det som man, hur vanligt det faktiskt är. Särskilt om du är en av de där vettiga männen, ni som aldrig sa hora, som aldrig gör sådana här saker. Men jag har varit med om det oräkneliga gånger, och nära nog alla mina kvinnliga vänner likaså. Och det kanske inte verkar vara så mycket. Någon visslar, någon ropar. Någon kommenterar ens ben. Något fyllo börjar taffsa på en på tunnelbanan när man är 14 och på väg hem från skolan. Man är ute en kväll och någon tycker att det är helt okej att ta en på rumpan. Man är på en överfull klubb i Spanien och det är händer överallt. Man möter en mans blick på pendeltåget och inser att han tittar på en och sitter och tar på sig själv.
Det är inte en våldtäkt. Det är det inte, men det är samma princip fast längre ner på skalan. Det handlar om makt, det handlar om att den här pojken, mannen, gubben tycker sig vara värd så mycket mer än jag, han tycker att mitt värde ligger i att han ska få utlopp för sina lustar. Och nej, det är inte en komplimang att bli taffsad på. Det är inte okej. Du har ingen rätt att objektifiera mig på det sättet, degradera mig till en bit kött. Men du anser att du har den makten. Du tar den makten. Och när du tagit den ifrån mig har jag den inte kvar.
Och vad gör man? Vad gör man när någon just tagit en på rumpan och står och dumflinar mot en? Man blir ju så ställd. För fortfarande vill jag inte tro att det är så här det funkar, att det är såhär världen ser ut. Så jag står där och vet inte vad jag ska göra, svara, säga. Det har hänt att jag har örfilat fanskapet, men det är inte ofta jag vågar det. För i fel sammanhang skulle det bara göra allt värre. Så vad gör man? Man biter ihop, försöker tänka på nåt annat. Gå därifrån.
Men det räcker inte. Framförallt duger det inte att, som i Sandra Beijers text, en hel buss med folk sitter och låtsas att se inte ser utan att göra något. Inte ett skit. Vi måste gå och skaffa oss lite civilkurage. För jag vill ändå tro att vi är ganska många som inte tycker att det här är okej. Så när vi ser sånt här hända så måste vi våga stå upp för den som blir utsatt, för någon har precis tagit all makt och auktoritet ifrån henne. Vi måste ta sånt här på allvar. För det är verkligen inte okej.
and now I even have to scratch my back myself.
Helgar ändamålet medlen? Tankar om provocerande konst.
Jag är övertygad om att konst är viktigt. Jag tror att vi behöver ett annat uttryckssätt, ett ordlöst sådant som på något sätt talar direkt till, från och om själen. Utan att hjärnan måste vara med så himla mycket hela tiden. Jag tror också att konsten och konstnärer spelar en viktig roll i att ifrågasätta samhällets konstruktioner. Få folk att reagera på hur saker man vant sig vid faktiskt ser ut och fungerar. Se saker från en annan synvinkel, vidga sina vyer lite. Och då tror jag att provokation är nödvändig ibland.
Men man får inte glömma att man som konstnär, liksom vilken människa som helst, har ett ansvar. Många har ju kritiserat Anna Odell för att hennes verk "Rekonstruktion" kostade en väldig passa pengar och resurser som hade kunnat satsas på människor som faktiskt behövde det. Istället bekostade dessa pengar ett konstverk, vars syfte visserligen var att ifrågasätta just hur resurserna används. Det blir lite av ett Moment 22. Kanske måste man gå över gränser för att verkligen kunna få fram sin poäng, men då måste man även vara beredd att ta konsekvenserna. Bara för att du är konstnär betyder inte det att du står över lagen. Bryter du den så bryter du den. Målen helgar inte alltid medlen.
Fast det är ju lite av en balansgång det där med om målen helgar medlen. I vissa fall tycker jag att de gör det. Ta civil olydnad till exempel. Då utför du en (olaglig) handling för att göra någon typ av skillnad. Det kan vara när palestinier river delar av muren under minnesdagen för Berlinmurens fall. Det kan vara att ställa sig framför en bulldozer för att hindra ett hus från att rivas. Enligt mig är detta valida handlingar för att göra världen till en lite, lite bättre plats. Men det svåra i det här är ju att det är en högst personlig åsikt vad som är att förändra världen till det bättre och vad som är ett rimligt pris för att göra det. Och där är vi i princip tillbaka på ruta ett igen.
För det som konstnärerna gör när de spelar psyksjuka, köper sex eller sprejar sönder tunnelbanevagnar är ju just det. De utför en handling som på något sätt ska belysa ett problem i samhället. På sitt eget vis, visst, och alla kanske inte ser och förstår hur de menar, men på vilket sätt ska man annars göra det egentligen? Man gör väl alltid saker på sitt eget sätt? Så vart går gränsen? Vad får man göra i konstens/politikens/religionens/den egna övertygelsens namn? Finns det över huvud taget någon gräns? Är det upp till var och en eller finns det ett kollektivt ansvar att utmärka den gränsen?
