Hannah och Världen

Jag är glad över att få sitta inne och jobba i stickad tröja idag när det är så kallt och blött ute. Dessutom har jag möjligheten att sitta och bläddra i inspirerande, nyutkomna böcker. Har fastat i Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlanders bok DRÖMLIV - Lycklig på riktigt. Den har ett sjukt fint omslag och sätter ord på en väldig massa sanningar.

Det här med lycka är väldigt intressant. Jag tror att vi har en väldigt snedvriden bild av vad lycka egentligen är. Många av oss blandar nog ihop lycka med eufori, vilket förstås ger resultatet att man inte kan vara konstant lycklig. Dock tror jag att Karin och Kajsa har en viktig poäng i att lycka egentligen är något annat, något som genomsyrar ens liv och som man har som grund. Att man kan vara lycklig och ändå ledsen ibland, arg ibland.

I vårt samhälle matas vi hela tiden med att det är samma sak att vara lycklig som att vara lyckad. Eller, att man blir lycklig av att vara lyckad. Det är väl därför vi fortsätter konsumera, fortsätter prioritera de saker som "ska" leda oss rätt i livet, till ett lyckligare och bättre liv? Den där handväskan, den där bilen, den där tv:n. Och visst, de där sakerna kan göra dig glad, men tro inte att de gör dig lyckligare.

Jag tror att lycka handlar om att vara medveten om vad som händer runt omkring en, och att välja hur man ser på saker. Vi kan ha kontroll över våra tankar och känslor, bara vi väljer det. Och då menar jag inte på ett bekämpande sätt, att tysta ner känslor, det blir ingen lyckligare av. Men att kanske välja att inte bli upprörd om tåget är försenat, att fokusera på tillgångar istället för brister och verkligen försöka vara tacksam över vad varje dag ger en. Vi är uppfostrade med att fokusera på brister runt omkring oss, om det så handlar om våra kroppar, våra hem, jobbet eller världen i övrigt. Jag lånar ett exempel från ovan nämnda bok; se på nyheterna. Man rapporterar  om att ett plan störtat men inte att tusentals flugit utan några som helst problem världen över idag.

Samma sak gäller förhållandet med oss själva. Reklamen manar oss att komsumera för att bli snyggare och därmed lyckligare. Vi har så mycket lättare för att svara på vad på våra kroppar vi är missnöjda med än vad vi är mest nöjda med. Det är så lätt att glömma bort att uppskatta att vi är friska, att vi kan läsa, höra och se, har jättesnygga ben eller vackra ögon. Vi ser bara celluliter och för tjocka lår, och vi gör därmed oss själva en sådan otrolig otjänst. Vad spelar celluliter för roll om du äger världen?

Så för att försöka börja fokusera mer på det positiva i livet tänkte jag att jag skulle göra en tacksamhetslista. Kanske blir detta ett återkommande fenomen här i bloggen, kanske lyckas jag inspirera någon att göra sin egen lista. Here we go, dagens tacksamhetslista:

• Jag är frisk och ikväll ska få använda min kropp till att prova på en ny träningsform; step/styrka.
• Det blev jättefint med de nya ljuslyktorna jag hängde upp i fönstret igår.
• Jag fick vakna brevid en av världens finaste personer imorse.
• Jag får sitta inne i värmen och jobba idag när det är kallt ute.
• Mina fantastiska, inspirerande vänner.
• Jag har en varm och skön stickad tröja på mig idag.

Tacksamhet behöver inte vara svårare än så. Vad är du tacksam över?

 

Bloggvärlden är intressant. Hela fenomenet är ju liksom ganska godtyckligt. Satt och kastade ett öga på blogg.ses topplista över mest lästa, och högst upp har vi Foki. Där kan man se bilder på hennes frukost, outfits och lite googlade bilder på bisarra väskor, skor etc. Hon hade även lagt upp en bild på hennes statistik vilken visade att hon hade haft drygt 49.000 besökare en dag.

