Hannah och Världen

En promenad mot Födelsekyrkan, Betlehem. Bild lånad från Johanna.

Satt och klickade mig igenom en väns gamla bilder från Palestina, från Betlehem, från SIRA-skolan. Jisses vad jag vill åka tillbaka. NU. Bilderna på eleverna får mig att åka dit och krama dem och försöka svara på deras frågor ställda på tafatt engelska och leka med dem. Klättra i olivträden på skolgården och försöka hänga med i svängarna när Sami pratar med mig på snabb och hetsig arabiska.

Betlehem. Att promenera från SIRA-skolan, upp förbi Baab il-sqaaq, till lutherska kyrkan och Dar Annadwa och dricka stans bästa cappuchino hos Fabian i baren. Att tända ljus i Födelsekyrkan. Gå på föreläsning på AIC i Beit Sahour. Se och förfasas över muren och checkpointen. Jag saknar Vyzentios och att röka vattenpipa och äta pizza med Fadi, Ibrahim, Hani, George, Samer, Peer, Anna, Sara, Wiebke och alla andra. Äta falafel för 3 shekel och vänta på 21an mot Jersualem som går när tillräckligt många till åka.

Jag saknar Jersualem. De under många hundra år slitna, blanka stenarna som utgör bazaarernas gator. Värmen. De ständiga proccessionerna genom gamla stan, från Oliveberget ner till Via Dolorosa. Jag saknar mångreligiositeten. Alla ikoner och kyrkor. Att ständigt bli påmind om orättvisorna där, bli inspirerad att jobba mot dem. Jag saknar STI, alla svenskarna, att sjunga Det brinner en stjärna från balkongen på deras innergård på Lucia. Utsikten över Klippmoskén.

Jag känner att det är dags snart. Nu är det över ett år sedan jag var där, och i vår måste jag nästan åka. En vecka eller två i alla fall. Det var länge sedan jag kände en så stark längtan efter mitt älskade Palestina. I påsk kanske? Yareet...