Ännu ett inlägg i denna heta hemmafrudebatt
Det rasar som ni säkert vet en spännande debatt på Newsmill om hemmafruars vara eller icke vara, och alltihop är den nya superkändisen Anna Ankas förtjänst. Jag tycker att det hela är rätt intressant, och har ju skrivit en rad eller två om det tidigare. I mitt tidigare inlägg om detta skrev jag att jag kunde förstå resonemanget om att man väljer att vara hemma och sköta om hushåll och barn, då detta ju faktiskt är lite av ett heltidsarbete som är svårt att hinna med om man dessutom arbetar på ett "vanligt jobb". Jag har dock dragit mig till minnes hur kul jag hade när jag var arbetslös för ett knappt år sedan (och som resultat startade den här bloggen).
Jag hade tråkigt. T R Å K I G T. Då har jag visserligen inga barn att ta hand om eller nån som kommer hem varje kväll och som man kan laga fabulösa middagar åt för att fördriva tiden, men ändå. Jag bakade, tvättade, bloggade, skrev noveller, skurade fönster, sökte jobb, och pysslade. Min lägenhet har aldrig varit så ren som då. I början var det ganska skönt att kunna göra allt det där man aldrig hinner annars, men det dröjde inte länge förrän den totala rastlösheten infann sig. Jag hade fastnat. Jag hade ingen som helst inspiration i min vardag. Inte en utmaning i sikte. Mina dagar gick ut på att få dem att gå, att slå ihjäl tid.
Det var nog när jag läste Patricia Kimondos debattinlägg (som förövrigt har en förtjusande titel) som jag insåg just detta. Att man på något sätt antar att kvinnor (om man antar att det är de som är hemma) har mindre behov av intellektuell stimulans och utmaning. Och det är ju onekligen lite taskigt och orättvist och helt enkelt falskt.
Men nu ska jag strax åka och äta middag. Så mer politik och debatt får det bli en annan dag. Helgen ska dessutom spenderas utomhus. Närmare bestämt utanför Gnesta i kanot och tält. Wish us luck och låt oss hoppas och be att vi inte fryser ihjäl under natten. Kanothajk, here we come! Måste ju ta tillvaro på de sista solstrålarna innan mörkret slår sig fast i detta land.
Puss på er!
Jag hade tråkigt. T R Å K I G T. Då har jag visserligen inga barn att ta hand om eller nån som kommer hem varje kväll och som man kan laga fabulösa middagar åt för att fördriva tiden, men ändå. Jag bakade, tvättade, bloggade, skrev noveller, skurade fönster, sökte jobb, och pysslade. Min lägenhet har aldrig varit så ren som då. I början var det ganska skönt att kunna göra allt det där man aldrig hinner annars, men det dröjde inte länge förrän den totala rastlösheten infann sig. Jag hade fastnat. Jag hade ingen som helst inspiration i min vardag. Inte en utmaning i sikte. Mina dagar gick ut på att få dem att gå, att slå ihjäl tid.
Det var nog när jag läste Patricia Kimondos debattinlägg (som förövrigt har en förtjusande titel) som jag insåg just detta. Att man på något sätt antar att kvinnor (om man antar att det är de som är hemma) har mindre behov av intellektuell stimulans och utmaning. Och det är ju onekligen lite taskigt och orättvist och helt enkelt falskt.
Men nu ska jag strax åka och äta middag. Så mer politik och debatt får det bli en annan dag. Helgen ska dessutom spenderas utomhus. Närmare bestämt utanför Gnesta i kanot och tält. Wish us luck och låt oss hoppas och be att vi inte fryser ihjäl under natten. Kanothajk, here we come! Måste ju ta tillvaro på de sista solstrålarna innan mörkret slår sig fast i detta land.
Puss på er!
Kommentarer
Trackback