Vad får 49.000 olika personer att gå in på en sida och läsa om absolut ingenting? Hennes blogg liksom de allra flesta bloggarna på topplistan handlar just om ingenting. Man skriver om vad man har gjort en dag, vad man ska göra framåt kvällen och i vilka kläder man gör det. Uttrycker man en åsikt så är det väl alltsom oftast i stil med "pälsmössan - hot or not?" alternativt ett försvarstal mot nätmobbning.

Det får mig att undra vad syftet är. Handlar det om en dröm om att tjäna pengar på sin blogg, så som många faktiskt gör idag? Om bekräftelse? Om att bli lite sådär kändis? Jag tror att det är alltihop. Klart att du vill ha komplimanger för din nya tröja, och det är ju häftigt att ha råd att shoppa loss ordentligt var och varannan dag. Men jag tror också att det är riskabelt att vika ut sig på det sättet, med detaljinfo om allt man gör uppiffat med bilder. Med risk för att låta som din mamma, men du vet faktiskt inte vem som läser.

Finns du inte på nätet så finns du inte, punkt. Allas liv är så otroligt intressanta, och på ett sätt kan jag tycka att det finns ett syfte i att degradera kändisstämpeln lite, att det inte bara är filmstjärnor som får synas. Men ärligt talat, hur intressant är det egentligen att läsa om en totalt okänd persons frukost!? Jag kan tycka att det är lite kul att läsa om vad ens vänner gör om dagarna, men en total främling? Men det är väl lite det som är grejen, tillslut känns det som att man känner personen i fråga.

Okej, någon kanske tycker att jag kastar sten i glashus nu. Och ja, jag skriver också totalt onödiga inlägg då och då, vardagsinlägg om vad jag äter till middag. Men jag ifrågasätter nog mer att folk läser än att folk skriver. Och jag ser ju själv att när jag uttrycker en åsikt eller bearbetar ett intressant fenomen är det fler som läser. Och det förstår jag. Men det är ett väldigt intressant fenomen faktiskt, bloggsfären. Många åsikter finns det.

Nog för att jag petade in 13 rätt av 14 möjliga på senaste matteprovet, men det betyder uppenbarligen inte så mycket just idag. För idag försöker jag räkna tal som har med talföljder att göra. Ni vet, man ska se vad sambandet är mellan 2, 4, 8, 16 osv. Inte så svårt att se sambandet, men att formulera dessa formler! Jisses! Och förstås inte en vilket de aldrig ens har nämnt tidigare utan man helt enkelt får googla sig fram till vad sjutton det är över huvud taget. Tack, Matematik 3000, för att du gör mitt liv så glädjerusigt idag!

Tack och lov så är jag inne på den sista delen av kursen. Om fyra veckor är jag fri! Halleluja. Och snälla matematiker där ute, kan någon åta sig uppdraget att författa en någon sånär pedagogisk mattebok!? Med i alla fall en eller ett förklarande exempel, tips och råd? Generella principer? Pedagogik, ja tack! (Speciellt när det gäller distanskurser där man inte har en lärare som kan förklara åt en.)

GAAAAHH!!

Och tack och lov för Richard som hade huvudvärk och därmed inte är i Uppsala idag och således kan försöka lindra min matteångest efter jobbet.

Okej, jag ska erkänna en sak. Jag sitter och tittar på Lyxfällan på TV3. Alltså. Jag kan på ett sätt verkligen förstå att man hamnar i en massa lån idag, främst med tanke på konsumtionshetsen och med tanke på alla sjuka påfund som sms-lån och dylikt. Men det är ju helt sjukt! Kvinnan som var med i kvällens program fick ut kanske 15.000 kr varje månad. Och gjorde av med ca 23.000. Say what?! För det första förstår jag inte hur det är fysiskt möjligt (ok, sms-lån, men sen då? Tar man sms-lån för 13.000 kr/månad?), och för det andra förstår jag inte hur man kan ta ett lån så lättvindigt? Personligen har jag ännu inga lån, jag avskyr att vara skyldig nån 200 spänn. Men då har jag ju heller inte hamnat i en situation där lån varit nödvändigt eller ens aktuellt. Snart nog lär man väl behöva ta studielån och sånt, men hellre snålar jag rejält än lyxar på pengar jag inte har.

