Att anmäla eller inte anmäla, det är frågan.
Jag läser på Aftonbladet om ett par som försöker hålla ihop efter att hon blivit våldtagen. Hon kände våldtäktsmannen men åtalet lades ner. Hon äter inte, har gått ner 20 kg eftersom att hon inte vill se kvinnlig ut längre, han känner sig som ett rovdjur varje gång han rör henne. Under artikeln kan man läsa läsarnas egna berättelser om våldtäkter, och jag mår illa. Fruktansvärd läsning. Att så många av dem som anmält har ångrat sig är chockerande. Eller, det är kanske inte chockerande att de har ångrat sin anmälan, utan det som är chockerande är snarare hur de har blivit bemötta. Strypmärken, spermabevis och trasiga kläder är tydligen inte tillräckliga bevis för att fälla någon för våldtäkt mot en 13-åring. "Hon kanske var med på det", som åklagaren säger.
Hur kan det fortfarande vara såhär!? Hur kommer det sig att man fortfarande ifrågasätts som offer, utsätts för förnedrande frågor om hur ens sexliv ser ut, vad man hade på sig och om man var full eller inte. Det är ju förnedrande både för kvinnan och mannen. Man säger ju i princip att män inte kan kontrollera sig, att de inte fattar att en sovande kvinna inte är kåt och villig. Rent förolämpande. Att sedan ifrågasätta en redan utsatt kvinna som tagit mod till sig och anmält, få henne att känna sig förnedrad och sedan ändå inte lyckas lösa att fall där förövaren är känd och dna-bevis och skador finns är ju pinsamt och fruktansvärt. Vad ska krävas? Riggade filmkameror i sovrummet? Ljudinspelningsutrustning när man går ute på kvällarna? Enligt en av Aftonbladetläsarnas insändare så räcker det ju heller inte med ögonvittnen. Det är ju helt sjukt. Helt sjukt räcker inte för att beskriva det, det är fullkomligt vidrigt.
Det är förstås klart att jag inser att man måste ställa frågor för att man inte ska råka fälla oskyldiga, och jag tycker att det är viktigt. Men det som är det sjuka är ju att man ifrågasätter på det sätt man uppenbarligen gör. Hur ska man kunna komma till bukt med problematiken när de som faktiskt anmäler att de blivit våldtagna ångrar sig? Är det verkligen att gå åt rätt håll? Självklart inte. Något måste göras. Frågan är ju bara vad i helvete som krävs.
Hur kan det fortfarande vara såhär!? Hur kommer det sig att man fortfarande ifrågasätts som offer, utsätts för förnedrande frågor om hur ens sexliv ser ut, vad man hade på sig och om man var full eller inte. Det är ju förnedrande både för kvinnan och mannen. Man säger ju i princip att män inte kan kontrollera sig, att de inte fattar att en sovande kvinna inte är kåt och villig. Rent förolämpande. Att sedan ifrågasätta en redan utsatt kvinna som tagit mod till sig och anmält, få henne att känna sig förnedrad och sedan ändå inte lyckas lösa att fall där förövaren är känd och dna-bevis och skador finns är ju pinsamt och fruktansvärt. Vad ska krävas? Riggade filmkameror i sovrummet? Ljudinspelningsutrustning när man går ute på kvällarna? Enligt en av Aftonbladetläsarnas insändare så räcker det ju heller inte med ögonvittnen. Det är ju helt sjukt. Helt sjukt räcker inte för att beskriva det, det är fullkomligt vidrigt.
Det är förstås klart att jag inser att man måste ställa frågor för att man inte ska råka fälla oskyldiga, och jag tycker att det är viktigt. Men det som är det sjuka är ju att man ifrågasätter på det sätt man uppenbarligen gör. Hur ska man kunna komma till bukt med problematiken när de som faktiskt anmäler att de blivit våldtagna ångrar sig? Är det verkligen att gå åt rätt håll? Självklart inte. Något måste göras. Frågan är ju bara vad i helvete som krävs.
Kommentarer
Postat av: Jenny
Jag mår illa när jag läser det här. Det värsta är att jag förstår dom som ångrar att dom anmälde och så, det blir en sådan himla stor grej av det då när allt man vill göra är att glömma det, och folk som inte tror en och så... Urs och fy vad sjukt äcklad man blir på att det är så.
Trackback
