Lyx och fällor
Okej, jag ska erkänna en sak. Jag sitter och tittar på Lyxfällan på TV3. Alltså. Jag kan på ett sätt verkligen förstå att man hamnar i en massa lån idag, främst med tanke på konsumtionshetsen och med tanke på alla sjuka påfund som sms-lån och dylikt. Men det är ju helt sjukt! Kvinnan som var med i kvällens program fick ut kanske 15.000 kr varje månad. Och gjorde av med ca 23.000. Say what?! För det första förstår jag inte hur det är fysiskt möjligt (ok, sms-lån, men sen då? Tar man sms-lån för 13.000 kr/månad?), och för det andra förstår jag inte hur man kan ta ett lån så lättvindigt? Personligen har jag ännu inga lån, jag avskyr att vara skyldig nån 200 spänn. Men då har jag ju heller inte hamnat i en situation där lån varit nödvändigt eller ens aktuellt. Snart nog lär man väl behöva ta studielån och sånt, men hellre snålar jag rejält än lyxar på pengar jag inte har.
Min amerikanska vän David var alldeles chockad över att jag inte har ett kreditkort. När jag sa att i Sverige måste man ansöka om kreditkort och bli godkänd blev han ännu mer förvånad. I USA kastar de i princip kreditkort på ungdomarna, eftersom att banksystemet är uppbyggt så. Det kanske är pga att jag ännu inte börjat läsa min nationalekonomi, men hur kan bankerna vilja ge människor som kanske inte kan betala tillbaka pengar? Det känns inte som ett särskilt säkert kort? De är nog bara ondskefulla sadister som vill förstöra folks liv... Eller?
Det galna är ju att vi uppenbarligen faktiskt tror att all denna shopping gör oss lyckligare. Varför skulle folk annars köpa kläder för åtskilliga hundra/tusenlappar varje månad? Köpa en ny, liite större tv? Känna ett rejält ha-behov över den där uppdaterade versionen av i-phone? Jag skyller på reklamen. Och modebloggarna. De spelar hela tiden på vår ständiga önskan över att vara önskade och älskade. Och det blir vi ju bara genom att synas, vara vackra, rika och lyckliga. Det är sannerligen en lukrativ branch att få folk att tro att de inte är bra nog som de är.
Min amerikanska vän David var alldeles chockad över att jag inte har ett kreditkort. När jag sa att i Sverige måste man ansöka om kreditkort och bli godkänd blev han ännu mer förvånad. I USA kastar de i princip kreditkort på ungdomarna, eftersom att banksystemet är uppbyggt så. Det kanske är pga att jag ännu inte börjat läsa min nationalekonomi, men hur kan bankerna vilja ge människor som kanske inte kan betala tillbaka pengar? Det känns inte som ett särskilt säkert kort? De är nog bara ondskefulla sadister som vill förstöra folks liv... Eller?
Det galna är ju att vi uppenbarligen faktiskt tror att all denna shopping gör oss lyckligare. Varför skulle folk annars köpa kläder för åtskilliga hundra/tusenlappar varje månad? Köpa en ny, liite större tv? Känna ett rejält ha-behov över den där uppdaterade versionen av i-phone? Jag skyller på reklamen. Och modebloggarna. De spelar hela tiden på vår ständiga önskan över att vara önskade och älskade. Och det blir vi ju bara genom att synas, vara vackra, rika och lyckliga. Det är sannerligen en lukrativ branch att få folk att tro att de inte är bra nog som de är.
Kommentarer
Trackback