Min amerikanska vän David var alldeles chockad över att jag inte har ett kreditkort. När jag sa att i Sverige måste man ansöka om kreditkort och bli godkänd blev han ännu mer förvånad. I USA kastar de i princip kreditkort på ungdomarna, eftersom att banksystemet är uppbyggt så. Det kanske är pga att jag ännu inte börjat läsa min nationalekonomi, men hur kan bankerna vilja ge människor som kanske inte kan betala tillbaka pengar? Det känns inte som ett särskilt säkert kort? De är nog bara ondskefulla sadister som vill förstöra folks liv... Eller?

Det galna är ju att vi uppenbarligen faktiskt tror att all denna shopping gör oss lyckligare. Varför skulle folk annars köpa kläder för åtskilliga hundra/tusenlappar varje månad? Köpa en ny, liite större tv? Känna ett rejält ha-behov över den där uppdaterade versionen av i-phone? Jag skyller på reklamen. Och modebloggarna. De spelar hela tiden på vår ständiga önskan över att vara önskade och älskade. Och det blir vi ju bara genom att synas, vara vackra, rika och lyckliga. Det är sannerligen en lukrativ branch att få folk att tro att de inte är bra nog som de är.

Alltså, åh. Med tonåringarna ikväll spelade vi spelet Orangino. Det går ut på att en person tar ett kort som bekriver en egenskap, t.ex. excentrisk. Sedan har alla spelare kort med 1-4 på, vilket visar hur mycket man tycker att egenskapen stämmer överens med personen i fråga. Sedan gjorde vi så att vi gick ett varv så alla fick förklara hur man hade tänkt.

Och det blev så himla fint. Alla fick höra en väldig massa fina saker om sin personlighet, och det märktes att alla verkligen menade vad de sa, och att det faktiskt gick in. Typiskt sådana där saker som man generellt inte berättar för varandra, men som betyder så mycket. Jag själv fick ett kort med ordet Eldsjäl. Och det jag fick höra när tjejerna beskrev hur de tänkt när de satte siffran 3 eller 4 fick mig att bli generad och rörd och alldeles jätteglad. Att jag är jätteintressant att lyssna på när jag sätter igång, att det verkligen märks att jag tycker att saker är viktiga. Att det är som den bästa biten i en bra film när jag eldar upp mig på riktigt. Och att jag får "en sån energi som när som tjejer i vår ålder eller yngre får när de ser en snygg kille och blir jättekära".

Åh, ni är så himla fina. Och jag är så glad att få vara ledare för er. Och det känns så otroligt inspirerande att få höra att ni tycker om att lyssna på mig när jag blir sådär jätteuppeldad angående någonting. PUSS! Ni är så himla bra.

Igår åt vi äppelpaj och såg på en BBC-dokumentär om bland annat artificiell intelligens och utvecklingen av robotar. Richard tycker att det det är jättehäftigt och intressant och bra, och jag tycker mest att det är jättehäftigt och intressant och skitläskigt. Jag menar, det är ju onekligen jättebra att man kan göra hjärninplantat som kan bota djupa depressioner och alzheimers, men när man börjar prata om att göra hjärninplantat för att förbättra hjärnans funktion till det nästan övernaturliga börjar jag bli skeptisk. Jag får liksom lite elitvibbar. Om vi kan förbättra oss själva på ett sådant sätt, vad händer då med de som inte har den möjligheten? Elitism, nej tack. Och om vi byter ut eller förbättrar våra organ, hur mycket kan vi ändra på innan vi inte är mänskliga längre? Var går gränsen mellan människa och något annat?