Nyvaccinerad mot svinis
Saker idag var jobbigare än jag räknat med, tror jag. Trots att jag står fast i mitt beslut så är det helt enkelt skit att behöva göra sånt här. Det är asa-dödsajobbigt att behöva se vilka konsekvenser det får. Bajs, bajs, bajs är det. But a woman's gotta do what a woman's gotta do, liksom. Och det kommer jag inte ifrån.
Jag borde laga nåt att äta. Är inte sugen på nåt och har typ inget hemma, så jag känner mig måttligt inspirerad. Gröt? Kanske det. Och te. Och Glee. Ja. Det blir kanske bra.
Balans.
Jag kan reagera väldigt starkt mot alla dessa prestationskrav som vi lever med idag. Vi ska vara smarta, vackra, smala, vältränade, sociala, roliga, skärpta, ambitiösa, självständiga, målmedvetna. Samtidigt kommer jag alltför ofta på mig själv med att tänka precis likadant själv, om mig själv. Jag är ofta den första att ryta ifrån när tidningar publicerar gör-om-mig-artiklar och så-blir-du-festens-mittpunkt-artiklar. Jag säger att det inte är rimligt att sätta den ribban. Jag tycker att det är för mycket att kräva av en människa. Samtidigt är jag ju sällan sen att sätta just dessa krav på mig själv. Vi är ju alltid själva vår värsta domare. Jag ska vara duktig och omtyckt på jobbet. Jag vill träna, laga min mat från scratch, baka bröd. Jag är ungdomsledare i kyrkan. Jag borde läsa böcker, hänga med i nyhetsrapporteringarna, ha åsikter i varje debatt.
Ibland tycker jag att det är väldigt svårt att skilja det jag vill göra för att jag verkligen vill från det jag vill göra för att jag känner att jag borde. Och det skrämmer mig. För jag vet hur illa det kan gå om man inte lyssnar på kroppen, om man inte är försiktig, om man försöker för mycket, om man inte säger nej. Jag har sett vad det gör med en människa och hur lång vägen upp igen är. Annika Marklund, som alltid är så klok och bra, skriver fint om det här. Så man måste vara medveten, uppmärksam.
Samtidigt är en av mina största mardrömmar att inte ha vågat. Att ha vetat ungefär vad jag skulle vilja göra med mitt liv, vad jag skulle vilja arbeta för, men att ha hindrat mig själv från att nå dit eftersom att jag varit rädd att misslyckas. Eftersom att ribban är så hög. Och eftersom att allt ändå var ganska bra, helt okej. Att sitta här och plötsligt vara 40 och ha ett jobb jag inte riktigt trivs med efter att ha gjort det trygga valet i min utbildning. Ha levt ett halvt liv, och ångra mig i efterhand. Då skulle jag nog tappa självrespekten lite (eller ganska mycket).
Det är nog därför vissa beslut måste få ta tid att växa fram. Man kan inte rusa och skynda, man måste lyssna inåt. Ha tålamod. Som min fina mamma skulle ha sagt; Följ dina drömmar! Men det kräver ett visst mått av livserfarenhet, självkännedom och brutal ärlighet för att ta reda på vad ens dröm verkligen är. Och vad den inte är.
En ny era.
Jag känner mig starkare den där gången, det går egentligen inte att jämföra med den totala förvirring och självklandran som ledde mig ner i gropen i somras. Det är helt enkelt dags nu, allt är sagt och gjort. En ny era. Med viss sorg i hjärtat välkomnar jag den, eftersom att det är det enda egentliga alternativet.
Framöver tänker jag
- fredagsmysa med familjen ikväll
- träna
- dricka te med vänner
- få stora kramar av Alice som vill att jag flyttar hem (det vill nästan jag med. Och det har jag nästan gjort just nu.)
- gå på julmarknaden med några av de finaste av människor imorgon
- åka till Berlin nån gång snart
- flytta till Lund (fast inte förrän till hösten. Och jag behöver komma in på skola och hitta bostad först)
- hitta tillbaka till inspirationen
.
Längtan efter jul
Idag längtar jag till julen. I alla fall tills att man får hänga upp julstjärnor och lyssna på julmusik och gå på julmarknaden i kyrkan och tända adventsljus och min fina snögubbeljusstake som jag fick igår. Men allra mest längtar jag till julafton. Eller kvällen före, när Richard och jag ska åka hem till familjen i radhuset, klä julgranen och mysa och sedan gå och lägga oss och vakna till julafton! Och vara ledig från jobbet och bara umgås med nära och kära. Ta förhoppningsvis snöiga promenader och komma in i värmen och äta knäck och dricka Zeunerts julmust och titta på Karl-Bertil Jonsson. Träffa släkten och lyssna på Bing Crosby. Och äta sig fördärvad på sill och rödbetssallad och Janssons frestelse och vörtbröd.
