Hannah och Världen

Jag har dragit på mig en åkomma. Ett beroende. Ett ha-begär som riskerar att skapa hål i min plånbok och kräva pengar som egentligen skulle behöva läggas på andra saker. Typ mat. Svagheten är klänningar. Idag började jag jobba först kl 12.30, och hann därmed till Beyond Retro innan jobbet. Jag har bara varit inne där en gång och vände i princip i dörren då jag var alldeles för varmt klädd och alldeles för trött för att orka börja bläddra bland hundra fantastiska skapelser, men idag var det inte så.

Beyond Retro innehåller allt det där som man, om man har riktigt mycket tur, kan snubbla över på typ Myrorna eller Stadsmissionen. Bara minus allt det där skräpet från typ Lindex förra kollektion. Allt är fantastiskt, orginellt, gammalt, eget och helt underbart. Och de har hundra tusen klänningar. Inte så fasligt dyrt heller, även om de största spetsbakelserna går på en 700 spänn kanske. Och jag kom förstås därifrån med en, ja, klänning. 60-talssnitt (skulle jag gissa), röd med vita prickar, ganska kort, hög i halsen och med bar rygg. Hur fin som helst. Fynd!

Grejen är ju bara den att antalet klänningar i min garderob nu börjar överstiga antalet galgar. Och antalet gånger jag faktiskt använder dem. Så jag funderade på om jag kanske borde börja skära ner på inköpandet av second hand-klänningar. Fast sedan kom jag på att ett roligare alternativ ju förstås är att helt enkelt börja använda skapelserna lite mer frekvent. För nu är det ju till och med nästan vår ju. Då kan man ju springa runt i fina klänningar med blommor på. Nästan jämt.