Having fun vs taking care
Känner ett behov av att tycka något. Att printa ner det såhär i bloggen, uttrycka mina starka och övertygade åsikter om något bra och viktigt ämne. Analysera ordentligt. Jag har många sådana åsikter om många sådana ämnen, men just idag vill det sig inte. Just idag har jag ingen inspiration till någonting, just idag fick det bli omelett till middag eftersom jag inte kom på nåt bättre. Och det blev inte ens en god omelett.
Det är lätt att tro att man vet hur saker och ting ska och bör vara. Ena sekunden är valet lätt, vägen till det enda rätta alternativet är tydlig. Andra sekunden är valet lika lätt, men vägen visar åt helt andra hållet. Hur ska man då veta vad som är bäst och det rätta? Varför känns det tråkigaste alternativet alltid som det man borde välja? Ibland kan jag undra om jag är för vuxen och ansvarstagande för mitt eget bästa. Kunde man inte bara få skita i alla konsekvenser för ett tag, få bete sig på det där sättet som ingen skulle förvänta sig, leka och bara njuta? Varför ska jag vara skapt som världens mest analyserande människa? (Fast ibland är det ju bra också, förstås.) Kan man få ha en andra tonårsrevolt när man är 22?
Men jag som alltid är så ansvarsfull, kan inte jag också få släppa det lite någon gång?
Matten verkar gå bättre än väntat i alla fall. Tycker till och med att det är ganska roligt, hör och häpna! I alla fall när jag gör rätt och spöar skiten ur boken, som Josefine uttryckte saken. Det känns bra att få lära sig något igen. Man blir ju alldeles intellektuellt förslöad av att bara jobba och inte plugga någonting alls på det här viset. Så det är bra.
Slog på P3 när jag kom hem från jobbet idag, och då sände de P3 Planet. En kille berättade om Jerusalem, Jeriko och Döda havet, hur han hade varit på demostration mot muren i Ni'lin, med bakgrundsljud och allting. Jag höjde volymen och bara stod där, lyssnade, tog in. Minareterna, skramlet från bazaarerna, kyrkklockorna från Den heliga gravens kyrka. Jag längtar tillbaka så otroligt mycket. Trots att hela platsen är så sorglig och hopplös, men det är en vacker vemodighet på något sätt. Lyssnade på den här låten i en mörk buss på väg från Ramallah till Jersusalem och kan riktigt känna värmen och den ojämna asfalten och se butiker och öken skymtar förbi när jag hör den.
Äh. Ett glas vin och Lauryn Hill unplugged på Spotify. En bra aktivitet för en måndagkväll.
Det är lätt att tro att man vet hur saker och ting ska och bör vara. Ena sekunden är valet lätt, vägen till det enda rätta alternativet är tydlig. Andra sekunden är valet lika lätt, men vägen visar åt helt andra hållet. Hur ska man då veta vad som är bäst och det rätta? Varför känns det tråkigaste alternativet alltid som det man borde välja? Ibland kan jag undra om jag är för vuxen och ansvarstagande för mitt eget bästa. Kunde man inte bara få skita i alla konsekvenser för ett tag, få bete sig på det där sättet som ingen skulle förvänta sig, leka och bara njuta? Varför ska jag vara skapt som världens mest analyserande människa? (Fast ibland är det ju bra också, förstås.) Kan man få ha en andra tonårsrevolt när man är 22?
Men jag som alltid är så ansvarsfull, kan inte jag också få släppa det lite någon gång?
Matten verkar gå bättre än väntat i alla fall. Tycker till och med att det är ganska roligt, hör och häpna! I alla fall när jag gör rätt och spöar skiten ur boken, som Josefine uttryckte saken. Det känns bra att få lära sig något igen. Man blir ju alldeles intellektuellt förslöad av att bara jobba och inte plugga någonting alls på det här viset. Så det är bra.
Slog på P3 när jag kom hem från jobbet idag, och då sände de P3 Planet. En kille berättade om Jerusalem, Jeriko och Döda havet, hur han hade varit på demostration mot muren i Ni'lin, med bakgrundsljud och allting. Jag höjde volymen och bara stod där, lyssnade, tog in. Minareterna, skramlet från bazaarerna, kyrkklockorna från Den heliga gravens kyrka. Jag längtar tillbaka så otroligt mycket. Trots att hela platsen är så sorglig och hopplös, men det är en vacker vemodighet på något sätt. Lyssnade på den här låten i en mörk buss på väg från Ramallah till Jersusalem och kan riktigt känna värmen och den ojämna asfalten och se butiker och öken skymtar förbi när jag hör den.
Äh. Ett glas vin och Lauryn Hill unplugged på Spotify. En bra aktivitet för en måndagkväll.
Jag vill bara inte att det ska bli tomt och meningslöst.
Det var så speciellt, och de minnena vill jag behålla.
Det var så speciellt, och de minnena vill jag behålla.
Kommentarer
Trackback
