Hannah och Världen

Alltså. Jag är just nu i någon typ av chocktillstånd. Har precis suttit och tvingats lyssna på en man och hans svärfar som pratade den så kallade "kärringen". De satt och skämtade om hur korkad hon var, att hon inte var så särskilt duktig på varken det ena eller andra, osv. Detta alltså om din egen dotter respektive hustru. Utan att hon är närvarande eller kan försvara sig på något sätt. Tillslut slutade jag ifrågasätta, jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga.

Hur kan man sitta och nedvärdera en annan människa på ett sånt sätt? En människa som dessutom är en del av ens familj, den människa man valt att leva ihop med? Jag blir alldeles ledsen, chockad och galet arg.

Den här typen av personer som agerar som att de själva vore störst, bäst och vackrast i alla lägen, tillåter sig att ironisera över andra mest hela tiden och aldrig kan erkänna att de har fel gör mig galen. GALEN. Jag tar mer än gärna en diskussion när folk provocerar mig, jag ifrågasätter deras uttalanden och försöker få dem att förklara och tänka efter hur de faktiskt menar när de säger att "när man hör att det är en utlänning som ringer om bilannonsen säger man ju gärna att den redan är såld. De är ju så krångliga de där." När personen inte ens kan bemöta den ändå väldigt vänliga kritiken med något annat än en lilla-gumman-mentalitet så vet jag seriöst inte hur jag ska hantera det hela. GAAH! Det är nog bland det värsta och mest svårhanterliga som finns. När människor istället för att bemöta mig som den intelligenta människa jag är lyckas smita undan genom att helt enkelt behandla mig som en ung tjej som inte riktigt vet vad hon pratar om och därför inte behöver tas på allvar

VAD SKA VI GÖRA ÅT DESSA MANSGRISAR!?

Nej, det skjuts av för lite i det här landet.