Så i denna anda av julelängtan tänkte jag göra en önskelista. Bara för att.
Jag skulle bli mycket, mycket glad för:
+ En symaskin. Inget avancerat, men en som klarar raksöm, zickzack och sån där elastisk söm vore fint.
+ En spikmatta.
+ En fin kofta. Det har gått hål i nästan alla mina som jag använder jämt och ständigt.
+ Strumpor. Av samma anledning som ovan.
+ Och sist men inte minst: snö och julefrid och fred på jorden.
Puss puss och ha en fin torsdag, kära ni.
Dagens funderingar
- Hur är det möjligt att göra av med 52 kWh ena månaden (september) för att nästa göra av med hela 170 kWh under nästa (oktober)? Det är nåt skumt med det här... Visst, det är inte särskilt mycket pengar ändå, men det känns ju onekligen onödigt att nåt jag inte vet vad det är går och drar sjukt mycket el. Över 3 ggr så mycket, bara sådär. Hoppsan, Kerstin. Jag funderar på om det kan vara nåt fel på frysen, att den inte blir tillräckligt kall och att den därmed står på och försöker få ner temperaturen hela tiden. Men då måste det ju verkligen vara hela tiden, för det är ju så galet stor skillnad. Och jag tycker inte att den låtit sådär jättemycket mer än vanligt. Och grejerna är ju frysta, liksom. Hmm. Mysterium. Nån som vet hur man skulle kunna forska vidare inom det här?
- Kan mitt jobb kräva av mig att jag har en viss sorts skor på mig och ändå vägra att betala för dem? Skor är dyrt och ni betalar mig ändå ingen vidare lön, liksom. Annars får man väl taga vad man haver, och duger inte det för er får ni väl hosta upp. Eller?
- Det var asalång kö till Vårdcentralen idag igen. Funderar på om man borde ta den där sprutan eller inte? Mamma har både ringt och smsat och tyckt att jag måste skynda mig, men... Äh, jag orkar inte stå i kö för att dagen efter behöva sjuka mig från jobbet.
- Var ska man ställa grejerna man vill skänka till kyrkans julmarknad? Och kan man skänka de där kläderna jag krympt ur på sistone?
- Och den eviga frågan: vad sjutton ska man laga till middag?
Slutbetyg och självkänsla
Jag är väldigt prestationsbaserad som person. Jag ska vara duktig, göra saker ordenligt. Samtidigt som jag ska vara aktiv politiskt och ha åsikter om det mesta och vara påläst och smart och klok, så ska jag baka mitt eget bröd och inte ha nån disk hemma och träna två gånger i veckan och vara en bra vän, dotter, syster, flickvän, ledare. Jag har börjat inse att det nog mest är jag som har de här allt-måste-vara-perfekt-kraven på mig, och jag har tänkt att jag helt enkelt ska börja släppa lite på det. Det här med att vara bäst på allt. Så "bara" ett G i matte C kanske är en god början.
Det här med självkänsla är något jag funderat på mycket på sistone. Just att det är stor skillnad mellan självförtroende och självkänsla. Att man, som jag, kan veta att man är duktig och uppskattad på sitt jobb, att man kan argmentera för sig, sjunga, dansa, whatever. Men om man tar bort allt det där, all den där ytan, allt det där du gör och som andra ser, vad finns då kvar? Jo, den du är. Och det är väldigt lätt att tappa bort det i alla dessa borden och måsten. Och jag tror att det är då man börjar bli vilsen. Som en klok människa sa till mig på en festival för en herrans massa år sedan; "Du måste vara din egen bästa kompis, för en sak vet du, och det är att du ska leva med dig själv resten av livet". Rätt bra sagt, måste jag säga.
Longing for April, baby.
1. En av de första kvällarna i Jerusalem. De blanka gatstenarna.
2. En Ramadansmyckad Damaskusport.
3. Utsikt över den depopulerade byn Lifta utanför Jerusalem.
4. Demolerat hus på den palestinska sidan av Olivberget och israelisk-kommunistiska anarkisten som var vår guide.
5. Gågata i Hebron med nät för att skydda gående mot bosättarnas vrede i form av flaskor, sten, skräp.
6. Utsikt från Bergspredikan-berget.
7. Västra muren och Al Aqsa-moskén
8. Budskapsrik konst på muren i Betlehem.
9. Målet S:t Johns monastary efter en vandring genom Wadi Qilt.
JAG LÄNGTAR.
angående Jimmie Åkessons (SD) artikel
En kommentar på Jimmie Åkessons artikel på Newsmill. Citat:
"Stå på dig Jimmie!