Men jag förstår att det är frestande. Och det är ju onekligen spännande forskning. Att skapa robotar som kan hjälpa till i hemmet, med allt det där som vi tycker är ganska tråkigt att göra. Att sedan utveckla dem så att de själva kan se och uppfatta vad som behöver göras. Vore ju onekligen praktiskt. Men man forskar också mycket på att göra dessa robotar så intelligenta och människolikande som möjligt. Och vår typ av intelligens bygger mycket på förståelse av känslor. Och att kunna känna. Så om vi då skulle ta fram robotar som inte bara gör det arbete vi gärna skulle slippa, utan är intelligenta och har känslor, har vi då fortfarande rätt att härska över dem? Kan vi utnyttja dessa tänkande och kännande "varelser" bara för att vi har skapat dem? Vad händer om de tar illa upp, om de börjar tröttna? Om de, som i alla sci-fi-filmer, skulle revoltera? Har vi verkligen rätt att ta en kännande mekanisms liv (och vad är egentligen ett liv?) om de skulle bli hotfulla? Var går gränsen mellan maskin och något annat?

Det känns som en ganska verklighetsfrämmande och bisarr diskussion. Men om man ska lita på killen i dokumentären så är det inte så långt borta som man kan tro. Och det här är stora tekniska framsteg, stora beslut som innebär stora etiska frågeställningar. Som vi måste komma fram till svar på innan vi sätter igång det hela på riktigt. Och jag är på det stora hela väldigt skeptisk. Det är ju läskigt ju.

Det är ju helt sjukt. Satt ute och drack kaffe på lunchen idag. Jisses. Det är september och jag svettades, längtade efter solglasögon och glass. Vilken grej! Tänk om vädret kunde få fortsätta vara såhär fint, i alla fall till och med nästa helg då jag ska på kanothajk med småscouterna och sova i tält... Iik.

Idag är den 11/9. Detta världskända datum som för evigt skrevs in i historieböckerna för åtta år sedan. Jag kommer ihåg att jag satt på bussen på väg hem från skolan när det hände. Jag fattade att det var nåt särskilt när nåns mobiltelefon ringde och personen lät väldigt chockad. Strax därpå började en massa andra folks telefoner ringa och människor vars telefoner inte ringde frågade de som visste vad som hade hänt. Främmande människor i Sverige pratar med varandra på bussen, ja, då är det nåt särskilt på gång. Väl hemma följde jag, liksom alla andra människor i hela världen, bilderna på tv i timmar.

Det var ju verkligen ett fruktansvärt attentat, vilket ska kommas ihåg. Men jag tycker också att man denna dag bör minnas allt det som följde i terrorattackens fotspår: Kriget mot terrorismen. Att det plötsligt blev helt okej att särbehandla muslimer för att de var just muslimer, att gå in i Afganistan och bomba mot civila, att utföra en väldig massa ganska diskuterbara åtgärder i antiterrorismen och säkerhetens namn. Det är aldrig bara svart eller vitt.

Nu till något lite lättsammare. Igår var Richard och jag på bio. Jag bjöd på findejt på en vanlig sketen torsdag, och det blev helbra. Såg Almodóvars nya film Brustna Omfamningar, väldigt bra var den. En film i hans anda, vilket ju faktiskt aldrig är fel. Så den kan ni gå och se. Idag är det fredag, vilket känns bisarrt då jag bara jobbat 2,5 dagar den här veckan, inklusive idag. Men en fin överraskning! Ikväll blir det Donnie Darko och ostbågar med Marie. Slumberparty! Förhoppningsvis spinning/core imorgon bitti också. Hurtigast är man när man tränar på lördagsmornar. :D

Ikväll har jag blivit inspirerad. Jag har den fantastiska förmånen att vara ungdomsledare i SMU, och jag och min vän Karin är ledare för 5 stycken tjejer som går i nian respektive ettan på gymnasiet. Alla dessa tjejer är fullkomligt fantastiska, och de påminner mig om hur det var att vara 15 och vad som var viktigt då, vad som spelade roll. De påminner mig väldigt mycket om mig själv när jag var i deras ålder. Och jag blir glad av det men också frustrerad.

