Dagens länktips! [min fantastiska kropp, del II]
Hur kommer det sig att jag sitter här och bloggar för tredje gången idag när jag har en massa annat att göra egentligen? Jo, det är egentligen mest för att jag tycker att Hanna Fridén är så himlarns bra att alla borde läsa hennes blogg, samt gå in på Sex & Blandat, webtidningen som hon är redaktör för. Inga konstigheter, bara massa raka svar på ärliga frågor, intressanta artiklar och krönikor. Inget porrigt, inga floskler, inget moralpåprackande. Bara väldigt bra, roligt och informativt. Till exempel kan man ju läsa den här texten om varför vi brudar borde lära oss att våra kön inte alls är sådär äckliga som vi fått lära oss. Övertvättande kan få många dåliga konsekvenser. Så, sluta tvåla in dig massor, vatten och lite babyolja räcker utmärkt! Ditt kön är rätt bra genomtänkt, det rengör rentav sig självt. Smart va?
insomnia
Alltså, det är ju så surt när man går och är jättetrött en dag, och bestämmer sig för att faktiskt gå och lägga sig klockan 21, eller ja 21.30. Och faktiskt gör det. Och ändå ligger och vrider sig och tänker för mycket och inte kan somna och ligger vaken till nästan tolv i alla fall. Tur då att dagen fick bestå av ett fåtal arbetstimmar och sedan häng på josses balkong med ett glas rosé, siesta, middag och allsång. Men jag ska nog göra ännu ett försök ikväll på att somna i god tid ikväll. Och hålla tummarna för att morgondagen kan bli ledig så att jag äntligen kan få sy!
Teknikens under version 2.0
Alltså. All teknik bara dör i mina händer. Vad är detta? Nu fick telefonen plötsligt ett tokryck och vägrar skicka sms, öppna inbox och allt i den menyn bara hänger sig. Jag som hade grejer att svara på! Inte ens ta emot sms kan den. Baaah. Först datorn och nu telefonen. Vad är det jag gör för fel?
Det är nu man inser hur totalt jätteteknikberoende man är. Dagens I-landproblem (men ett asajobbigt sådant!). Så om ni vill nåt är det nog säkrast att ringa.
Det är nu man inser hur totalt jätteteknikberoende man är. Dagens I-landproblem (men ett asajobbigt sådant!). Så om ni vill nåt är det nog säkrast att ringa.
Kamp mot ohälsan.
Hej alla! Nu är jag åter i vårt vackra Stockholm. Igår var det sommarsolståndet och i Bergsjö var det inte mörkt när klockan var halv ett. Sedan började det ljusna igen. Fina grejer.
Några inte så fina grejer är att min hals är av ondo. Den gör ont, alltså. Efter denna vår fylld av halvkrasslighet har nu det tunga artelleriet tagits fram. Asadyra esberitoxtabletter har köpts, och nu kokas tevatten med färsk ingefära som skall blandas med citron- och ingefärste med honung. Sedan ska jag sova tidigt. Nu ska virusjävlarna DÖ.
Några inte så fina grejer är att min hals är av ondo. Den gör ont, alltså. Efter denna vår fylld av halvkrasslighet har nu det tunga artelleriet tagits fram. Asadyra esberitoxtabletter har köpts, och nu kokas tevatten med färsk ingefära som skall blandas med citron- och ingefärste med honung. Sedan ska jag sova tidigt. Nu ska virusjävlarna DÖ.
Hejdå Sthlm.
Jag är just nu inne i en sjukt händelserik period. Det är väl både bra och dåligt antar jag, men framförallt väldigt intensivt. Igår var det som bekant bröllopet hela dagen (som idag har resulterat i ont i ryggen och lite förkylningskänsla, hmpf), och idag åker jag norrut igen. Ett väldigt kastande mellan olika stora känslor. På tisdag kväll kommer jag tillbaka till Stockholm igen, och sedan är det midsommar och grejer. Inte så konstigt att min kropp redan börjar säga ifrån. Fast jag hoppas på att mota bort förkylningssymptomen nu de här dagarna som kommer. Får se till att kirra öronproppar bara så att man får sova även när man delar rum med småsyskon. För även om det känns som att det är mycket som händer så finns det ju faktiskt tid att ta igen sig mellan varven, om man tar tillvara på den.
Teknikens under.