Jag har valt att lämna landet till viss del p.g.a. invandrings/integrationspolitiken. Jag kände mig helt enkelt förbannat lurad varje gång jag fick mitt lönekuvert och jag visste vart skattepengarna gick till.
Jag högaktar dig för att du har kraft att rota i denna sörja, och jag hoppas innerligt att ni lyckas ta upp en del av alla dessa känsliga frågor på den nationalpolitiska agendan! Du har min röst 2010!
-Akademiker, 2009-10-19, 21:37"
Är det inte höjden av underhållning när folk flyttar utomlands för att de inte gillar den generösa invandringspolitiken? Håhå, jaja, vilket hyckleri.
Mansgrischock på arbetstid
Alltså. Jag är just nu i någon typ av chocktillstånd. Har precis suttit och tvingats lyssna på en man och hans svärfar som pratade den så kallade "kärringen". De satt och skämtade om hur korkad hon var, att hon inte var så särskilt duktig på varken det ena eller andra, osv. Detta alltså om din egen dotter respektive hustru. Utan att hon är närvarande eller kan försvara sig på något sätt. Tillslut slutade jag ifrågasätta, jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga.
Hur kan man sitta och nedvärdera en annan människa på ett sånt sätt? En människa som dessutom är en del av ens familj, den människa man valt att leva ihop med? Jag blir alldeles ledsen, chockad och galet arg.
Den här typen av personer som agerar som att de själva vore störst, bäst och vackrast i alla lägen, tillåter sig att ironisera över andra mest hela tiden och aldrig kan erkänna att de har fel gör mig galen. GALEN. Jag tar mer än gärna en diskussion när folk provocerar mig, jag ifrågasätter deras uttalanden och försöker få dem att förklara och tänka efter hur de faktiskt menar när de säger att "när man hör att det är en utlänning som ringer om bilannonsen säger man ju gärna att den redan är såld. De är ju så krångliga de där." När personen inte ens kan bemöta den ändå väldigt vänliga kritiken med något annat än en lilla-gumman-mentalitet så vet jag seriöst inte hur jag ska hantera det hela. GAAH! Det är nog bland det värsta och mest svårhanterliga som finns. När människor istället för att bemöta mig som den intelligenta människa jag är lyckas smita undan genom att helt enkelt behandla mig som en ung tjej som inte riktigt vet vad hon pratar om och därför inte behöver tas på allvar
VAD SKA VI GÖRA ÅT DESSA MANSGRISAR!?
Nej, det skjuts av för lite i det här landet.
اشتقت لك ، فلسطين
En promenad mot Födelsekyrkan, Betlehem. Bild lånad från Johanna.
Satt och klickade mig igenom en väns gamla bilder från Palestina, från Betlehem, från SIRA-skolan. Jisses vad jag vill åka tillbaka. NU. Bilderna på eleverna får mig att åka dit och krama dem och försöka svara på deras frågor ställda på tafatt engelska och leka med dem. Klättra i olivträden på skolgården och försöka hänga med i svängarna när Sami pratar med mig på snabb och hetsig arabiska.
Betlehem. Att promenera från SIRA-skolan, upp förbi Baab il-sqaaq, till lutherska kyrkan och Dar Annadwa och dricka stans bästa cappuchino hos Fabian i baren. Att tända ljus i Födelsekyrkan. Gå på föreläsning på AIC i Beit Sahour. Se och förfasas över muren och checkpointen. Jag saknar Vyzentios och att röka vattenpipa och äta pizza med Fadi, Ibrahim, Hani, George, Samer, Peer, Anna, Sara, Wiebke och alla andra. Äta falafel för 3 shekel och vänta på 21an mot Jersualem som går när tillräckligt många till åka.
Jag saknar Jersualem. De under många hundra år slitna, blanka stenarna som utgör bazaarernas gator. Värmen. De ständiga proccessionerna genom gamla stan, från Oliveberget ner till Via Dolorosa. Jag saknar mångreligiositeten. Alla ikoner och kyrkor. Att ständigt bli påmind om orättvisorna där, bli inspirerad att jobba mot dem. Jag saknar STI, alla svenskarna, att sjunga Det brinner en stjärna från balkongen på deras innergård på Lucia. Utsikten över Klippmoskén.
Jag känner att det är dags snart. Nu är det över ett år sedan jag var där, och i vår måste jag nästan åka. En vecka eller två i alla fall. Det var länge sedan jag kände en så stark längtan efter mitt älskade Palestina. I påsk kanske? Yareet...
