Hannah och Världen

Jag arbetade i en reception på ett företag inne i stan igår. På skärmen vid datorn där jag var vikarie hade den ordinare klistrat upp en remsa med en textrad. "När det är tillräckligt mörkt ser du stjärnorna". Jag hoppas att det är sant, och jag vill så gärna se stjärnorna just nu, men det är svårt. Det finns så många mörka hål runt omkring mig som är det alldeles för lätt att ramla ner i. Det är som att jag inte ser dem. Och jag vill inte ramla ner, jag har varit nere i de där hålen och vill inte dit igen. Man mår inte bra av de där destruktiva beteendena, och jag kan inte för mitt liv förstå varför det är så frestande. Det är som att jag har någon romantisk bild av hur det är att må dåligt. Kanske har det att göra med min sk emoperiod i tonåren, då smalast, ärrigast och ledsnast vann. Någonstans bor den där bilden om att det är vackert med sorg och smärta kvar inom mig, trots att det bara är skit och gör ont. Det kanske är nån slags trygghet.

Men jag tror att de beteenden man vet är destruktiva handlar om kontroll. När allt annat rämnar försöker man desperat få grepp om något konkret, något som man kan kontrollera. För många handlar det om mat, kanske jobbar man för mycket, kanske börjar man städa frenetiskt, träna eller ha sex. Allt det där som gör att man slipper tänka, får känna något annat för en stund. De här olika hålen är ju mer eller mindre skadliga, men alla leder nedåt när man gör det av fel anledning. Det finns ingenting i de där groparna, bara ännu mer skam, elände och självklandran. Bor man i de där mörka hålen är man aldrig bra nog, och man förtjänar tillslut inte att må bra. Jag vet, för jag var där. Jag hanterade min ångest med rakblad och självsvält, och jag vet att det är vägen till helvetet. Jag vägrar, och jag vet att jag inte kommer att hamna där igen eftersom jag insett att den vägen bara är en spiral ner i depression. Men nu sitter jag här istället och är livrädd, för jag har gjort mig av med mina verktyg för när paniken kommer. Vad gör man av sig själv då?

"Du vill känna smaken, inte tänka, bara sprängas ur ditt skinn. Om bara för en kort stund, men det skulle inte ändra någonting."  som Tomas Andersson-Wij skulle uttrycka saken.

Nåväl. Över till något mindre sentimentalt. Pratade precis med ett riktigt rickpucko i telefon på den arbetsplats som vi brukar kalla Helvetet på jorden. Han ansåg sig blivit skälld på av någon person som jobbade här och ville prata med "föreståndaren". Han höll verkligen låda om att hon borde vara trevlig och tacksam för att hon får betalt, etc i fem minuter utan att jag egentligen sa någonting. Det är ju sällan den högsta chefen kan svara på dessa arga frågor, så jag insisterade på att få koppla honom till någon på den avdelningen, men nej. Icke. Föreståndaren endast, trots att hon antagligen varken har tid eller möjlighet att hjälpa till. Envist värre. Är det så folk agerar rent allmänt? Om någon är otrevlig så ringer man upp växeln och snackar skit om personen och kräver att få prata med dens chef? När man inte ens vet namnet på personen i fråga? Jisses. Och inte konstigt om hon skällde ut honom med tanke på hur otroligt otrevlig han själv var. Och vägrade ge sig gjorde han också, ringde tillbaka 3-4 gånger. Jisses. Att folk orkar skälla ut folk till höger och vänster på det här viset. Pucko.

Nej, en halvtimme timme till, sedan får jag gå hem och räkna matte hela kvällen. Matteprov i helgen, och hjälpars vad jag inte kommer hinna och orka. Blää. Men skam den som ger sig.