Jag har som bekant en ny dator. Laptop, lagom flashig tycker jag själv. Plötsligt lägger musplattan av, högerklickar när jag vill vänsterklicka, vägrar reagera när man "slår" på plattan och inte använder knapparna. Jag testar att starta om. Då blir allt snäppet värre. Ingenting reagerar. Jag testar att koppla in en usb-mus för att kunna gå in och kolla inställningarna. Allting ser bra ut. Ändrar lite, startar om, ändrar tillbaka. Ingenting händer. Startar om igen. Och nu fungerar den inbyggda musplattan att klicka med, men inte att scrolla med. Och usb-musen fungerar att scrolla med men inte att klicka med. Plus att den inbyggda musplattan inte ens finns med på kontrollpanelen över pekdon. WFT!? Jag använder den ju, så den finns ju. BAAAH. En helt ny dator ska inte bete sig såhär. Hjälp?
jawohl
Hanna Hellquist är ett geni.
Och dagens insikt;
När armen börjar skaka när man noppar ögonbrynen, då vet man att man tog i på styrketräningen. Gött.
Och dagens insikt;
När armen börjar skaka när man noppar ögonbrynen, då vet man att man tog i på styrketräningen. Gött.
Ship to Gaza och schlager.
Ville bara säga att rätt låt vann, och nu drar jag iväg på manifestationen för Ship to Gaza. End the Occupation-tishan är på, och därefter blir det stans bästa outlet med Josse. En mer välillustrerad redogörelse av helgens bravader kommer inshallah ikväll. Ha en fin söndag!
Ny "design".
Omväxling förnöjer. Och eftersom jag inte kan ett jota om att koda html så slog jag på stort och helt enkelt bytte standardmall. Kanske så länge, fram tills att jag lyckas knåpa ihop nåt mer personligt. Men mer rimligt känns väl att det är tills vidare, som i hur länge som helst ungefär. Men vem vet, inshallah lyckas även jag med att kirra en sån där liten tjusig header eller vad det nu heter. Fi'l mustaqbal, inshallah, som vi säger.
WTF
Wtf. Min kropp har tydligen nåt otalt med mig. Igår kväll när jag kom hem från kalaset och från Hanna började jag plötsligt må jätteilla. Låg i fosterställning ett tag och trodde att jag skulle bli tvungen att kasta upp all tårta igen, men icke. Istället somnade jag klockan 21.30, och efter dryga nio timmars sömn mådde jag bättre. Men nu börjar jag må lite lätt illa igen. Baah!? Kroppen, vad har jag gjort dig? Leave me alone! Vi som skulle träna ikväll och bli sjukt starka, du och jag. Skärpning, alltså. Blä. Kom igen.
Hannah tipsar!
bildkälla
1. DN har idag ett bildrepotage om en demonstration mot muren i Bi'lin på Västbanken. Tårgas används mot demonstranterna så gott som regelmässigt under de protester som hålls veckovis i byn, det kan min vän David intyga. Han var där en gång under tiden vi bodde i området, och även då blev de tårgasade. Ett av dagens tips är att titta på bildspelet, som är både informativt och välfotat.
2. Jag snubblade över en väldigt intressant judisk blogg på svenska, Torahblogga. Många torahtolkningar, ingående beskrivningar av judiska högtider och traditioner och annat lärorikt.
3. Och för er som längtar och trånar efter något lite mer lättsamt har My Milk Toof uppdaterats en hel del sedan jag länkade till dem sist. Där skådas kreativitet och gullighet på hög nivå. Spana in, vettja!
Dag två; färden till Cádiz.
Vi valde att sova ut lite mer ordentligt och ta bussen från Málaga till Cádiz som gick kl 13.30 istället för 07.30, och det var ett beslut vi var glada för. Vi började leta oss fram mot busstationen med hjälp av en kopierad karta och snabbspansktalande tanter.
Det var sol och varmt och vi var glada.
När jag och Sanna hade köpt våra bussbiljetter och Linda skulle köpa sin fick vi beskedet att det var fullt. Meh! Förvirrade och snopna fick vi byta våra biljetter till en senare buss, och så fick vi in ännu lite mer väntan. Som tur är var vi ju väldigt duktiga på att fördriva väntetid, och nästa buss gick bara två timmar senare.
Så vi satte oss på en uteservering och åt lunch och drack öl så länge. Roade oss med att titta på ullkapps- och halsduksbeklädda spanjorer som uppenbarligen inte har samma känslighet för värme som vi nordbor, då vi satt i linne och svettades. Fantastico.
Det vi inte riktigt anade när vi satt där och njöt av värmen i en dryg timme var att resultatet skulle bli ungefär såhär...
ajajaj. Bonnbränna deluxe.
Ps. Sanna var egentligen mycket gladare än vad hon råkar se ut på varenda bild i det här inlägget. Ds
Och så började vår resa.
Vi åkte från Arlanda och sa hejdå till ett kallt och fortfarande rätt snöigt Sverige.
Mellanlandade i Paris och där var det sol! Vi satte oss vid ett fönster och drack öl för att fira att semestern hade satt igång på riktigt. Ett par väl fördrivna mellanlandningstimmar.
