Hannah och Världen

Hej världen.

Min dator står precis vid fönstret, och jag tror att det är drygt 30 grader här. Jisses. Men vad gör man inte för att få dela med sig av sina senaste insikter om livet?

De senaste månaderna har jag gått ner i vikt. Tydligen ganska mycket, enligt folk omkring mig. Detta är ingenting jag har försökt att göra, jag har helt enkelt mått för dåligt för att ha någon aptit över huvud taget. Jag äger ingen våg, då jag slutade väga mig efter att jag blev frisk från mina ätstörningar någon gång där i 18-års åldern, så jag vet inte hur mycket det handlar om, men en del. Det syns, liksom.

Jag skriver om detta eftersom jag blir lite ledsen över alla människors kommetarer. Visst, även jag tar det som en komplimang när någon frågar "har du gått ner i vikt?", eftersom vi ska vara smala. Men efter ett tag, när man inser att alla säger det som något positivt, något jag kämpar för, och man hör på dem att de så gärna själva skulle vilja gå ner de också, oavsett hur smala de än är, så blir jag ledsen. Som att vara smal är allt här i världen, liksom.

Jag arbetade ett par veckor i en liten klädbutik för ett par år sedan, en sån där liten där spegeln är utanför själva provrummet. Där fick man också se detta fenomen. Varje tjej/kvinna som kom in och provade kläder vände och vred sig framför spegeln, drog i kläderna, drog in magen, testade en annan vinkel, såg besvärade ut. Det blev plötsligt så tydligt att det knappt finns en kvinna i vår värld som är nöjd i sin kropp. Oavsett hur perfekta jag tycker att deras kroppar är, och trots att jag inte ens kan se vad det är de försöker trolla bort när de vänder och vrider på sig.

Det är så snett. Så galet, sjukt, bisarrt, fel. Att vi inte kan trivas med oss själva trots, nej, på grund av våra kroppar. På grund av att vi är mjuka, inte trots att vi är mjuka. Att våra kroppar måste se ut på ett visst sätt för att vi ska må bra (även om vi kommer till det stadiet genom att må skit). Att vi alltid känner att vi borde, vi måste kämpa för att bli lite smalare, lite lyckligare. Det är nästan vår plikt. Vi borde skämmas om vi inte är vältränade, smala, vackra. Och det gör vi också.  Everything more easy with a tight sixpack, som Jamie Cullum uttrycker saken. Men, mina vänner. Det är inte värt besväret.

Måste dock påpeka att jag tycker att man ska ta hand om sin kropp. Kroppen är det mest fantastiska man någonsin kommer att äga, och det är något man ska använda sig av, ha glädje av. Och då hjälper det om man är i relativt bra form. Jag tränar för att jag älskar att känna mig stark, att känna av jag har glädje av min kropp. Endorfinerna. Men vi borde försöka släppa det här med att vara vackra för andras skull, och sikta in oss mer på att må bra för vår egen. Dansa, träna, ät, skratta. Lättare sagt än gjort, jag vet, men medvetenhet är som alltid det första steget. Jag tror på dig.