Hannah och Världen

En av många, snarare. Det börjar gå mig på nerverna nu. Har varit hemma i snart en månad, och det börjar sannerligen kännas. Och särskilt uppmuntrande är det ju förstås när man söker en receptionisttjänst och får svaret att "eftersom vi fått in mer än 300 ansökningar måste vi sålla lite". 300 ansökningar. För en tjänst. Jisses. Man har ju inte direkt jättehöga förhoppningar på sådana odds.

Denna arbetslösa dag började med att kämpa sig upp klockan åtta imorse (ja, jag vet, men jag har ju vänt på dygnet, alltså är åtta på morgonen omänskligt tidigt) för att medverka på arbetsförmedlingens basinformationsmöte. Det var åtminstonne kortare än jag trodde att det skulle vara, men där slutar också de uppmuntrande överraskningarna. "Sök nu, för nu börjar vi gå in i en lågkonjuktur, så det kommer bara bli svårare och svårare att få jobb framöver". Kul. Så jag cyklade hem, satte igång och tvättade och har nu sökt kanske 30 jobb bara idag. Har inga jättehöga förväntningar på att få något av dem, men jag har åtminstonne gjort vad jag kunnat. Det är hårda bud.

Jag har dessutom insett att jag antagligen inte är ersättningsberättigad, eftersom jag inte arbetat på vanligt vis 6 månader det senaste kalenderåret. Volontärsarbete utomlands är tveksamt om det räknas, men det är ju värt ett försök åtminstonne. Har iallafall skickat in anmälan och arbetsgivarintyg till Alfa-kassan nu, så får vi se vad de säger. Men allra helst skulle jag ju vilja ha ett jobb, att gå sysslolös om dagarna gör mig galen. Jag försöker ju se till att göra lite nytta varje dag, söka lite jobb, tvätta, städa, diska. Men i det långa loppet håller det liksom inte. Och det betalar framförallt inte hyran. Anställ mig?

De bästa nyheterna är i alla fall att Wiebke kommer och hälsar på i början av december. :D