På nästa plan powernapade vi. Det blev lite av ett tema under resan; att powernapa under varje transportsträcka. En bra grej, utnyttja all tid till max. Väl framme i Málaga jagade vi väldigt trötta runt på jakt efter en bankomat, och när vi väl hittat en gick vi ut i den varma natten och allt kändes plötsligt mycket bättre. Taxi till vandrarhemmet där vi fick rum trots krångel med boknigen, och där somnade vi som stockar.
Svea rike, med mera.
Hemma igen. Tråååkigt. Jag hade väldigt gärna stannat och haft semester och blivit jättetjock mycket längre, men icke. Idag har jag vaknat i Málaga, ätit lunch i Paris och ska nu somna i Stockholm. Det ska bli skönt. Imorgon kanske trogna läsare får lite bildbomb. Och teknikgudaran är med oss. Inshallah.
Åh, Herregud! igen.
Jag tyckte egentligen inte att kvällens avsnitt bjöd på så många nya tankar eller revolutionerande insikter. Men, det bjöd på detta. Väldigt fint måste jag säga. Och så bjöd det på bilder från Nazareth, och alltid när jag ser film från Israel och Palestina blir jag alldeles varm i hjärtetrakten, känner igen mig och vill tillbaka. Så det var ju ett alldeles sevärt avsnitt trots att vi alla nog visste att Jesus antagligen inte var mellanblond och blåögd med världens rakaste tänder.
tragikomik på hög nivå.
Sitter och försöker roa mig på jobbet och fick den här länken av min vän Sara. Det är en tragikomisk blandning av skräck och underhållning. Att dessa människor som är så totalt inkompetenta till både empati, stavning och tankeverksamhet kan vara vår granne som dessutom kommer rösta i valet gör ju en lite mörkrädd.
Annars idag; sol ute, sol inne. Vaknade precis rätt i sömncykeln tror jag, pigg och glad åt jag frukostmackor med lyxost från Högtorgshallen. Mår dessutom bättre i halsen tack vare den gamla godingen Esberitox. Good stuff, I tell you! Imorgon blir det middag med Josse, Anne och mamma och på lördag kalas. Gött!
Annars idag; sol ute, sol inne. Vaknade precis rätt i sömncykeln tror jag, pigg och glad åt jag frukostmackor med lyxost från Högtorgshallen. Mår dessutom bättre i halsen tack vare den gamla godingen Esberitox. Good stuff, I tell you! Imorgon blir det middag med Josse, Anne och mamma och på lördag kalas. Gött!
God morgon.
Idag vaknade jag av solen i ansiktet och mina stackars bleka fötter och ben fick njuta lite av värmen. Det var fint.
btw är jag med och tävlar om en väldig massa finfina tyger på den här bloggen. Tänk vad mycket fint jag skulle kunna sy!
Lördag.
Snökaoset till trots ska jag strax iväg på partaj. Gött ska det bli. Jag har målat naglarna och piffat och grejer. Linda och Adem har fyllt år och detta ska firas ikväll. Annars idag har jag hängt med Sanna och sytt en halv kjol med fickor. Klurigt värre, men det gick det med. Snart kommer stjutsen, skönt att slippa vänta på pendeltåg i evigheter. Fast på hemvägen lär det väl bli nåt sånt. Hmpf. Ha nu en fin lördagskväll kära ni!
Plötsligt begär (modebloggsvarning)
Jag vet inte vad som har hänt. Plötsligt sitter jag och finkammar nätet efter Chanels 2.55, som i runda slängar kanske kostar en 15-20.000. As if. På Tradera och Blocket kan man kommer över den för kanske 1500, fast då kan man väl räkna ut med lilltån hur äkta de är på en skala från ett till tio. Inte för att jag vanligtvis hade brytt mig, men gaah! Vad har hänt?!
Men den är ju så fin... Och klassisk. Och härligt tantig. Och säkert utomordentligt välsydd och sånt.
Och asa-svina-bautadyr.
Quarter life crises.
Hittade denna klockrena text här. Touché!
Imagine a day in the life of a couple you probably know. He’s 27 years old, and she’s 26. They wake up beside each other in his downtown bachelor apartment and have sex that neither of them particularly enjoys. They’ve been sort-of dating for a while now, but they’re not willing to commit to each other: he likes her, but doesn’t know if he always will. She can’t decide if she likes him more or less than the other two guys she’s sleeping with.
He bikes to work at an advertising agency, where he uses his master’s in English to proofread ad copy, and spends several hours reading music blogs and watching movie trailers, periodically Twittering updates about his workday to his 74 followers. He doesn’t really hate his job, but feels as if his skin is crawling with vermin most of the time that he’s there, so he has a plan to move to Thailand, or to maybe write a book. Or go to law school.
