Hannah och Världen

Efter ungefär 2,5 månaders envis halv- och ibland helförkylning har jag den senaste tiden hetsat i mig pressade citroner, vitlökstabletter och ätit sjukt mycket kiwi. Försökt sova tillräckligt mycket, äta bra mat och sånt. Och nu. NU! Nu vågar jag nästan påstå att jag är frisk (PEPPAR PEPPAR TA I TRÄ!!!). I söndags var jag på Friskis och körde ett medelgympapass, efter vilket jag har en galen träningsverk (det säger ju en del om när jag tränade sist). Och nu har jag laddat med keso och avokado och om en knapp timme sitter jag på en spinningcykel i Ekeby. Tänk när jag körde spinning 2-3 ggr i veckan. Vilken grej. Vilka muskler och vilken kondis jag faktiskt hade då. Det är ju så konstigt, det där att man aldrig riktigt lyckas fatta det och njuta av det när man är i det. I efterhand saknar man det ju lite mer än man kanske uppskattade det då. Fast jo, jag uppskattade den ju. Den där känslan av att vara stark. Att palla hela passet, ligga på gränsen, pressa lite till. Att behöva ha med sig en svetthandduk, faktiskt behöva torka av cykeln efteråt och fylla på med mängder vatten. Att känna att kroppen klarar det. Att den klarar mer och mer, blir starkare och starkare, inse att min kropp verkligen är det mest fantastiska jag någonsin kommer att äga. Och att den är värd att ta hand om. Det är ju svårare att känna så när ohälsan har intagit den och man känner sig otympligare än på länge. Men nu är jag så peppad. Nu ska jag träna bort vinterkylan, låta endorfinerna flöda och återerövra styrkan!