Hannah och Världen

Mitt i denna muslimska högtidsmånad tänkte jag fortsätta i spåret om kvinnan som objekt. Alltid när diskussion om islam kommer igång, även om ämnet i början är Ramadan och vad månaden innebär och hur man firar den, så dröjer det inte länge förrän en hetsig diskussion om slöjan sätter igång. Vi kan vara väldigt snabba med att döma ut muslimska kvinnor i hijab, burka eller nqaab, de täcker sig ju för mycket. Hon kan ju aldrig ha valt det själv, det måste vara hennes man som förtrycker henne. Man kan dock inte påpeka om en tjej har för lite kläder på sig, för hon måste få klä sig som hon vill, det är hennes kropp. Ja. Korrekt. Men varför är det i Sverige idag så mycket mer provocerande om en kvinna inte vill visa sin kropp för främmande människor på gatan?

Vi tror att vi är så härligt frigjorda. Vi har gått från ett samhälle där kvinnan inte hade lika mycket att säga till om, där den kvinnliga sexualiteten var helt och hållet tabu till ett land som många hävdar är världens mest jämställda. Men om det handlar om kvinnans frihet att välja själv, varför är det då så mycket värre att välja att täcka sitt hår än att visa halva brösten? Är det att göra sig själv till mer av ett sexobjekt genom att dölja sin kropp i vetskapen om att den fortfarande är sexuellt laddad än att visa upp den och spela på det?

Om det inte fanns några män i världen, hur många av oss skulle trycka ner fötterna i skyhöga klackar och gå runt i tajta jeans? Hur många skulle sminka sig, köpa nya kläder mest hela tiden eller banta? Och hur många skulle gå runt i hijab? Båda dessa kvinnliga sätt att klä sig, det typiskt svenska "frigjorda" och det traditionellt muslimska, är anpassade efter mannen. Vi klär oss på ett visst sätt för att antingen behaga mannen eller undvika att en sexuell spänning uppstår. Men vem kan egentligen säga vilket som är bäst? Eller värst? Eller mest feministiskt?

Köpa hijab i Jerusalems bazaar. Bild lånad av Maria Wåhlsten.