At her government job, she instant messages her friends and mostly ignores the report she’s drafting because she’s planning on quitting anyway — and has been planning to quit for about a year now. She spends her lunch hour buying boots that cost slightly more than her rent, then immediately regrets it.
He listlessly works through lunch, then goes to the bar after work to meet up with some university friends, where they talk about their jobs and make ironic jokes about other people. Back at home, he wonders why he feels so gross and empty after spending time with them, but it’s mostly better than being alone.
She walks to the house that she shares with three friends and spends a few more hours on celebrity gossip websites, then clicking through the Facebook photos of girls she knew in high school posing with their husbands and babies, simultaneously judging them and feeling a deep pit of jealousy, and a strange kind of loss. “When did this happen for them?” she wonders.
They both eventually fall asleep, late and alone, each of them wondering what it is that’s wrong with them that they can’t quite seem to understand.
This phenomenon, known as the “Quarterlife Crisis,” is as ubiquitous as it is intangible. Unrelenting indecision, isolation, confusion and anxiety about working, relationships and direction is reported by people in their mid-twenties to early thirties who are usually urban, middle class and well-educated; those who should be able to capitalize on their youth, unparalleled freedom and free-for-all individuation. They can’t make any decisions, because they don’t know what they want, and they don’t know what they want because they don’t know who they are, and they don’t know who they are because they’re allowed to be anyone they want.
When a contemporary 25-year-old’s parents were 25, they weren’t concerned with keeping their options open: they were purposefully buying houses, making babies and making partner. Now, who we are and what we do is up to us, unbound to existing communities, families and class structures that offer leisure and self-determination to just a few. Boomer and post-boom parents with more money and autonomy than their predecessors has resulted in benignly self-indulgent children who were sold on their own uniqueness, place in the world and right to fulfillment in a way no previous generation has felt entitled to, and an increasingly entrepreneurial, self-driven creation myth based on personal branding, social networking and untethered lifestyle spending is now responsible for our identities.
Imagine a day in the life of a couple you probably know. He’s 27 years old, and she’s 26. They wake up beside each other in his downtown bachelor apartment and have sex that neither of them particularly enjoys. They’ve been sort-of dating for a while now, but they’re not willing to commit to each other: he likes her, but doesn’t know if he always will. She can’t decide if she likes him more or less than the other two guys she’s sleeping with.
He bikes to work at an advertising agency, where he uses his master’s in English to proofread ad copy, and spends several hours reading music blogs and watching movie trailers, periodically Twittering updates about his workday to his 74 followers. He doesn’t really hate his job, but feels as if his skin is crawling with vermin most of the time that he’s there, so he has a plan to move to Thailand, or to maybe write a book. Or go to law school.
At her government job, she instant messages her friends and mostly ignores the report she’s drafting because she’s planning on quitting anyway — and has been planning to quit for about a year now. She spends her lunch hour buying boots that cost slightly more than her rent, then immediately regrets it.
He listlessly works through lunch, then goes to the bar after work to meet up with some university friends, where they talk about their jobs and make ironic jokes about other people. Back at home, he wonders why he feels so gross and empty after spending time with them, but it’s mostly better than being alone.
She walks to the house that she shares with three friends and spends a few more hours on celebrity gossip websites, then clicking through the Facebook photos of girls she knew in high school posing with their husbands and babies, simultaneously judging them and feeling a deep pit of jealousy, and a strange kind of loss. “When did this happen for them?” she wonders.
They both eventually fall asleep, late and alone, each of them wondering what it is that’s wrong with them that they can’t quite seem to understand.
This phenomenon, known as the “Quarterlife Crisis,” is as ubiquitous as it is intangible. Unrelenting indecision, isolation, confusion and anxiety about working, relationships and direction is reported by people in their mid-twenties to early thirties who are usually urban, middle class and well-educated; those who should be able to capitalize on their youth, unparalleled freedom and free-for-all individuation. They can’t make any decisions, because they don’t know what they want, and they don’t know what they want because they don’t know who they are, and they don’t know who they are because they’re allowed to be anyone they want.
When a contemporary 25-year-old’s parents were 25, they weren’t concerned with keeping their options open: they were purposefully buying houses, making babies and making partner. Now, who we are and what we do is up to us, unbound to existing communities, families and class structures that offer leisure and self-determination to just a few. Boomer and post-boom parents with more money and autonomy than their predecessors has resulted in benignly self-indulgent children who were sold on their own uniqueness, place in the world and right to fulfillment in a way no previous generation has felt entitled to, and an increasingly entrepreneurial, self-driven creation myth based on personal branding, social networking and untethered lifestyle spending is now responsible for our identities.