Jag vill på något sätt göra ett intryck. Försöka väga upp för alla krav på perfektion de har på sig. Få dem att förstå att de inte bara duger precis som de är, utan att de är helt och hållet fantastiska. Att de är smarta, begåvade, vackra. Få dem att inse att sättet jag höll på på när jag var i deras ålder, med att hela tiden tracka ner på mig själv, min kropp, mitt sätt att vara, inte gör en kotte lyckligare och allra minst en själv. Att det helt enkelt inte är värt att lägga alltför mycket vikt vid vad alla människor kan tänkas tycka. Som om de bryr sig i vilket fall. Att på något plan våga börja inse att man är grym precis som man är. Att ens kropp är det mäktigaste man någonsin kommer att äga, och att man måste älska den, njuta av den, ta hand om den. Att livet blir så mycket roligare då.

Det är lite därför jag håller med kvinnan jag hörde på radio som sa att hon tyckte att Våtmarker av Charlotte Rocher borde vara obligatorisk läsning för alla på gymnasiet. För att den boken helt enkel lägger ribban någon helt annanstans än resten av vårt hårlösa, väldoftande samhälle gör. Väger upp lite. Visst, den är rätt äcklig på sina håll och jag var lätt illamående mest hela tiden då jag läste den, men samtidigt kunde jag inte lägga den ifrån mig. För den är så viktig (och rolig!). Den visar en tjej som inte alls tycker att allt det här vi ska tycka är äckligt med våra kroppar är det. Äckligt, alltså. Hon gillar det mesta som har med hennes kropp att göra, flytningar, snor, inte ens hennes hemorojder är ett problem. Hon pratar väldigt avslappnad om allt det där vi helst inte ens ska erkänna finns. Allt vi knappt vet är normalt eftersom det fortfarande är totalt tabu att tala om det. Köp här.

När ska det få vara nog? När ska vi inse att vi nog inte blir särskilt mycket lyckligare av en deo som säger sig ta bort den där "stickiga känslan" (som vi inte ens visste att vi hade) under armarna när man just rakat sig? Att vi kanske kan känna oss "säkra hela dagen" även om vi inte använder ett specialdesignat trosskydd för hipsertrosor vareviga dag? Men det är ju onekligen en bra affärsidé att få tjejer att känna att de måste köpa nåt för att inte vara äckliga.

Nej, hörrni. R E V O L U T I O N !

ps. Appropå revolution; Passa på att sluta stödja OB fluer och Libresse och tjacka världens bästa uppfinning istället. Miljövänligt, billigt, smidigt, och sjukt bra helt enkelt. Rekommenderas varmt. Gör't och vinn!

Hej världen.

Min dator står precis vid fönstret, och jag tror att det är drygt 30 grader här. Jisses. Men vad gör man inte för att få dela med sig av sina senaste insikter om livet?

De senaste månaderna har jag gått ner i vikt. Tydligen ganska mycket, enligt folk omkring mig. Detta är ingenting jag har försökt att göra, jag har helt enkelt mått för dåligt för att ha någon aptit över huvud taget. Jag äger ingen våg, då jag slutade väga mig efter att jag blev frisk från mina ätstörningar någon gång där i 18-års åldern, så jag vet inte hur mycket det handlar om, men en del. Det syns, liksom.

