Hannah och Världen

En sak som fascinerar mig och upprör mig på samma gång är när människor tar ställning politiskt för att sedan bara säga ja och amen till allt som hör den sidan till. Ett tydligt exempel på detta finns förstås i Israel-Palestina konflikten. Jag skulle, som ni säkerligen redan räknat ut, säga att jag stöttar det palestinska folket i deras kamp, och att jag tycker att organiserad orättvisa från statlig nivå är helt fel på alla sätt och vis (läs: Israel). Dock finns det många här ute på vänsterkanten som hävdar att eftersom Hamas är folkvalda så har de rätt att regera och bör inte kritiseras. Det vi glömmer i det resonemanget är ju dock att den israeliska regeringen också är folkvald, och dem kritiserar vi för allt vi är värda. Detta resonemang håller inte.

I mina ögon kan vi jämställa de två. Båda sidor är så otroligt måna om att sitt folk ska få det de vill ha, att de sträver efter detta på den andra sidans bekostnad. Hamas har ju även varit kända för att sträva efter detta på sitt eget folks bekostnad, särskilt om de är kristna eller röstade på Fatah. Hamas är inte demokratiska för fem öre, trots att de valdes genom ett demokratiskt val. Den israeliska staten är heller inte demokratisk, hur mycket de än hävdar det. Eller, jo förresten, är ju israelisk jude så är den ganska demokratisk. Dock glömmer den israeliska staten ofta bort sina 20% icke-judiska invånare. Därmed kämpar även de för sitt folks rättigheter på sina egna invånares bekostnad. Hmm. Demokrati? Jag hävdar att ett parti som inte kan respektera andra folks rätt att existera inte kan kalla sig demokratiska.

Nu vill jag dock poängtera att även jag starkt kritiserar sättet som Israel blev en stat på. Oräkneliga oegentligen skedde 1948 i och med statens bildande och Al Nakba, Katastrofen. Frasen "Ett folk utan land till ett land utan folk" var helt enkelt inte sann. Det bodde människor där, människor som tvingades att fly. Men, like it or not, den israeliska staten existerar idag, med allt vad detta innebär. Detta betyder dock inte att de har rätt att agera hur som helst. Men att vägra erkänna den, så som Hamas gör, är att vara en tjurig treåring i en sandlåda. Yisrael Beineinu sitter i samma sandlåda när de vägrar att tala med Hamas förrän Hamas erkänner Israels rätt att existera. Now what? Härifrån kommer vi ingenstans.

Det är antagligen nu ni vill att jag kommer med någon slags bra idé om hur vi ska lösa det här. Det värsta med den här situationen är att den är så låst, det finns extremer på bägge sidor och så fort situationen ändras lite, lite i ena eller andra riktningen så är det någon på någon sida som får nog. Näven i bordet. Att Fatah pratar med Israel och med USA tycker många är föräderi. Jag tycker att det är den enda rimliga vägen. Utan kommunikation kommer situationen fortsätta vara låst i all oändlighet, och alla kommer behöva kompromissa. Dock har palestinierna redan varit tvugna att kompromissa bort i princip allt de en gång hade, så jag tycker faktiskt att det är Israels tur nu. Det räcker inte med att andas orden "palestinsk" och "stat" i samma mening, Netanyahu.



Nä, nu ska jag baka sockerkaka och dra ut i nån park i det fantastiskt vackra vädret med min kära vän JP.

Någon som vet vart man kan köpa ett nytt kolfilter till en köksfläkt, förresten? Jag försökte tvätta mitt igår, men det slutade med att det föll i bitar... Välanvänt. Nå?

Ta hand om er. :)