Hannah och Världen

Idag grät jag för första gången på jobbet. Jag hade av någon anledning fått för mig att saker borde vara enklare än de är. Vissa saker har man hört för många gånger, de har blivit klyschor som gör att man inte inser hur är det på riktigt. Man har hört att det gör ont tusen gånger, okej, jag fattar, liksom. Men sedan står man där och måste handskas med skiten själv, i sig själv. Då är det helt plötsligt inte så jävla lätt längre. Men jag tror att det är bra att gråta. Jag är en stark förespråkare av att gråta (kanske inte på jobbet, dock). Om man blir starkare av att gråta kommer jag snart vara sjukt stark.

Två steg fram, ett steg tillbaka. 

Men när vänner erbjuder te och omelett, varma kramar och lyssnande öron, promenader och stöttande ord, då känns det faktiskt som att jag kommer ta mig igenom det här trots allt. Ni är värda er vikt i guld.

Tid är bra grejer.

(Men har jag verkligen rätt att känna såhär?)