Jag skriver om detta eftersom jag blir lite ledsen över alla människors kommetarer. Visst, även jag tar det som en komplimang när någon frågar "har du gått ner i vikt?", eftersom vi ska vara smala. Men efter ett tag, när man inser att alla säger det som något positivt, något jag kämpar för, och man hör på dem att de så gärna själva skulle vilja gå ner de också, oavsett hur smala de än är, så blir jag ledsen. Som att vara smal är allt här i världen, liksom.

Jag arbetade ett par veckor i en liten klädbutik för ett par år sedan, en sån där liten där spegeln är utanför själva provrummet. Där fick man också se detta fenomen. Varje tjej/kvinna som kom in och provade kläder vände och vred sig framför spegeln, drog i kläderna, drog in magen, testade en annan vinkel, såg besvärade ut. Det blev plötsligt så tydligt att det knappt finns en kvinna i vår värld som är nöjd i sin kropp. Oavsett hur perfekta jag tycker att deras kroppar är, och trots att jag inte ens kan se vad det är de försöker trolla bort när de vänder och vrider på sig.

Det är så snett. Så galet, sjukt, bisarrt, fel. Att vi inte kan trivas med oss själva trots, nej, på grund av våra kroppar. På grund av att vi är mjuka, inte trots att vi är mjuka. Att våra kroppar måste se ut på ett visst sätt för att vi ska må bra (även om vi kommer till det stadiet genom att må skit). Att vi alltid känner att vi borde, vi måste kämpa för att bli lite smalare, lite lyckligare. Det är nästan vår plikt. Vi borde skämmas om vi inte är vältränade, smala, vackra. Och det gör vi också.  Everything more easy with a tight sixpack, som Jamie Cullum uttrycker saken. Men, mina vänner. Det är inte värt besväret.

Måste dock påpeka att jag tycker att man ska ta hand om sin kropp. Kroppen är det mest fantastiska man någonsin kommer att äga, och det är något man ska använda sig av, ha glädje av. Och då hjälper det om man är i relativt bra form. Jag tränar för att jag älskar att känna mig stark, att känna av jag har glädje av min kropp. Endorfinerna. Men vi borde försöka släppa det här med att vara vackra för andras skull, och sikta in oss mer på att må bra för vår egen. Dansa, träna, ät, skratta. Lättare sagt än gjort, jag vet, men medvetenhet är som alltid det första steget. Jag tror på dig.

Japp. Nu är det över. Nu tänker jag börja må bra igen och släppa all skuld. Punkt.

Är ledig idag. Fick inget uppdrag för första gången på över tre veckor, och just idag är det förstås molnigt. Men det gör inget. Är glad att jag är ledig idag, behövde få sova ut och behöver antagligen få ta det lite lugnt. Efter rånet har jag verkligen hållt mig sysselsatt och igår kväll brast det för första gången på riktigt. Jag hade liksom inte gråtit över det, över det faktum att någon tagit sig friheten att ta mina pengar, att dra kniv mot mig, att få mig att inte kunna lita fullt ut på männiksor längre, att få mig att känna mig otrygg, att få mig att ramla hela vägen ner igen i det mörka hål jag just börjat klättra upp ifrån. Det är fan inte rättvist. Ingen människa har rätt att göra såhär, och jag har insett hur skonad jag varit från sådana här upplevelser tidigare i mitt liv. Men nu kommer allt på samma gång och jag har inga verktyg för att hantera det. Jag är rädd att något mer ska hända, något stort eller litet som är jobbigt. Jag skulle inte klara av det, jag vet inte vad som skulle hända. Jag tror att jag skulle klappa ihop totalt. På riktigt. Det skrämmer mig verkligen.

Polisen ringde och väckte mig imorse. Hon undrade vilken bank bankomaten tillhörde och skulle kolla övervakningskamerorna hos dem. Hon undrade hur jag mådde, jag sa att jag inte fattat förrän nu vad som faktiskt hänt. Fick en broschyr från Brottsoffersmyndigheten med posten idag också. Polisen har verkligen varit över förväntan och visat intresse och engagemang. All cred till dem.

