God morgon, liksom
Jag upphör liksom aldrig att fascineras över folk som är sådär riktigt riktigt otrevliga helt utan anledning. Ofta är de också äldre män som inte riktigt gillar att man är ung tjej som säger åt dem hur saker och ting fungerar. Klockan är bara halv åtta och jag har redan blivit utsatt.
Denne man vill lämna tillbaka utkvitterad värdehandling.
Man: Har du kvittensen då?
Jag: Ja, den ligger här. Jag ska bara skriva på att du lämnat tillbaka den, så ska jag ändra i systemet så det syns i datorn också.
Man: Vadå, fanns det inlagt i datorn?
Jag: Ja.
Man: Säkert?
Jag: Och så ska du få en ny kvittens av mig.
Man: Men jag vill inte ha nån kvittens!
Jag: Nähä, okej, men jag måste skriva ut den och signera den i alla fall, det tillhör rutinerna.
Man: Jaha. Men riv den där gamla kvittensen då.
Jag: Om du inte vill ha den så slänger jag den.
Man: Men släng den då!
Jag: Ja, jag ska slänga den.
Man: Men gör det då! Jag vill se att du slänger den! Jag vill inte att den dyker upp som nåt jag inte lämnat tillbaka!
Jag: Okej, okej, jag slänger den.
Man: Men gör det då!!
Jag: slänger kvittensen
Alltså. Om han nu var så otroligt nervös för att denna kvittens skulle dyka upp igen och att någon skulle kräva honom på något han redan lämnat tillbaka, så varför, oh why, ville han inte ha en egen kvittens som bevisar att han har lämnat tillbaka den!? Jag förstår inte. Orka skälla på någon före åtta på morgonen. Och han såg så himla arg ut! Sanslöst. Det är helt enkelt inte en rimlig reaktion.
För övrigt hade jag och karln finsöndag igår, trots det faktum att det var måndag. Men jag fick inget jobb och han var ledig, så vi mornade oss länge, åt finfrukost med äggröra, juice, parmaskinka och kaffe, vi promenerade, åt världens godaste hemmagjorda hamburgare (ja, det är min fina karl som gör dessa, så ni vet), pluggade lite och såg senare på Seven Pounds och jag grät över mina snittar. En väldigt fin dag i de allra flesta avseenden. :)
