Balans.
Jag kan reagera väldigt starkt mot alla dessa prestationskrav som vi lever med idag. Vi ska vara smarta, vackra, smala, vältränade, sociala, roliga, skärpta, ambitiösa, självständiga, målmedvetna. Samtidigt kommer jag alltför ofta på mig själv med att tänka precis likadant själv, om mig själv. Jag är ofta den första att ryta ifrån när tidningar publicerar gör-om-mig-artiklar och så-blir-du-festens-mittpunkt-artiklar. Jag säger att det inte är rimligt att sätta den ribban. Jag tycker att det är för mycket att kräva av en människa. Samtidigt är jag ju sällan sen att sätta just dessa krav på mig själv. Vi är ju alltid själva vår värsta domare. Jag ska vara duktig och omtyckt på jobbet. Jag vill träna, laga min mat från scratch, baka bröd. Jag är ungdomsledare i kyrkan. Jag borde läsa böcker, hänga med i nyhetsrapporteringarna, ha åsikter i varje debatt.
Ibland tycker jag att det är väldigt svårt att skilja det jag vill göra för att jag verkligen vill från det jag vill göra för att jag känner att jag borde. Och det skrämmer mig. För jag vet hur illa det kan gå om man inte lyssnar på kroppen, om man inte är försiktig, om man försöker för mycket, om man inte säger nej. Jag har sett vad det gör med en människa och hur lång vägen upp igen är. Annika Marklund, som alltid är så klok och bra, skriver fint om det här. Så man måste vara medveten, uppmärksam.
Samtidigt är en av mina största mardrömmar att inte ha vågat. Att ha vetat ungefär vad jag skulle vilja göra med mitt liv, vad jag skulle vilja arbeta för, men att ha hindrat mig själv från att nå dit eftersom att jag varit rädd att misslyckas. Eftersom att ribban är så hög. Och eftersom att allt ändå var ganska bra, helt okej. Att sitta här och plötsligt vara 40 och ha ett jobb jag inte riktigt trivs med efter att ha gjort det trygga valet i min utbildning. Ha levt ett halvt liv, och ångra mig i efterhand. Då skulle jag nog tappa självrespekten lite (eller ganska mycket).
Det är nog därför vissa beslut måste få ta tid att växa fram. Man kan inte rusa och skynda, man måste lyssna inåt. Ha tålamod. Som min fina mamma skulle ha sagt; Följ dina drömmar! Men det kräver ett visst mått av livserfarenhet, självkännedom och brutal ärlighet för att ta reda på vad ens dröm verkligen är. Och vad den inte är.