Pratade med en vän som blev pistolrånad i Ecuador. Hon hade också varit helt övertygad om att det inte ens var en riktig pistol. Det får mig att tro mer och mer på att det faktiskt var ett riktigt vapen och att det mänskliga psyket gör vad som helst för att skydda sig. Bra försvarsmekanism kanske, men kanske farlig när man börjar mucka med den beväpnade. Som jag gjorde. Aldrig igen.

Så jag börjar inse att det kanske inte gör nåt om mitt badrum behöver städas. Att jag kanske inte måste ha rent och fint hemma, att jag kanske kan vänta med att köpa filter till min fläkt, att jag inte måste göra allt som jag "borde". För jag har faktiskt blivit utsatt för en grovt kränkande handling och det har faktiskt påverkat mig. Allt annat borde få vara ganska oviktigt just nu. Det jag behöver nu är att umgås med människor som kan lyssna, samt bearbeta det här själv. Så idag tänker jag dricka saft, skriva, läsa och så småningom kommer Josse hit och äter middag och hjälper mig med matten (som förövrigt nu känns ännu svårare att lära sig).

Det är väl som de säger; en olycka kommer sällan ensam. Nu hoppas jag bara att det även är sant att what doesn't kill you only makes you stronger. Shit vad stark jag kommer bli. Inshallah.

När man just gått igenom x antal jobbiga alt riktigt traumatiska grejer och inte hunnit återhämta sig ordentligt efter någon av dem, är det dags för elbolagskrångel. Wahoo! Förlängde kontraktet på min lägenhet igår, så att jag alltså får bo kvar ett år till. Dock inkluderade det nya kontraktet inte elförbrukningen, vilket egentligen är helt rimligt. Dock betyder detta att jag måste styra upp ett elbolag och avtal och grejer. Suck. Hittade Telge Energi vilka verkar snälla, man kan ha endast vindkraft och de lottar ut en finfin cykel om man tecknar deras avtal. Så det tänkte jag göra. När jag pratar med kvinnan i kundtjänst inser jag dock att kyrkan, dvs förstahandshyresgästen, var tvungna att teckna ett avtal med Vattenfall, så nu är det inte jag som står som boende i lägenheten, alltså kanske inte mitt avtal går igenom. Bajs. Så nu måste jag ringa till Vattenfall och kolla hur det ser ut, be dem ringa till församlingsordförande om det är nåt krångel och hoppas på att de löser det innan det är för sent för mig att få mitt avtal tecknat till den första augusti. Samt hoppas på att vinna den finfina röda Kronan-cykeln. Jag vill verkligen ha en fin, röd damcykel. Och ett fungerande, snällt elavtal som jag slipper bry mig om så länge jag betalar räkningarna.

Allt på samma gång. Också ska jag göra matteläxan och städa och komma på vad jag ska laga till middag och prata rånerfarenheter med människor och bearbeta det faktum att jag i pricnip hade kunnat ligga på sjukhus alternativ varit död om det velat sig riktigt illa, samt komma ihåg allt nytt från jobbet idag, och gärna hinna få ta det lite lugnt också. Jag orkar seriöst inte med ännu ett projekt. Just det, måste fixa nytt filter till fläkten också.

Himla cp.

Rånet känns bra mycket jobbigare nu än det gjorde första dygnet. Har insett att det här med plastkniv antagligen hade och göra med att man är så övertygad om att nåt sånt aldrig skulle hända en själv, alltså är det bara ett dåligt skämt. Således plastkniv från Buttricks. Men Sanna var övertygad om att den var riktig, och jag har fått lära mig att det är rätt vanligt med knivar som inte är blanka, just av det syftet att de inte ska blänka och därmed synas. Den insikten får mig att få rejält ont i magen. Och inse att jag var helt och hållet dum i huvudet som gick emot honom och försökte ta tillbaka mina pengar. Men jag blev ju så förbannad när jag trodde att han helt enkelt försökte lura mig. Men tack och lov för att jag inte är skadad.

