Hannah och Världen

Idag hade jag mitt betygssamtal. Ett antal gånger förbannade jag mig själv för att jag inte haft en kopia av det jag skrev på provet, då jag helt enkelt skickat in alltihopa till rättning. Så jag hade alltså ingenting att gå på när hon ställde frågor om hur jag hade tänkt, utan fick helt enkelt tänka om igen, hur skulle jag lösa det här talet? Det gick ändå rätt bra, tydligen gick den muntliga genomgången bättre än många uppgifter. Hej, slarvfel! Och på derivata dessutom, det som jag verkligen kan. Suck. Galet onödigt. Så perfektionisten i mig är inte särskilt nöjd, då jag klarade provet men inte mer än så. Godkänt alltså. Vilket i fin tur gav Godkänt på hela kursen, två i princip VG-delprov till trots. Men tydligen kan man inte riktigt gå på de proven, eftersom att man inte redovisar sina lösningar där. Nähä? Tack för den, där har man pluggat och kämpat och trott att det skulle ge nåt, och så menar de att de proven i princip inte är betygsgrundande. Tack tack. Tydligen var det ingenting som var betygsgrundande, det var obligatoriskt, men inte mer än så. Och i och med att slutprovet gick sådär så blev betyget likadant. Men men. Det gör egentligen ingenting, jag klarade Matte C. Utan lärare. Med en totalt opedagogisk bok. Trots att jag alltid tänkt mig vara riktigt dålig på matte. Så det är egentligen inte alls så pjåkigt. Egentligen. Och det är ju lite det jag måste banka in i skallen på mig själv.

Jag är väldigt prestationsbaserad som person. Jag ska vara duktig, göra saker ordenligt. Samtidigt som jag ska vara aktiv politiskt och ha åsikter om det mesta och vara påläst och smart och klok, så ska jag baka mitt eget bröd och inte ha nån disk hemma och träna två gånger i veckan och vara en bra vän, dotter, syster, flickvän, ledare. Jag har börjat inse att det nog mest är jag som har de här allt-måste-vara-perfekt-kraven på mig, och jag har tänkt att jag helt enkelt ska börja släppa lite på det. Det här med att vara bäst på allt. Så "bara" ett G i matte C kanske är en god början.

Det här med självkänsla är något jag funderat på mycket på sistone. Just att det är stor skillnad mellan självförtroende och självkänsla. Att man, som jag, kan veta att man är duktig och uppskattad på sitt jobb, att man kan argmentera för sig, sjunga, dansa, whatever. Men om man tar bort allt det där, all den där ytan, allt det där du gör och som andra ser, vad finns då kvar? Jo, den du är. Och det är väldigt lätt att tappa bort det i alla dessa borden och måsten. Och jag tror att det är då man börjar bli vilsen. Som en klok människa sa till mig på en festival för en herrans massa år sedan; "Du måste vara din egen bästa kompis, för en sak vet du, och det är att du ska leva med dig själv resten av livet". Rätt bra sagt, måste jag säga.