Yttrandefriheten och rädslan
Ännu ett hyllningsinlägg till Newsmill, denna härliga metropol av åsikter. Idag skriver Porang Zahedi om att även muslimer har rätt att sprida sina åsikter i denna demokrati, där vi som bekant har yttrande- och religionsfrihet. Artikeln är i sig väldigt bra, och jag håller med honom om det mesta han skriver. Det som nästan är mest fascinerande är åsikterna människor presenterar i kommentatorfältet. Saker som att "om de inte gillar vårt sekulära samhälle får de väl åka tillbaka till landet de kom ifrån". Helt seriöst. Jag kan inte förstå hur man lyckas undvika att se att det inte går ihop.
Okej. De flesta som motsätter sig religion och religiös "propaganda" tar demokratin som argument. "Vi har rätt att välja hur vi vill leva våra liv, och vi vill inte bli påprackade nån sån där smörja", typ. Man tycker att religion och åsikter man inte håller med om ska folk hålla för sig själva, att vi i vårt sekulära och vetenskapligt upplysta samhälle vet bättre. Men där uppstår ett problem.
Vem är det som bestämmer vems åsikt som får uttryckas i en demokrati? Visst, vi har lagar som hets mot folkgrupp och dylikt som måste följas, så där får vi ju en viss begränsning förstås. Och tur är väl det, trots att vi lever i ett land med yttrandefrihet vill vi ju inte att folk ska gå runt och mobbas. Men annars är hela tanken att man faktiskt ska få uttrycka sin åsikt, även om den är provocerande och obekväm. Och det fina med det är ju även att vi har rätten att säga att vi inte håller med.
Precis som Porang skriver i sin artikel har vi alla åsikter om hur livet bäst ska levas. Var och en måste hitta sitt sätt att leva sitt liv på bästa och mest givande sätt, men det är klart att man vill föra sin fantastiska insikt vidare. Elakt vore det väl annars. Det är som barnuppfostran, naturligtvis vill föra sina värderingar om vad som är rätt och viktigt i livet vidare till sina barn. Är man riktigt engagerad kanske man dessutom väljer att stå utanför McDonalds och prata med folk om varför man inte bör äta där, eller utanför diskot i Rinkeby och prata om varför man inte borde gå in. Eller blogga, skriva artiklar. Vad är skillnaden? Är det egentligen så stor skillnad på politiskt och religiöst engagemang? Båda handlar ju om övertygelse om vad som är rätt och fel.
Sedan måste man ju förstås dra en gräns. Alla ska ju fortfarande ha ett val till saker och ting, och bara för att personen inte väljer det jag valt betyder ju inte det att jag har rätt att döma eller trycka ner den personen. Eller hota eller slå. Man har rätt att få information, man har rätt att uttrycka sin åsikt i frågan och man har rätt att välja. Att välja att fortsätta äta på McDonalds eller inte, att bära slöja eller inte, att gå ut och dansa eller inte, att äta falukorv eller köttbullar till middag.
Att förbjuda saker är inte vägen att gå. Retorik is the shit och kommunikation är underskattat.
(och när vi ändå är inne på detta spår, uttryck gärna DIN åsikt i kommentatorfältet!)
Okej. De flesta som motsätter sig religion och religiös "propaganda" tar demokratin som argument. "Vi har rätt att välja hur vi vill leva våra liv, och vi vill inte bli påprackade nån sån där smörja", typ. Man tycker att religion och åsikter man inte håller med om ska folk hålla för sig själva, att vi i vårt sekulära och vetenskapligt upplysta samhälle vet bättre. Men där uppstår ett problem.
Vem är det som bestämmer vems åsikt som får uttryckas i en demokrati? Visst, vi har lagar som hets mot folkgrupp och dylikt som måste följas, så där får vi ju en viss begränsning förstås. Och tur är väl det, trots att vi lever i ett land med yttrandefrihet vill vi ju inte att folk ska gå runt och mobbas. Men annars är hela tanken att man faktiskt ska få uttrycka sin åsikt, även om den är provocerande och obekväm. Och det fina med det är ju även att vi har rätten att säga att vi inte håller med.
Precis som Porang skriver i sin artikel har vi alla åsikter om hur livet bäst ska levas. Var och en måste hitta sitt sätt att leva sitt liv på bästa och mest givande sätt, men det är klart att man vill föra sin fantastiska insikt vidare. Elakt vore det väl annars. Det är som barnuppfostran, naturligtvis vill föra sina värderingar om vad som är rätt och viktigt i livet vidare till sina barn. Är man riktigt engagerad kanske man dessutom väljer att stå utanför McDonalds och prata med folk om varför man inte bör äta där, eller utanför diskot i Rinkeby och prata om varför man inte borde gå in. Eller blogga, skriva artiklar. Vad är skillnaden? Är det egentligen så stor skillnad på politiskt och religiöst engagemang? Båda handlar ju om övertygelse om vad som är rätt och fel.
Sedan måste man ju förstås dra en gräns. Alla ska ju fortfarande ha ett val till saker och ting, och bara för att personen inte väljer det jag valt betyder ju inte det att jag har rätt att döma eller trycka ner den personen. Eller hota eller slå. Man har rätt att få information, man har rätt att uttrycka sin åsikt i frågan och man har rätt att välja. Att välja att fortsätta äta på McDonalds eller inte, att bära slöja eller inte, att gå ut och dansa eller inte, att äta falukorv eller köttbullar till middag.
Att förbjuda saker är inte vägen att gå. Retorik is the shit och kommunikation är underskattat.
(och när vi ändå är inne på detta spår, uttryck gärna DIN åsikt i kommentatorfältet!)
Kommentarer
Trackback