Det som stör mig allra mest är att han för 300 spänn rubbade min syn på mänskligheten. Jag vill utgå ifrån att människor inte vill mig och varandra något ont. Jag är inte säker på att jag kan göra det längre. Och det för 300 spänn.

Känner ett behov av att tycka något. Att printa ner det såhär i bloggen, uttrycka mina starka och övertygade åsikter om något bra och viktigt ämne. Analysera ordentligt. Jag har många sådana åsikter om många sådana ämnen, men just idag vill det sig inte. Just idag har jag ingen inspiration till någonting, just idag fick det bli omelett till middag eftersom jag inte kom på nåt bättre. Och det blev inte ens en god omelett.

Det är lätt att tro att man vet hur saker och ting ska och bör vara. Ena sekunden är valet lätt, vägen till det enda rätta alternativet är tydlig. Andra sekunden är valet lika lätt, men vägen visar åt helt andra hållet. Hur ska man då veta vad som är bäst och det rätta? Varför känns det tråkigaste alternativet alltid som det man borde välja? Ibland kan jag undra om jag är för vuxen och ansvarstagande för mitt eget bästa. Kunde man inte bara få skita i alla konsekvenser för ett tag, få bete sig på det där sättet som ingen skulle förvänta sig, leka och bara njuta? Varför ska jag vara skapt som världens mest analyserande människa? (Fast ibland är det ju bra också, förstås.) Kan man få ha en andra tonårsrevolt när man är 22?

Men jag som alltid är så ansvarsfull, kan inte jag också få släppa det lite någon gång?

Matten verkar gå bättre än väntat i alla fall. Tycker till och med att det är ganska roligt, hör och häpna! I alla fall när jag gör rätt och spöar skiten ur boken, som Josefine uttryckte saken. Det känns bra att få lära sig något igen. Man blir ju alldeles intellektuellt förslöad av att bara jobba och inte plugga någonting alls på det här viset. Så det är bra.

Slog på P3 när jag kom hem från jobbet idag, och då sände de P3 Planet. En kille berättade om Jerusalem, Jeriko och Döda havet, hur han hade varit på demostration mot muren i Ni'lin, med bakgrundsljud och allting. Jag höjde volymen och bara stod där, lyssnade, tog in. Minareterna, skramlet från bazaarerna, kyrkklockorna från Den heliga gravens kyrka. Jag längtar tillbaka så otroligt mycket. Trots att hela platsen är så sorglig och hopplös, men det är en vacker vemodighet på något sätt. Lyssnade på den här låten i en mörk buss på väg från Ramallah till Jersusalem och kan riktigt känna värmen och den ojämna asfalten och se butiker och öken skymtar förbi när jag hör den.

Äh. Ett glas vin och Lauryn Hill unplugged på Spotify. En bra aktivitet för en måndagkväll.

Idag grät jag för första gången på jobbet. Jag hade av någon anledning fått för mig att saker borde vara enklare än de är. Vissa saker har man hört för många gånger, de har blivit klyschor som gör att man inte inser hur är det på riktigt. Man har hört att det gör ont tusen gånger, okej, jag fattar, liksom. Men sedan står man där och måste handskas med skiten själv, i sig själv. Då är det helt plötsligt inte så jävla lätt längre. Men jag tror att det är bra att gråta. Jag är en stark förespråkare av att gråta (kanske inte på jobbet, dock). Om man blir starkare av att gråta kommer jag snart vara sjukt stark.

Två steg fram, ett steg tillbaka. 

Men när vänner erbjuder te och omelett, varma kramar och lyssnande öron, promenader och stöttande ord, då känns det faktiskt som att jag kommer ta mig igenom det här trots allt. Ni är värda er vikt i guld.

Tid är bra grejer.

(Men har jag verkligen rätt att känna såhär?)