och ingen annan skulle förstå.

Det är nåt speciellt det här med att komma hem. Tillbaka till "verkligheten". En futtig vecka i ett annat land, en annan kultur, en annan vardag, ett annat fokus och en helt annan verklighet. Kanske en verkligare verklighet än den här; den här där det viktigaste är pretigefyllda betyg, snygga skor och det-ser-bra-ut-på-cv:t-hets. Allt det där känns väldigt absurt när människor samtidigt kämpar med sina liv som insats för sin frihet och sin chans till demokrati och att göra sin röst hörd för första gången på över 30 år. Det där som vi tar alldeles för mycket för givet.
.
Och när man kommer tillbaka från den verkligheten till ens egna lilla bubbla blir det lätt ganska tomt och oviktigt. Det är svårt att göra något åt, man kan berätta och förklara hur mycket som helst, men det ger ändå inte samma förståelse som att själv se folkmassorna, känna lukten av tårgas, höra en personlig berättelse om total övertygelse, om att nu är det dags, nu är det vår tur.
.
Och det är ju historia. Inte konstigt att det tog emot att läsa Förvaltningsrättens grunder när folk kämpar för mänskliga rättigheter några kvarter bort. Men det underliga är att det är så mycket enklare att läsa om skadestånd, likställighetsprinciper och principalansvar nu, när det istället för några kvarter är hundratals mil till Tahrirtorget. Det går så väldigt snabbt att börja tycka att tentaplugg och betyg är viktigt igen. Idag går flera miljoner människor till val för första gången och historien fortsätter att skrivas medan jag stänger in mig på Carolina Rediviva med Svensk Lag 2011. Allt är som vanligt, nästan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0