Hannah och Världen

Sitter på ännu ett öde kontor och fördriver tiden med att läsa om det gångna årtiondets konstskandaler på DN. Det är ju en evig debatt det här med var man får göra i konstens namn och inte. Idag har vi ju ett annat synsätt på konst än förr i världen, då konst mest skulle vara vackert att titta på. Idag är som bekant en viktig del att väcka tankar, känslor, något slags reaktion. Då är det väldigt lätt att  börja provocera. Mer och mer. Tänja på gränserna och flera gånger gå över gränsen till vad som ens är lagligt.

Jag är övertygad om att konst är viktigt. Jag tror att vi behöver ett annat uttryckssätt, ett ordlöst sådant som på något sätt talar direkt till, från och om själen. Utan att hjärnan måste vara med så himla mycket hela tiden. Jag tror också att konsten och konstnärer spelar en viktig roll i att ifrågasätta samhällets konstruktioner. Få folk att reagera på hur saker man vant sig vid faktiskt ser ut och fungerar. Se saker från en annan synvinkel, vidga sina vyer lite. Och då tror jag att provokation är nödvändig ibland.

Men man får inte glömma att man som konstnär, liksom vilken människa som helst, har ett ansvar. Många har ju kritiserat Anna Odell för att hennes verk "Rekonstruktion" kostade en väldig passa pengar och resurser som hade kunnat satsas på människor som faktiskt behövde det. Istället bekostade dessa pengar ett konstverk, vars syfte  visserligen var att ifrågasätta just hur resurserna används. Det blir lite av ett Moment 22. Kanske måste man gå över gränser för att verkligen kunna få fram sin poäng, men då måste man även vara beredd att ta konsekvenserna. Bara för att du är konstnär betyder inte det att du står över lagen. Bryter du den så bryter du den. Målen helgar inte alltid medlen.

Fast det är ju lite av en balansgång det där med om målen helgar medlen. I vissa fall tycker jag att de gör det. Ta civil olydnad till exempel. Då utför du en (olaglig) handling för att göra någon typ av skillnad. Det kan vara när palestinier river delar av muren under minnesdagen för Berlinmurens fall. Det kan vara att ställa sig framför en bulldozer för att hindra ett hus från att rivas. Enligt mig är detta valida handlingar för att göra världen till en lite, lite bättre plats. Men det svåra i det här är ju att det är en högst personlig åsikt vad som är att förändra världen till det bättre och vad som är ett rimligt pris för att göra det. Och där är vi i princip tillbaka på ruta ett igen.

För det som konstnärerna gör när de spelar psyksjuka, köper sex eller sprejar sönder tunnelbanevagnar är ju just det. De utför en handling som på något sätt ska belysa ett problem i samhället. På sitt eget vis, visst, och alla kanske inte ser och förstår hur de menar, men på vilket sätt ska man annars göra det egentligen? Man gör väl alltid saker på sitt eget sätt? Så vart går gränsen? Vad får man göra i konstens/politikens/religionens/den egna övertygelsens namn? Finns det över huvud taget någon gräns? Är det upp till var och en eller finns det ett kollektivt ansvar att utmärka den gränsen?