Hannah och Världen

Det känns lite som att jag lever i limbo. I två veckor nu har jag haft lite lite ont i halsen, sådär från och till. Jag är liksom inte sjuk, men att hoppa på värsta styrke- alt. spinningpasset känns lite vågat. Det är mycket störande. Jag menar, min kropp har ju vid det här laget vant sig vid att träna relativt hårt och regelbundet, i alla fall två-tre gånger i veckan. Och de senaste två veckorna har min stackars, numera ganska så rastlösa lekamen fått nöja sig med två gånger. Det är i sanning hårda bud vill jag lova. Och jag som har som halvseriöst projekt att skaffa magrutor till sommaren också, håhå jaja.

Så nu sitter jag i valet och kvalet och försöker avgöra om jag kan träna ikväll eller inte. Dels ska jag ju hinna både ta mig hem från jobbet, laga och äta mat samt boka de där förbenade flygbiljetterna till Spanien innan klockan blir halv åtta och jag i så fall måste pila iväg. Kan bli tajt, och det kanske kan bli det som får avgöra. Men jag vill ju! Bah, jag blir ju så rastlös av det här. Men träning i detta tillstånd kan ju göra så att all skiten bryter ut ordentligt, eller så kanske man får det ur systemet. Men är det värt chansningen när Berlin väntar om 11 dar?

Ge med dig nurå, himlarns hals. Skärpning, det är inte roligt längre.